Välgörenhet
Är det när man med bister min våldsamt kastar några småpengar i dragspelsmannens uppfällda fodral?
Eller är det när man med ett varmt leende håller upp dörren åt någon i affären?
Eller är det när man röstar på det dyrare numret då man samtidigt skänker 10 kronor till världens barn, då man ändå inte har någon möjlighet att se vart de pengarna egentligen går?
Eller är det när väktarna slänger av den hemlösa kvinnan med alla hennes pantburkar från tunnelbanan ut i snöstormen?
Är det alltid välgörande att bara ge sina pengar till alla dessa tiggare av olika slag i samhället?
Tror alla att pengar är allt man behöver?
Personligen anser jag att det är värme och medmänsklighet som är mest välgörande. Pengar har ingen som helst betydelse för lycka eller välbefinnande, det är bara ett nödvändigt medel för att kunna ta sig fram i samhället.
Jag ger hellre en kanelbulle och en kopp kaffe till den som är hemlös, än att ge några småpengar.
Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt mad alla som tigger pengar överallt.
För att jag tror att innerst inne är det inte pengarna de behöver mest.
Ska man hjälpa, kan man lika gärna se till att det blir på riktigt och att det går fram.
Har aldrig förstått mig på detta med världens barn, sos barnbyar, plan som tigger pengar via tv. Så fruktansvärt fult bara. Som att alla sätt är bra utom dem dåliga.
Dem värsta är ju de som står ute på gatan och försöker hoppa på en från den ena till den andra grejen.
Är det inte telefonabbonnemang så är det fiskolja, elavtal med inbyggd "välgörenhet", amnesty, och alla andra patetiska grejer. Jag tar alltid på mig min suraste min när jag går förbi dem, så jag slipper prata med dem.
Om man nu skulle vilja ha ett nytt abbonnemang, nytt elavtal eller känner för att skänka lite av sin inarbetade lön till någon du aldrig kommer att få se, så kan man väl själv se till att man fixar det?
Det är fult att tigga faktiskt. Och skulle samhället ha en lite mer öppenhjärtad atmosfär tror jag att tiggeri inte skulle förekomma på samma sätt. Då skulle alla få plats, och ingen skulle bli utan.
Om man bara öppnar sina små fyrkantiga stockholmsögon och ser på de utsatta människorna med värme i blicken, och vågar ge lite av sin tid eller sitt leende, som inte kostar något alls, har man gjort både sig själv och dem en stor välgörande tjänst.
Det är vad jag kallar välgörenhet.
För det handlar väl också om att båda parter måste känna samma sak?
Man måste ju själv känna sig nöjd, när man gjort en insats för någon eller något.
Och de jag ser omkring mig på stan, slänger bara ner pengarna och fortsätter med sina manliga klackskor med stressad och bitter min, och han som fick pengarna känner sig förmodligen jättedum.
Mer värme åt folket, undra om det ska bli mitt nya motto?
Idag är det julstök hemma, och jag ska handla massa. Sen laga lite mat och sen ska vi byta julklappar och baka pepparkakor.
Det är så mysigt med snö!
2009- vilken resa
Även om det realtionsmässigt har hänt en hel del eller ingenting så har det varit ett mycket bra och utvecklande år. Och jag tror att jag kan ta nya tag snart igen.
Har fått mycket gjort,
bland annat
Dansbandskryssning med spabehandling med Ewe
Luftballongsåkning
Roadtrip genom halva Sverige med flickorna
Korsordslösning på solig strand
Turkiet med Zarah
Kalmar med Jenny
andra saker
Danskurs. Gick sådär men ändå en början till kreativ förändring
Köpt cykel, cyklade typ två veckor sedan blev den stående, men huvudsaken är att den finns där!
Fått nya vänner, kanske inte en hel bunt, men väl valda!
Erri har flyttat till sin egna lägenhet
Jenny fick nytt jobb
Ewe fick nytt jobb
Jag fick bättre på mitt jobb
Ewe flyttade ut, Jenny flyttade in.
helt enkelt så har jag fokuserat på mina mål när det för andra blåst snålt på haven.
men utan att förlora någon som betyder något.
de som är borta nu är borta av en anledning.
jag trodde inte på det förut, men nu visar det ju sig, att det gick alldeles utmärkt utan en viss beskärd del av ens gamla umgänge.
så länge jag har mina vänner, funderar jag på om jag någonsin kommer behöva något annat, förutom lite lagom med tid för mig själv mellan varven förstås, men det får jag ju.
Och Erri min pingla ska piska på mig så jag kommer iväg och tränar. =)
Jenny och jag lagar mat och myser, tänder ljus och löser korsord, tvättar och torkar. =)
Ewe óch jag pratar om livets mysterier, alltid med en klok knorr till avslut. =)
Snart är det julstök, då blir det allt på en gång!
Så när jag kom iväg i helgen till Kalmar kom jag till denna insikt, att allt är inte värdelöst, jag har bara fel människor omkring mig. Måste hitta människor som inspirerar mig mera och som inte är så ego. För jag är ju en väldigt kreativ person!
Och självklart måste man hålla ångan uppe, och inte tappa fokus, eller just inspiration till att hitta inspriationen.
Ska nog måla lite tavlor och sånt tjafs.
Fredag
Knarkar man Ipren och annat förträffligt så mår man ju som en prinsessa.
Har kollat på Idol och alla mina favoriter har bytt plats med varandra så nu är jag sur för det.
Funderade på efter en utbytt mening med Jenny, vilka hade vi varit om våra föräldrar stöttat oss i vår favoritsport?
Jenny: Dansare
Ärri: Handbollsproffs
Anna: Hästhopperska
Ewe: Dansare
Men Nej... Ingen kontakt. Klart slut.
Känner mig fortfarande oinspirerad och tom som människa. Har inga nya trådar att dra i.
Bara sköter mitt som en inbunden maskinist på ett fartyg.
Gör allt på rutin. Det bara är så just nu. Betyder egentligen inte att jag tycker mindre om något utan bara att jag är oviss om framtiden.
Måste omgående:
1 Hitta en ny grej att sikta mot
2 Hitta någon som stödjer mig mot målet
3 Nå målet
Ja sen får man ju se hur det blir med den saken.
Mörkt och hård vecka
Jag blev rätt paff eftersom jag inte sett människan på typ tio månader och gått jävligt mycket vidare i mitt lilla jordeliv, men han ville minsann prata i sitt onyktra tillstånd vilket jag ansåg rätt olämpligt, så jag sa att vi kan väl prata om du nu vill det så himla mycket någon helt annan gång på ett helt annat ställe, och med de orden vände han i dörren och jag trodde faran var över, så jag åkte till jobbet och tänkte på andra trevligare saker, så kom han dit Också, gärna fatta INTE grejen med att dra hem och sova, jag blev ännu mer förbannad, och sa samma sak igen, att vi kan prata någon helt annan gång för jag märker att du har ett jävligt stort behov av det, men nu måste jag jobba så dra hem!
Efter en timme drygt tog han sitt fulla jag och drog och sent den eftermiddagen kom ett ursäktande sms och jag sa att du får prata om du vill, men lämna mig ifred sen.
Då ville han helt plötsligt inte alls prata längre. För jag ville ju inte vara hans vän.
Inte för att mina vänner brukar komma hem till mig måndagsmornar och kräva att jag ska stå till svars för deras handlingar, men han fick tydligen för sig att det var det man hade vänner till.
Stackars lilla människa!
Sedan kom aldrig sömnen tillbaka riktigt efter det. Hela veckan sov jag konstigt, trots att jag ändå försökte och hade mysiga lugna kvällar.
Fredag var plötsligt här och det blev mysigast!
Värsta tjejkvällen med ansiktsmask, safti vinglas, Idol och kaffe, popcorn, kanelgifflar, nötter och massa trevligt skitsnack i massor!
Sen sov alla mina vackra pinglor utspridda i mitt lilla hem, och vi vaknade i morse och drack kaffe och sen däckade jag om när alla gick till sina lördagsjobb. Och nu vid halv fyra på eftermiddagen har jag vaknat till liv och sitter och äter pytt i panna och dricker apelsinjuice.
Fantastiskt!
Det finns så mycket roliga grejer i livet som man oftast inte går och tänker på varje dag, men som uppenbarar sig mellan varven.
Det första är när man får svar som man egentligen inte frågat efter, eller bett om på något speciellt sätt, utan bara av livets mysterier runt omkring och lite reflektioner kan skapa sig egna slutsatser som om det vore det mest självklara i hela världen.
Det andra är hur vissa människor man en gång haft mycket respekt för helt enkelt genom en enkel handling visar hur små de är egentligen och hur snabbt den respekten liksom bara rinner av dem som vatten på en gås. Och hur stark man känner sig när man känner den nästan konkreta skillnaden.
Det tredje är den fantastiska magkänslan man har när man vet att man gjort rätt. Det känslan infinner sig ibland i kombination med ovanstående, eller ibland utan. Ibland kan denna känsla vara rent beroende av de två första ovanstående för att ens få komma till skott. Det här lugnet man bara känner inom sig själv som ingen annan i hela världen kan ta del av. Och att grejen är att man bara känner att det är rätt för ens egen skull.
Det finns mycket skumma grejer runt om oss, man undrar varför det är si och varför det är så, eller varför en människa beter sig på ett visst sätt, eller varför saker och ting är som de är i ren allmänhet.
Men så länge man bara vet att man är en godhjärtad själ som ger de flesta en chans, och inser vad som är bra och mindre bra för en själv, så kan man med gott samvete få känna av den här mycket braiga magkänslan mellan varven.
Den kan dock hämmas mycket genom tex fel personer i ens omgivning som tar för mycket energi och kraft från en, eller andra typer som försöker ändra på dig för att de är osäkra själva, eller genom outtänkta val som leder till missförstånd, stress och andra negativa konskvenser. Då kan det vara bra att ha ett mål, så man passar sig för fällorna.
Jag har tillexempel tänkt om om hemlösa väldigt mycket senaste tiden.
Ett tag såg jag dessa som ett pack, som var äckliga, stank och skrek, söp och knarkade. Såsom hela samhället gör.
Och visst gör dem det. Super, knarkar, slåss, skriker, stinker, sover på förbjudna platser såsom trappuppgångar och hisschackt. Det är ju den sidan man ser hos dem, och den är inte speciellt trevlig.
Men å andra sidan.
Har vi inte alla något i bagaget?
Deras livssituation är inte lätt att ta sig ur med människors syn på dem.
Om man accepterar dem som medmänniskor som har rätten att göra vad dem vill med sina liv, blir det inte lite lättare att acceptera och respektera dem då?
Vad kostar det oss att byta tankemönster kring detta?
Om man inte är avundsjuk, kan man inte visa att man har ett mänskligt hjärta då?
Förmodligen kommer dessa hemlösa som är hemlösa att knarka upp alla sina pengar. Men å andra sidan, vad skulle du själv göra när man blir behandlad som ett skadedjur av samhället och sova riktigt stört i 20 minus utomhus typ varje natt? Vill man inte bara försvinna från jordens yta så rätta mig gärna. Inte konstigt att man tar till det man blir som varmast av, och mest känsloavtrubbad av. Skulle jag också göra, lätt. Nu har jag turen att bo fint och jag har gjort mycket rätt för mig och Min del, men det betyder inte att jag inte kan sätta mig in i andras situationer.
Och förmodligen har dem väldigt stor portion ångest kring detta också. Och panikångest. Hela tiden jagade. Av samhället, av polisen, av väktarna med sina hundar.
Knappt sedda av folket som strör förbi i morgonrusningen.
Bara i vägen i samhället, och blir utskällda, avvisade vart de än kommer.
Man kan tycka att mina pengar ska minsann inte gå till knark, men vad tror du du betalar för när du köper en rockskiva eller ett solariebesök eller en garderobsnota på krogen?
Tror tyvärr inte det är så stor skillnad på pengar och pengar faktiskt.
Alla vuxna människor har rätt att göra vad dem vill för sina pengar.
Du får ju din lön oavsett om din chef anser det lämpligt med havrebollar en fredagskväll eller ej.
Och du har aldrig rätt att tala om för någon annan hur denne vill leva sitt liv.
Du kan visa att du lever ditt liv enligt dina regler, och du kan dela med dig av dem och inspirera andra, men aldrig påtvinga någon en förändring.
Och det finns såå mycket sjuka människor. Det gäller bara att acceptera världen runt omkring.
Ny vecka!
Jag är så trött. Alltså på riktigt trött. Så trött att jag inte ens orkar skriva om hur trött jag är eller varför jag är det. SÅ ILLA ÄR DET.
Så idag blir det ett kort inlägg. Skulle bara säga att det är måndag och jag har varit effektiv trots allt idag.
Jag må vara trött, men jag är tillfreds. Smaka på den om ni kan!
Jag är lugn, och lycklig.
Lördag
Idag väckte Jenny mig vid halv ett, har inte sovit så länge på många månader. Kände mig lite bränd och seg i huvudet, men med lite framdukad frukost och ett par koppar kaffe blev jag halvt vaken iallafall.
Blev lämnad ensam hemma vid halv två då hon drog till det nya jobbet och jag satte igång med lite disk och städ. Fortsatte med att sätta upp gardiner som till min lättnad inte behövde fållas och gick igenom gamla papper, rensade bokhyllan på skräp.
En full papperspåse med gamla papper senare ringde Linda och hade pepptalk och jag var envis och tvär till en början men vet innerst inne att hon har rätt. Det vet hon också att hon har därför blir hon sur när jag tar emot det hon säger på ett tvärt och tillsynes ointresserat sätt.
Men tror rent spontant att om jag fortsätter städa och göra lite fint hemma så mår jag automatiskt bättre. Finns ingen mer effektiv antiångestaktivitet än städning och diskning. Nu slipper jag ju diska ca 95% av all disk tack vare det tekninska undret diskmaskin men då kan man gå på de där fina sakerna som behöver hanndiskas lite mer, såsom knivar, prydnadsglas, vaser, vitlökspress, gjutjärnspannor. Och desto mer tid och kärlek till städningen!
Har hittat urvridaren till skurhinken också så nu blir det åka av!
Mycket hundhår här i hörnen sedan Veronicas och djurens besök härom dagen.
Ville storhandla idag men tror inte Erri har fått gå från jobbet än.
Men affären är ju öppen till 22 så det kan hända precis vad som helst.
Måste laga något härligt storkok idag. Vet bara inte vad.
Medan alla andra planerar utgång och afterworks som jag aldrig blir inbjuden till, får man mysa bäst man kan på egen hand. Klockan är inte ens 16.00 jag har varit vaken i lite mer än tre timmar och det är redan mörkt utanför mitt fönster. Inte konstigt man blir deppish!
Vill bara dra nåt gammalt över mig och knappt möta dagen. Borde gå ut och handla men i det skick jag är nu är jag en hälsofara för allmänheten. Så först måste det badas, och innan det ska badas måste det städas klart. Och innan jag städar klart måste det ätas. Och maten finns i affären.. Vilket fruktansvärt I-landsproblem jag har satt mig själv i!
Är det inte fantastiskt!?
Ja alltid är det något. Varför känner man alltid att gräset är grönare på andra sidan?
Jag är egentligen lycklig, men känner bara lite tomhet just nu.
Jag borde vara lycklig, som har det så bra ställt jämfört med många andra. "Jag ska bara..."
Å andra sidan, måste man vara lycklig jämt då?
Om man är det, faller man ju rikitigt långt när man väl är olycklig, vilket innebär en längre resa tillbaka, vilket resulterar i att man blir rädd att bli olycklig igen, och bara för därför blir man olycklig.
Så jag tror att en lagom balans av välbefinnande är svaret, men som med allt här i livet, går det upp och ner hela tiden, och man måste bara hitta, ibland nya sätt att bemöta dem på.
Äsch, inget att gagga om.
Gör lite skuvatten och sätt igång!
Nollställd...
Fredagskväll, 6/11-09, klockan 22.16:
Anna har precis sett färdigt fredagsfinalen av Idol där hon först hejar på Mariette, sedan Tove, sedan snuttispojken Calle, och bara för låten på fjärde plats Erik.
Hon har sovit sedan hon kom hem från jobbet vid 15-tiden tidigare idag, och missade Ewe som var förbi och hämtade sminkväskan i den djupa sömnen.
Vaknade lagom till klockan 20 då Idol började.
Satte sig med täcke i den vita Ektorpsoffan och åt riskakor med lättmargarin.
Fick tårar i ögonen när hon hörde In the Ghetto på Idol.
Ensam hemma tog hon den sista stora glasstruten ur frysen och åt till "middag".
Dagens corepass blev således inte av, och inte simningen heller.
Krafterna räcker numer inte till längre.
Hon går upp på morgonen och försöker få ett vettigt handtag gjort men faller platt till marken likt ett höstlöv som virvlat för sista gången.
Det är så hon känner sig.
Som ett höstlöv.
Var en gång full av grönskande färger och satt högt upp i en lummig lönn och fladdrade stilla i de ljumma sommarvindarna.
Och med hösten blev hon lite blekare men tappade inte fästet helt.
Förrän nu.
Åter till verkligheten:
Känner mig totalt oinspirerad till nya ideer.
Vet inte vad jag vill med något eller någon. Känner bara att jag aldrig får tillräckligt med tid.
Har tappat stora delar av mig själv.
Måste hitta nya trådar att dra tag i.
Nya insikter. Känner mig så tom. Alldaglig, grå, tillintetsägande.
Har inget att komma med.
Har ingen som jag kan referera till som stark person, trots att det finns en hel bunt, bara för jag ser inte skogen för alla träden.
Känns så otacksamt.
Men å andra sidan.
Vad har man framför sig.
Ser inte fram emot julen, som jag gjort i alla år. Julstök och familjetradition. Satte jag för mycket förväntningar
Ser inte fram emot nyår, jag som kallas "glitter".
Ser inte fram emot det nya året. Ett dugg.
Blir 24 och vill födas om liksom.
Känner mig ful, finnig och fet.
Det var min fredag!
Ljus morgon
och min kropp börjar förfalla, har det med åldern att göra...?
Usch vill vara 16 och ha platt mage och inga bekymmer!
Men å andra sidan har man inte fler bekymmer än vad man åtar sig, så man kan säga att nu är mitt enda bekymmer i världen min klena kropp som börjar ta mer och mer stryk från yttre omständigheter, och det borde ju egentligen inte va så när jag har två träningskort och ett jävla tjat om att jag ska till sats stureplan med mina kollegor och "provträna"...
Klockan är 07.16 och jag ska strax åka till Vällingby och ta några simtag i den mörka morgonen. Ska bli
skönt, hoppas jag känner mig som en fastare människa efteråt.
Veckan har bara runnit iväg utan att få ett vettigt handtag gjort, jag undrar vad denna lättja kom från, jag har bara sovit, ätit, jobbat. Men ska väl va så ibland...
Har lite roliga projekt framför mig, som att fixa gardiner till köket nu när träden blitt novemberkala, och storhandla och grejer. Men så fort jag kommit hem efter jobbet varje dag den här veckan har jag varit så trött...
Tror att det beror på: Mörkret, för lite träning, för lite struktur, och till största delen för lite självdisciplin.
Men det jag gillar nu är alla levande ljus!
Man går upp på morgonen, och tänder ett litet ljus i mörkret. Sitter och lyssnar på skogen utanför och dricker kaffe... =)
Försöker planera dagen eller dagarna men alltid ska det hända något som får en ur balans..
MEN JAG SKA INTE KLAGA!!
Mitt motto just nu är att vara glad!
För det finns alltid dem som har det värre, som jag brukar hävda. De som bara har ett ben eller en arm, inget jobb, ingen bostad, inget hår, ingen mat. Och det är ju ganska materialistiskt allting, så man måste kunna glädja sig åt vem man är och vad man har.
Jag om någon ser så mycket girighet och otacksamhet inför livet i mina kvarter i stan. En attityd som nervärderar andra bara för att de tror att de skulle vara viktigare människor bara för att de har en viss typ av jobb eller en viss bostadsadress.
Sådana människor är det synd om, och jag kan som en liten människa med stor tanke försöka vara glad och hjälpsam på mitt sätt utan att någon ska klandra mig för det.
Bättre det än att sitta där och gnälla.
Och JUST när det börjar kännas motigt, som en tung uppförsbacke av vilket slag som helst, då sätter man in positiva reservbatteriet och fokuserar på det och innan man vet ordet av är man uppe för backen.
Skulle backen vara längre än väntat kan man iallafall glädja sig åt att man gjort vad man kan för att göra det roligaste av situationen och det brukar räcka för resten av vägen.
Shit vilka flummiga ideer jag har.
Bra citat/ordspråk
Det finns alltid dem som har det värre
Tar det lillfingret tar de hela armen
Äpplet faller inte långt från trädet
Man saknar inte kossan förrän båset är tomt
Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken
Första snön ligger sällan kvar
Vill man så kan man
Man måste satsa för att vinna
Det blir som det är meningen att det ska bli
Ta folk för vad de är
När Sverige själva valt att producera detta program, själva sökt upp henne och hennes man i deras tillvaro i deras liv, frågar ut henne om de mest privata grejer, filmat deras hem, och själva velat med full styrka skapat intriger och diskussioner kring detta kontroversiella tema.
Varför är folk i Sverige så rädda för att se sanningen i vitögat?
Varför är alla så rädda för denna reality check-up?
Vet de inte var de har sig själva?
De sätter så mycket trygghet till det de har. Men vad har de då?
Fem utflugna barn och en andrahandstrea i någon liten stad, gnäller på för låga löner och mindre jämställdhet och alla män har det så mycket bättre men inte konstigt när man accepterar skiten. Gör man sig till offer ska du snart se till att du blir ett också.
Blir så trött på denna lättja och folks oförmåga att ta tag i sig själva och nervärdera sig själva så mycket att det blir tragiskt. Att de inte ens kan ta en helt utomstående persons åsikter utan att lägga energin på att bli förbvannade över det. Vet man att man gjort vad man kan i alla lägen, vet att man är god för sig själv och gör det man vill och inte det man borde, då har man inga problem att se andras åsikter som annat än åsikter och inte några personliga påhopp.
Och vill man så kan man inspireras av det eller bara skita i det och respektera att alla tycker vad de vill och om jag tyckt vad jag ville hade väl jag velat att folk skulle respektera det med?
Men folk vet ju inte vad de tycker och därför blir de osäkra och därmed förbannade. Känner sig hotade på sina små gräsplättar på radhusaltanerna i Skara. Går till sitt jobb med de underbetalda lönerna, gaddar ihop sig med kärringarna på avdelningen, tar två extra fikapauser med tre extra kanelbullar, kommer hem med fulla matkassar med halvfabrikat till skrikande ungar och en icke tillfredställd man, som förmodligen super för mycket.
Och de står inte i stånd att sätta ner foten när det gäller supandet heller, för vad skulle de göra, om mannen försvann? Då försvinner ju allting. "jag har inte mycket men jag har en man som älskar mig" (=läs: jag har en man som sitter och super bort sitt eget och mitt liv, och jag accepterar det med full styrka för jag väderar mig inte högre än så)(hans egentliga kärlek är spritflaskan, han skulle klara sig på en gräsplätt med en spritflaska under armen, medan kvinnan skulle förfalla ännu mer än vad hon redan gjort)
Och sen finns det så många besserwissers som gillar att tycka till om föräldraskap. Jag blir sååå trött.
Nej hon är ingen bra mamma för hon röker. Nej hon är ingen bra mamma för hon jobbar med det och det.
Nej hon är ingen bra mamma för hon dricker.
ALLtså, det spelar ingen jävla roll om man bor i en trähydda längst ut i skogen mitt i Haparanda och jobbar som porrskådis. (Hur denna nu skulle kunna jobba som det vid sådana förhållanden, men a... )
Så länge man vet var man har sig själv och vad man vill och vet att det man gör är rätt. För en själv och kan förmedla det till sina närstående.
Man måste kunna förmedla kärlek värme och trygghet och rätten att tycka precis vad man vill om vad man vill när man vill till sina barn. Svårare än så är det inte.
Det finns kvinnor som har de "perfekta" jobben, de "perfekta" männen, men inte den perfekta respekten för sig själva. De sätter värdighet i att försöka vara någons annan. Finnas för någon annan, inte för deras eget livs skull.
OCH DET MINA VÄNNER, är det som gör en fruktansvärt dålig förälder.
Älska dig själv först. Tänk att du är en boll i mitten i ett nät av gummiband. Vem är du när du är bollen? Vem vill du vara när du är den här bollen? Vill du vara den som flaxar runt, den som inte har någon styrka, den som folk kan dra i och göra vad de vill med när som helst, hur som helst? Eller vill du vara den som spänner alla trådar själv, utefter din egna styrka?
Folk borde tänka på mer vilka de VILL vara inte vilka de BORDE vara.
Idag har jag gjort jättegod räksallad som jag längtat efter hela veckan.
Så hur gick dagen?
Så min tidsoptimism kvarstår.
Fick mycket bra grejer gjorda på jobbet.
Men glömde lite dressing som jag fick göra på lite övertid. Men det gjorde inget för jag hade inte bråttom hem för Jenny var på bio och jag skulle bara hinna se Bonde söker fru och det var ju inte förrän kl 20.00.
Hade smärta i hjärtat som jag fick reda på av experten Linda att det bara var halsbränna.
Inte roligt. Måste dra ner på kaffet.
Trodde lite naivt att det bara var rökare som drabbades men självklart jag också.
Hur jag ska kunna leva utan kaffe i detta livet är en gåta- men en gåta som det finns svar på.
Lite abstinensbesvär får man väl ta sig igenom.
Kanske träna lite mer....
Nu är det natti natti.
Morgonstund
Jag gick upp 6.50 i tron om att Jenny skulle sitta vid köksbordet och mysa med en kopp rykande kaffe och ett par tända doftljus, men ICKE! Hemmet var tomt som en badstrand i november. Kändes lite vemodigt... Jag ångrade nästan genast mitt beslut om att gå upp tidigt, men hällde upp en kopp kaffe ur den rosa kannan och slog omedelbart bort tankarna!
Idag är det onsdag (lillördag) och jag måste säga att veckan gått fort nu helt plötsligt.
Jag och Jenny har roliga samtal nu för tiden. De ena samtalen handlar om varför vi inte lyckas i relationer, och någonstans mittemellan kommer vi fram till att vi borde starta eget, och när man har allting svart på vitt såhär så kan man ju räkna ut med enkel matematik att vi kanske är sådana som sätter karriären främst.
Men som jag brukar säga: Får man inte vara någons får man vara sin egen!
Och eftersom att vi just disktuterat att vi inte får, kan eller på annat sätt får möjlighteten till dessa bedårande kärlekssagor skriver vi våra egna manus. Och då vet vi iallafall hur det slutar!
Eller vi kan anta med större sannolikhet hur det slutar. Dels känner vi varandra och dels har vi inga lynniga karljävlar som springer sin väg så fort det dyker upp en julklapp för mycket.
Och samtidigt söker vi ju självklart som alla andra efter trygghet och då är det bra att veta lite hur saker och ting ter sig innan man gett sig in på dem.
Och skulle man göra samma sak i en vanlig relation, skulle man kallas cynisk utan like.
Därför kan man öva lite på sådana här ytliga ting som jobb medan man ändå inte har något bättre för sig.
Det beror nog på att vi har svårt att lita på folk, och hur konstigt är inte det då?
Okej alla människor blir väl brända någon gång, men alla har olika förutsättningar att klara av brännskador.
Så jag och Jenny tillhör nog den grupp som har lite svårare att läka dessa, trots att vi vill och vi strävar efter det.
Men eftersom att vi vet det, tar vi inga djupa dyk lika lätt längre istället så klart, man lär ju sig en läxa varje gång.
Och vi uppfattas som starka kvinnor med skinn på näsan, ja men till vilket pris?
Det det resulterar i är att karlarna drar som om det brann i häcken på dem, och trots allt skitsnack om det ena och det andra har de nu plötsligt fått för sig att vi är farliga och kommer äta upp dem så bäst de drar. (?)
Och ska man ändra på vem man är för denna sakens skull?
Är det värt?
Alltså, jag kommer alltid uttrycka mina åsikter och jag är snäll innerst inne, men kan låta hård på ytan. Många kan uppfatta mig som en hård och kall kvinna, och den blir jag inför folk jag helt enkelt inte känner så väl eller litar på.
Alla som känner mig vet att jag har vissa knäppa ideer, men har ett hjärta av guld där väl valda personer får plats. Och dem får allt.
Ändå blir jag så frustrerad när jag gett av mitt fina innersta till någon som bara slänger det åt rävarna.
Tror någon att jag känner mig sugen på att försöka igen?
Tror någon att jag blir en mer ödmjuk och förstående kvinna av dessa brännskador?
Svaret är NEJ!
Man sätter omedelbart in överlevnadsinstinkt-kitet på full låga och rätar upp sig, tar sina bästa vänner under armen och förverkligar en massa saker och ideer för att fungera på båda benen när någon just ryckt bort mattan under en.
Och visst är det en underbar reaktion. Man kan tacka sig själv sen den dagen man har mindre energi och mindre ekonomi och lägga sig nöjt på soffan och slippa tänka på den där fogen i vänstra hörnet.
Sen då?
Jag måste nu sätta upp nya mål för att kunna gå vidare. Och jag vet inte riktigt vad jag vill. När jag vet vad jag vill är det oftast inga problem, men fan så svårt det blir när man inte har en aning.
Och mitt gamla tankesätt att det viktigaste är inte att veta vad man vill, utan att veta vad man inte vill, känns rätt överflödigt nu också.
För problemet är att jag inte har några bra svar där heller.
Jag ska nog ta en lång promenad på det här och försöka bli lite klokare...
Med hopp om en klokare Anna. /Anna
Jävla Måndagshelvete
Inte för att man inte tar det lugnt på helgerna och bör vara någorlunda pigg och glad och laddad när veckan börjar på nytt, utan man är likt förbannat alltid lika trött oavsett om man festat fredag lördag och halva söndag som om man bara suttit hemma och bakat kladdkaka och druckit kopiöst med kaffe med pinglorna. Och alltid är det denna ovisshet, man har ingen aaning om hur veckan kommer bli, det är oordning i köket och massa saker att förbereda efter två dagars stängt.
Och man måste skaffa sig ett hum om hur veckan kommer bli, vad man ska satsa på och inte, saker som man måste ringa om för det är alltid något som är trasigt, försenat, felbetalt, bortglömt, dåligt, ruttet..
BLIR SÅ TRÖTT. Och så alla som är lika förvirrade som jag, men inte har samma enorma tålamod som jag, utan hoppar på en med massa anklagelser helt från tomma intet, när det visar sig att de ringt till fel butik, fel tjej, fel fel fel. SKYLLA PÅ MIG SOM ALLTID ÄR OSKYLDIG SOM ETT LAMM!!
Tisdagar brukar tack och lov flyta på bättre. Jag hoppas det blir en bra dag imorgon.
Nu har jag betalat alla mina räkningar och gjort smaskiga crepes med kombon. Så hoppas att jag somnar gott sen, så iallafall den här dagen slutar bra på något sätt!
Min helg!
I fredags var vi hos Jenny och firade med hennes familj och deras grannar och vänner, trevlig lugn kväll med människor som fick en att känna att tiden stått stilla i fem år typ.
Somnade som en prinsessa hos Sandra i hennes mors säng med Ewe på min sida, och lördagen åkte jag hem medan alla flickorna handlade snygga kläder i Vällingby och gick på bolaget med mera, jag var mest nervös över hur kvällen skulle te sig eftersom mitt pass är fett borta och mitt leg gått ut. Så trots att jag är näst äldst i gänget kände jag mig som en illegal 17-åring som var nervös över om hon kom in eller inte.
Kul att känna sig ung på nytt!
Lördagen började vi hemma hos mig, jag våfflade och lockade mitt barr så fint och satte på mig min silverklänning som jag av någon anledning har haft hängande i garderoben i 2 år men nu fått upp ögonen för, och alla pinglorna slogs om de få speglar i mitt lilla hem och det sprayades, dracks, spilldes, poppades och efter ett par produktiva timmar kom vi iväg lite för runda under fötterna klockan halv 6 en lördagseftermiddag men vad gör det Jenny fyller bara år en gång om året ju, och åkte till stället där Jenny styrt upp bord för alla oss och bowling och grejer och batra för att Jenny fyllde år lät jag henne vinna och bara för därför har jag fett ont i högerarmen idag.
Hade Erris röda klackskor på mig som var på tok för små så de fick släpa mig fram till nästa ställe där jag inte behövde bevisa min ålder.
Sen satt vi där med skumma killar runt bordet som vi helst inte ville prata med men de försökte prata med oss och då kom Bengan av alla jävla människor men han räddade oss från att behäöva lägga uppmärksamheten på de där fula killarna iallafall och det var ju tur det.
Klockan ett blev vi utslängda typ och tog tricken hemåt och Erri stödde hem mig på mina ömma fossingar och Ewe och Jenny kom efter med mat från grillen Gud så gott !!
Sedan kom Madde och Ricky förbi på ett sent glas och pratade om Liams storkonster sedan kände jag att det var dags att däcka så Så blev det helt enkelt!
Och nu är det söndag, jag är pigg och fräsch typ ingen ångest ingen huvudvärk och jag kokar värsta grytan med Jenny och vi har handlat masssa gott och ikväll blir det smoothie och grejer och nu ska jag gå och kolla grytan!
Hemlis!
Sitter ensam hemma och har doftljus i hela hemmet. Det är väl lika bra när det är mörkt som bläck ute fan såhärdags.
En Dagens Tack....
Mina främsta tankar riktar sig till denna utseendefixering på nätet. Vilket behov folk har av att synas, att bli bekräftad genom att fotas värsta arrangerat och hoppas på att alla ska tycka ÅH vad snygg du blivit eller ÅH vad snygg du är! Alltså, man ser ju skillnad på en människa och människa, men nätet är så ytligt. Jag föredrar att möta människor live, in real action there is!!
Dessutom är det SÅ FULT med översminkade svarthåriga solarieskrynkliga 23-åringar som kommer få rynkor innan jag hunnit ner till tvättstugan fan, som är anorexismala i svarta små klänningar på stela mingelfester i sterila stela grovdesignade kök hemma hos någon lönnfet stekare som bor centralt i någon stor stad.
Kan endast vara roligt för dem som man känner sedan innan och kanske tillexempel bantat ner sig 30 pannor men vanligtvis är det bara helt vanliga dödliga som hittat till gymmet, gruppträningen eller simhallen och är överlyckliga för det. Och för att vara lite bitter och neggo nu så måste jag inflika att sådana människor sällan hittar sin ultimata livsstil bara för att de helt från ingenstans börjar Hetsträna, utan det handlar om att få in motion i vardagen.
Och då är jag själv en tjej som aldrig varit med på gympan i skolan men tränat varje år sedan jag gick ut studenten och provat det mesta. Man Mår verkligen bra av att träna och det är roligt att fler upptäcker det. Men lugn, ropa Inte Hej förrän du är över bäcken!
Man blir ju bara snygg om man ser sig själv som snygg i vilken form det än må vara. Och alla har väl någonstans sin idealvikt eller sitt idealutseende och om man går runt den eller det med små marginaler är väl det helt okej men om man helt från ingenstans tror att man ska bli någon helt annan bara för att man börjar med någon hipp sport eller aktivitet är man ute och cyklar.
Dessa stackare som trots man fru och barn måste hävda sig genom att se stel och onaturlig ut inför en massa främlingar, dessa måste ha extremt olyckliga relationer där bekräftelse knappt tillhör fredgaslyxen. Dessa människor borde istället säga till sig själva att de bara är snygga inför de själva för deras egen skull och tycker ingen annan det är det Dem som har problem!!
Ibland får ja sådan lust att trycka igenom stålpinnar med lite självkänsla, självinsikt och självförtroende till massa folk man stöter på i tid och otid rakt igenom kroppen med lite inre styrkekraft!
Dagens ämne nr 2 är dessa intressanta särskrivningar man oftare och oftare stöter på i dagens blogg-samhälle.
Dröm mobil till exempel. Kommer ni inte ihåg särskrivningslektionerna i skolan?
Gift orm - giftorm
Kyckling lever - kycklinglever
osv..
Det jag stör mig mest på är särskrivningar på menyer som är mitt ute bland folket och ser bedrövligt pinsamma ut ibland!
Grillad kyckling på rotsaks bädd med pilgrims musslor och vit vin sås. (inte för att man nödvändigtvis skulle blanda dessa i en rätt men ni hajjar vinken)
Idag ringde mammsen och sa att hon hejade som fan på mig, för att jag sa att en relation som inte gav mig något var inget att ha.
Ibland, får jag till det!
När jag kom hem idag efter att ha skolkat från dansen för andra veckan i rad, åt jag min underbara, förberedda sedan gårdagen, currygryta med räkor och ris. Helt rätt att ta sig tid att laga på söndagen när man ändå inte har så mycket roligare för sig, och komma hem till färdig mat som stått till sig och blivit ännu godare under natten, värma på och avnjuta efter en rörig och seg jävla måndagsmorgon!
Sen tog jag mig ett bad med mitt aromaljus från indiska och ansiktsmask och grejer och filning av fossingarna och hela baletten vettu!!
Jenny stackare är huk som fan efter min specialmassage och jag känner mig inte alls skyldig. :)
Men hon bor numer mer med min vetekudde i hjärtformat som hon ivrigt värmer på i micron var tjugonde minut för att lindra men det hjälper föga.
Att bada är riktigt skönt. Man kan ligga och tänka över sina synder i lugn och ro och bli ren på kuppen.
Alldeles perfekt kombination tycker jag!
Nu är det natti natti, måste upp till klorinhallen i ottan och få jobba lite anticellulit!!
(Kläm på din egna jävla cellulitrumpa!)
Söndagsmemoarer!
Istället sitter jag här och tänker på allt möjligt som pluppar upp i skalln, bland annat att ju mer man surfar på nätet desto mer tacksam är jag över hur oytliga mina vänninor är!
När andra bloggar om senaste väskan från Gucci i krokodilskinn, diskuterar vi självkänsla, självinsikter, alkoholrelaterade problem och hur vi bäst undviker dem, hur vi ska utvecklas och vad vi ska laga för mat.
INTE FÖR ATT VI INTE har något liv, som vissa osäkra flickor säkert skulle tänka vid första spontana reaktionen, utan för att vi anser att sådant är much more important än en väskjävel liksom.
Hade jag haft en värmekamera eller en typ av en sådan och skulle kunna fotografera mig själv när jag var som varmast i hjärtat och full av självförtroende och inre styrka, skulle jag lägga upp lika många bilder på det som andra flickor lägger upp sina senaste för mig meningslösa dyra fynd av outfits eller väskor.
Och ändå är jag inte ful, obrydd om mitt utseende, klädd i gamla trasor från 70-talet, utan bara bekväm i mig själv och har ett mindre behov av att hävda mig genom att fläkta ut hela min garderob som för övrigt inte ens egentligen har med mig att göra. Allt som är jag är ju inuti mig!
Mina nästa karriärsplaner är konditori så jag blir en grym bullmamma en vacker dag eller bara har roliga kunskaper att bidra med när man ska bjuda hem en massa folk, eller måste akut fika med en god vän för att lätta sitt hjärta. Efter det ska jag bli en snygg, hurtig, grym konferensvärdinna som går omkring i flygvärdinneliknande kläder, är trevlig och har fixade naglar, snyggt sminkad och fräsch i håret (en ganska lång resa dit om man ser på det jobb jag har idag)och så ska jag vara den alla kommer till och frågar om saker för jag ska ju självklart vara den som har koll på allt och lite till och är liksom den viktigaste spindeln i nätet!
Repliker jag redan övat in för detta är : Självklart jag fixar det! vilket jag säkert kommer drömma mardrömmar om så många gånger jag ska behöva söga det varje dag...
I veckan ska jag simma mera!! Helst varje morgon om jag bara tar mig i kragen och skaffar mig akut självdisciplin!
Torsdag morgon är det tvättning på schemat, imorgon en tidig dag och helst dans.
Jag har redan lagat middagsmaten för imorgon, räkgryta med curry, för jag vet hur hungrig man är när man kommer hem från dansen varje måndagsafton numer!
Mina citronrutor förblev tyvärr rejält misslyckade, vi hade för hög form, för hög värme och för kort gräddning, vilket resulterade i en bränd skorpa, alldeles löst innanmäte, och det var bara att slänga skiten.
Nästa gång gör vi om och gör rätt inte mer med det!
Har lyckats med frontlisten i köket som varit ett vagt projekt sedan diskmaskinen kom in i mitt liv, men med lite maskeringstejp, sågning, och en snoopy-bodysplash-kork senare så!
Sen har jag satt målarfog som är bra till Allt mellan diskbänkskanten och själva bänkskivekanten, så inte massa skit hamnar i det millimetersmala utrymmet där!
Det är ju bara sååå äckligt.
Jag vill skaffa mig lite nya vänner, och det ska jag tamejfan göra, men överallt handlar det bara om att suuupa varje jävla helg, eller varje gång någon vill hitt på nåt. Vad är problemet hos folk??
Den vettigaste senaste vännen ville iallafall dricka kaffe men inte längre.
Inte ens folk på dansbandsdags säger hej!
Är folk verkligen så rädda? I min ålder? Måste det till alkohol för att man ska kunna säga hej?
Jag känner mig som en glömd 40-årig änka som ingen vill vara med ibland alltså. Sitter hemma med Jenny hela helgerna och bakar och donar. En 21-åring och en 23-åring. 2 jävligt smarta och snygga tjejer liksom.
Är det bara för att vi bor i Stockholm som vi inte hittar några andra än oss själva att umgås med?
Vad är det folk är så rädda för?
Det ska bara ut på krogen. Kellys. Matcher. Karaoke. After Work. Drinkkväll. Vinkväll. Söder.
Det är där grabbarna hänger. Och singlarna i Sverige bara ökar och ökar.
Jag kan gå med på att festa någon gång i månaden, varannan kanske. Lite oftare såklart på sommaren.
Men ÄR det så roligt? Bli full, bränna massa pengar. Orera med främlingar som man inte minns dagen efter. Bli förbannad i Mc Donaldskön och ha ångest dagen efter, när hela dagen är förstörd, det bästa man förmår är att vakna sent, ta sig till kinarestaurangen och beställa en 4 små rätter att ta med, och komma hem till ett inrökt stökigt hem med kuddar tomma äckliga glas överallt, en pepsi max och en dålig dvd i soffan.
Jag vill liksom umgås med kreativa människor, som vill ta en dag på museum, en dag när man bara promenerar, en dag när man cyklar flera mil ut i skogen och sätter sig på en bänk och dricker medhavt kaffe. Omväxling förnöjer som de säger.
Då var det lördag igen!
Mitt första förslag var Stekpannan som Linda alltid gjort så fin reklam om, men Linda hävdade att gräset var grönare på andra sidan och ville kolla menyn på några andra ställen och när vi väl nobbat dem och kommit fram till Stekpannan en timme senare, DISSADE dem oss och sa att hela stället var fullbokat. Inte så att vi var fler än 2 och servicen sträckte sig längre än att man KAN fixa fram ETT bord för två ynka vackra damer- NEJ NEJ!! ALDRIG MER STEK(fucking)PANNAN!
Vrålhungrig och bitter gick vi vidare i höstrusket till Muggen där vi blev serverade helt okej pasta till överenskomligt pris och inte var det någon som rynkade på näsan åt oss 2 vackra damer där inte, snarare tvärtom var han som jobbade där rätt flirtig och slennig men hellre det!
Avslutade vår fina tur på Tullys med latte, kamomillte och kladdkaka med grädde smask smask!!
Kom vid halvtiotiden på kvällen hem till min sjuka Jenny som har fet knöl i nacken!
Vi satte omedelbart igång med diverse projekt, Jenny kollade upp aktiviteter för fredagskvällen då hon fyller år, jag började såga frontlist till köket och satte på kaffe, sen samarbetade vi vant och rutinmässigt ihop lite citronrutor, som vi nu väntar otåligt på att svalna så vi kan skära upp och okynnesäta i oss!!
Av en slump när Jenny kollade upp dansbandskryssningar gled hon in på en rolig sida för hängivna dansbandsfans där hon på stört blev medlem och nu lyssnar vi på dansband nonstop på deras live-radio!
Som lördagskvällen till ära tar vi oss ett gals vitt också för det är ju bara lördag En gång i veckan!!
Imorgon ska det handtvättas, simmas, fikas med Silvia, städas i köket.
På måndag hoppas jag att Jenny blir klar med sin tattoo fort så vi kan gå och dansa!!
Jag Kan ju gå själv men skulle kännas lite konstigt.
Vi lär ju sitta uppe halva natten och dricka kaffe och lyssna dansband..
Igår morse när jag var för tidig till jobbet hände det: Jag och Jenny bestämde oss för att ta varsin kaffe på centralen och jag bjöd, hon tog liten vaniljlatte och jag stark latte, notan hamnade på 91 SPÄNN!!!
ÄR DET INTE RÅN, VET JAG INTE VAD DET ÄR.
Bojkotta sådana ställen för allt vad (pappaers-)muggarna håller!!
Dessutom när personalen är otrevlig, virrig och häller för mycket vaniljsirapessens i kaffet!!
Men det finns iallafall många människor omkring mig som jag av många anledningar tycker synd om!!
Som drabbas av helt orättvis otur, fast de inte alls alltid har förtjänat det. Många bäddar ju slarvigt och dåligt så de får ju sedan självklart gå och lägga sig i skiten själva, men andra, som bäddat fint eller helt okej, blir liksom utsatta för helt obefogade razzior där deras bäddningar slits upp utan vettig anledning...
Livet är så konstigt och orättvist ibland, jag hoppas att de håller lågan uppe och tar vara på det som fortfarande är bra i tillvaron och håller fast vid det!!
Och jag vill gärna hjälpa fast knappt min egen tid räcker till. Och ibland känns det lite obefogat av mig att klampa på bara för att jag hör om någon som har det lite knapert...
Men när man går igenom en kris märker man vilka som finns på rikt och inte. Och det är det som är det braiga med det tråkiga som inträffar i livet.
Man kan ju aldrig påverka de yttre omständigheter som vi hela tiden har omkring oss, men vi kan påverka vårt synsätt på dem, och det gör alltid allt myvcket lättare!
Så, det var helgens visa ord av Anna den smarta, kloka, snygga!!
Två effektiva köksslavar i min bunker
En bonuslyx är att när jag slutar sent som jag gjort de senaste 5 dagarna har Jempan lagat fantastiska måltider till mig som är serverat när man kommer hem!
Jag kommer aldrig mer vilja ha en karl, som knappt vet vad ett durkslag är för nåt och ringer och ber en köpa med sig Big Mac hem från jobbet.
Idag har tiden bara rusat iväg och när jag nu summerar den har det varit en dag full av dåligt humör, trötthet, förvirring och illamående så tacka fan för att den gick fort allts¨å!
Vissa dagar borde man helt enkelt inte jobba men varken jag eller någon annan får direkt ledigt just nu.
Jag mår lite dåligt över att jag missade dansen igår. Den ger så mycket, så mycket kraft och positivitet till resten av veckan.
Och Erri har inte hört av sig på flera dagar, tror Tompa är här, men hon brukar ju alltid vilja simma elle rträna men nu har hon gjort en Hr (Hit & Run).
Borde ta tag i det där och gå och simma själv. Men det gäller att få min cellulitrumpa ur vagnen liksom.
Jag imponeras starkt av de människor som vågar gå sin egen väg, oavsett vad de gör.
Jag är ju självklart likadan själv, annars hade sådana människor inte gett mig något.
Man trodde när man var yngre att typ folk på Tv var Värsta kändisarna, men de är ju bara helt vanliga människor, som vågar göra sin grej och aldrig skäms och som vågar ta plats. Precis som jag strävar mot.
Inte för att jag strävar efter att vara med på Tv, men själva grejen att om någon skulle fråga är jag inte rädd, för jag vet vad jag gör och skulle inte tappa färgen inför tusentals människor. Klart själva grejen säkert skulle göra en och annan nervös, men det är en skön känsla, att man känner att man kan stå upp för sina tankar, ideer och drömmar utan att man skulle tveka!
Jag jobbar just med sådant hos mig själv, att ta tag i saker snabbare. Att bara göra saker, som målar upp sig som höga berg, trots att de är relativt små saker i andra sammanhang. Det finns ju alltid de som har det värre, och vågar nästan ingenting och aldrig tar tag i saker, men om jag jämför mig med dem känns det inte så utvecklande direkt.
Så därför behövs färgstarka personligheter i samhället, som gör sin grej trots att de säkert alldeles privat inte skulle klicka, men illusionen de ger, det är det som är det viktiga, det som påverkar, och det som får andra människor att tänka till, att tänka om, reagera, agera.
Jag skulle nog klassa mig själv som följare snarare än förare, men jag skulle ändå vara starkare förare än den som inte ens vet vad den ska klassa sig som. Och det räcker ju ganska långt.
Jag har försvarat massa helt olika människor i min lilla omvärld trots att många andra skulle uppfatta de som knäppisar. Men det är bara för att de tror på sig själva och kör sin grej.
Inte ser sig själva som offer utan vinnare i sina egna uppsatta race mot sig själva eller andra.
Återigen blir jag ledsen i själen när tusentals lägenhetsinnehavare prompt målar sina väggar med tippexfärgen Stockholmsvitt i ALLA Brommas vardagsrum, hallar och kök.
En ful kontrast är också de fondväggar som börjat kontra, i storblommigt, gräsligt, svartvitt, modernt mönstrat.
VAR ÄR VÄRMEN GOTT FOLK!?!?
BOR NI I EN FRYSBOX?!
Mäklarnas beskrivining är alltid "SMAKFULLT RENOVERAD 2-a" och oftast med "tidstypiska detaljer" (som betyder att man sparat de fula proppskåpen, de roliga fönsterstängningshandtagen och stenfönsterbrädorna från 40-talet.)
Jag skulle säga: Steril kall opersonlig kal och ekande lägenhet som saknar lite balans och kärlek. Lägg aldrig 2 miljoner på den här, det kommer kosta dig 20000 att hitta möbler, gardiner, mattor, att inreda med för att du inte ska frysa ihjäl. Skulle kunna vara en gammal renoverad sal på St Göran.
Jag vet att jag själv har vitt i vardagsrummet. MEN jag säljer inte min lägenhet. Inte i den färgen. Och skulle jag göra det skulle jag sätta upp vackra tavlor som täcker det, eller sponsra med ett presentkort på färg till den som flyttar in. det skulle jag vilja ha om jag köpte en alldeles VIT lägenhet.
Sen är det ju stor skillnad på panelgardiner och vanliga gardiner. Panelgardiner ser alltid ut som de vore från ett kontor på Landstingets ekonomiavdelning.
Så fult, så trist. Ingen värme, inget liv i de stela fyrkantiga tygbitarna som man helst ska betala flera hundra för. Stålpinnar som sticker ut längst ner för att tyget är så tunt och så välstruket att det måste tyngas ner för att inte fladdra iväg. Men ska inte gardiner fladdra? Lite grann? Ett öppet fönster kan ju aldrig vara riktigt öppet om ingen gardin fladdrar?
En gardin måste man ju kunna dra för, ge fönstret lite karaktär. Inte se ut som om man helst ville att gardinerna var gjorda av stål så att de alltid satt där de skulle...
Tredje fula sak är kombinerade datorbord. Alltså sådana med påbyggd hylla. Med massa fula papper, prydnadssaker, samla-damm-grejer. Det är alltid jättedammigt bakom sådana bord. Och sen en ful stationär dator på det. De värsta är hörnmodellerna. Som numer finns kraftigt reade varje vecka på Jysk av någon konstig anledning. I kall folie, antingen vitt eller någon avskyvärd björk- eller bok-imitation.
Ja nu har jag sagt mitt. För idag iallafall. Mycket neggo. Men jag har redan sagt att jag haft en för jävlig dag!!
Ny vecka Kul va?
Igår fick jag av olika skäl åka på akutbesök till Linda mitt i sena kvällningen för hon behövde mitt stöd, och sen sov jag dåligt och vaknade av adrenalinet som fick mig att rusa mitt i mörka morgonen till jobbet, och där visste ingen vad som skulle vänta efter de rivit en vägg och byggt en ny i helgen, och erfarenheten att byggare inte är de bästa städarna fick mig aningen nervös. Men det var dock inte så farligt.
Värre var det med att det senare droppade in 4 praoelever (jag hade 2 inbokade, de andra vet jag inte var de kom ifrån) och jag och Karin gjorde allt för att få styr och ordning på dem tonåringarna, som bara ville låna cig, dricka läsk och gå till sina kompisar på 7-eleven.
Det var tur i oturen att jag var så trött att allt gick så långsamt för mig, hade jag varit piggare hade jag snudd på fått ett nervöst sammanbrott.
Efter det var jag på möte i två timmar som inte gav ett skit. Man undrar ibland vad man gör, varför man gör det.
Man tror att man har ett meningsfullt jobb tills man får 20 latteskedar istället för en brandsläckare. Det är lite så, att jag hade en fåfäng tanke om att vuxna människor hade vuxit ur den nivån. Förnuftet finns liksom inte där. Riktigt.
Det är också lite tråkigt när man själv vill mycket, och inte får befogenheter till att förverkliga det.
Men så är det att jobba, och alla chefer är chefer och vill alltid ha det på sitt sätt och spara pengar...
Jag trivs iallafall i min nya jacka, och har börjat läsa Äkta vara, så jag blir riktig expert på alla E-nummer och kan fortsätta min skrämselpropaganda till alla omkring mig så de väljer bra skit istället för dåligt.
För övrigt finns det så Himla knäppa människor. Speciellt vissa kunder. Som inte kollar en i ögonen när man handlar. Eller säger Hej eller Tack, eller Ursäkta kan jag få en, eller pratar i mobilen och trycker fram sina grejer när man står och packar en annan påse. Och dem som ser sååå sura ut, inte hejar, inte tackar, utan klagar en gång i veckan systematiskt på en nypåkommen åkomma på maten och likt förbannat återkommer varje dag, står i kön och köper samma sak dag ut och dag in...
Är det Stockholm, Östermalm, eller Sverige som skapar dessa sociala handikapp?
Det är så skönt att komma hem till Jenny som har likasinnade problem med hennes gäster. Det känns så befriande att få bekräftat att det finns folk, och så finns det folk.
Av någon anledning har jag fått för mig att det bara är så i Stockholm. Alla här har något behov av att hävda sig. Att minsann säga att allt är inte okej. Att försöka bevisa för sig själva att de är värda något bättre. Men de har tyvärr hamnat i ett lite för väl betalt jobb med lite för mycket ansvar så de är för bekväma att göra något åt saken, trots att de inte trivs i situationen. Så då får vi dödliga, som står och jobbar tio timmar om dagen tyvärr falla offer för dem när vi är en utav de få de väl ser och får dra ett ljudligt andetag för efter sina isolerade timmar på sina fyrkantiga kontor.
Vissa regagerar som små fölungar som nyss kommit ut på sommarbete när de kommer ner till oss. Ljudnivån stiger till högre än i en högstadieklass och medelålders män i backslick står och skryter högljutt om senaste golfrundan, senaste ekonomimötet eller om deras nya Gi-diet och skrattar lite nervöst till den nya tjejen på avdelningen som inte alla har träffat än och därför försöker göra starka intryck på henne, medan hon klipprar fram på stengolvet med hennes prada-stiletter som hon prompt ska gå med till vardags trots att de ger henne usel hållning för att de är lite för höga, men det beror ju på att även hon är lite nervös inför och vill göra intryck på alla de nya karlarna på kontoret.
Hon är för övrigt den enda i ett sådant sällskap som säger Hej, Ja tack, Tack så mycket. De andra medelålders backslickmachomännen luktar för mycket after shave, yrar för fulla muggar tror att de kan handla och prata ekonomi, golfrundor och solarieeffeketer samtidigt som de handlar. Det enda man hör är "2 bröd tack!" som de helt automatiskt tror att man ska ge dem, för de skulle aldrig få för sig att betala 3 kronor extra för det, när de "bara" har en lön på 50 000 i månaden.
Tror inte jag personligen skulle stå ut på att kontor. Trots att jag har en administrativ ådra, är det på tok för ostimulerande att sitta stilla på en ful stol och inte träffa några folk på hela dagen. Men det är ju tur att det finns folk som tydligen gillar sånt, och som dessutom kommer och förgyller mina dagar... =/
