Livet enligt Anna
Hela veckan har gått bra!
Jag har förmodligen en rörig vecka framför mig, men det gör ingenting.
Idag har jag shoppat.
Jag köpte jacka, zinkpiller, halsduk, topp, handväska, temuggar, klänning, peeling, när jag egentligen var ute efter skor.
Silvia och jag var i Kista i 7 timmar men det kändes som två eller tre, bara för att vi har så trevligt när vi ses.
Hela veckan har jag fått massa positiv feedback från folk omkring mig, det är helt fantastiskt!
Jag brände typ 2 eller 3 tusen idag.
Igår åt vi kräftor massa tjejer hemma hos mig och lilla Liam var på besök också.
Det blev stökigt hemma, men en mycket trevlig kväll.
Jag får ofta höra att jag lagar god mat, det är roligt!
(Tomma fat är bästa beröm.)
Imorgon ska det ätas brunch med mina kära systrar.
Jag ser fram emot det!
Jag har svårt för människor som inte lyssnar på mig, för jag tycker ofta att jag har rätt i mycket jag säger, eller jag säger aldrig något jag inte menar.
Men det är roligt med människor överlag.
Det är roligt att titta på folk, prata med folk, lära känna folk.
Jag och Silvia ska till Barcelona och hälsa på Tillde den vilde någon helg framöver.
Andra saker jag vill göra är:
Kolmården-utflykt i Erris bil.
Eriksdalsbadet en helgdag.
Åka ut till ett torp i skogen, tända en brasa på kvällen, sätta sig i en skön fåtölj och ta ett glas mustigt rödvin, iförd en mysig stickad tröja, och lyssna på Smokie eller svenska visor.
Jag ogillar vissa typer av folk, och ibland blir det jobbigt.
Det som är skönt just nu är att jag inte har några jobbiga människor omkring mig.
Därför mår jag så bra!
Om man visar att man är lycklig och glad, finns det alltid människor som försöker göra ner en eller ifrågasätta det. Dem människorna, som saknar sitt egna lyckliga liv så dem inte kan unna andra människor sådant, tycker jag fruktansvärt synd om. Men dem får vara ifred med sitt neggotänk just nu. Bara de inte stör mig.
Det bästa är kvällarna i simhallen är när de släcker ner och tänder levande ljus och spelar lugn musik. Och bastun efteråt!
Mina vänner är fantastiska människor.
Alla människor har något i bagaget.
Doftljus är mysiga på hösten.
Jag beställde dammsugarpåsar på nätet, fick faktura för 10, fick bara 5 hemskickade.
Det var skumt, men de kanske vill att jag betalar innan de andra 5 kommer.
Tycker dock de hade kunnat skriva det på fakturan i så fall.
Jag blir gladare och gladare för varje gång jag kör min diskmaskin!
Med andra ord. Det går mycket bra just nu.
Vv stör Ej.
Måndag med flyt!
Idag var det måndag igen. Och för ovanlighetens skull flöt den på med glada miner, en mindre stressad Anna, en duktig praotjej, och plötsligt kändes den här veckan mindre farlig än andra.
För övrigt satte jag installeringsreslutatet på diskmaskinen på Första försöket. Är mycket stolt, över mina egna prestationer som lyckas med jämna mellanrum.
Idag har det varit del 2 i vår danskurs i Lindy-Hop, gick mycket bättre idag! Stegen satt där som man aldrig gjort annat, och vi fick lära oss nya figurer och med en av killarna kändes det som jag flög fram genom golvet.=)
Jag sa precis till Jenny, som var lite prestationsångestladdad efter förra gången för att hon inte kom ihåg stegen på exakten, att tredje gången har vi kommit halvvägs, då kommer allt gå Mycket lättare, och redan efter idag gick det såhär bra, då vill jag inte veta hur bra det kommer gå nästa gång! =)
Imorgon är det jobb och kvällsimning med Erpan fan. Skönt, jag ska basta som ett svin!
Nu ska jag färga håret svart, dricka te och kvällsduscha bort lite höstdammig måndag.
Räven har för övrigt inte synts till igen.
Skön lördag!
Jag vaknade av att Jenny slamrade med sin "brak-frukost" kl 9, helt okej tid ändå. Fick lite kaffe och knäckebröd sen började vi plocka och fixa och gick ber till källaren och lämnade lite grejer och hämtade lite andra grejer, sen tog jag tag i Björns gamla projekt med gardinstångsfästena i köket och målade klart dem (ett halvår senare typ) sen diskade jag hela badrumsgolvet, Jenny plockade diverse småprylar som 2 irriga brudar har typ överallt, sen kom Kronis och sökte morsan och jag blev lack och ringde mamma och sa att jag har ingen lust med att stå till svars för hennes handlingar.
Vi dammsög och skurade golv, sorterade smutstvätt, jag började fålla mitt draperi till sovrummet och Jenny fick dra åt skruvarna till gardinstången, för jag var för klen.
Sen kom mamma och sprang in i köket och kramade Jenny, sen tog hon sin post och sprang till Ica. Kul att hon tyckte det var roligare att träffa Jenny än sin egen dotter men men..
Under hela detta förlopp lyssnade vi aktivt på dansband, som gav oss ork och iallafall mig inspiration.
Så, sen kom Erri och vi gick raskt till simhallen, svor lite över barn som kissade i vattnet, lönnfeta karlar som simmade för långsamt, eller överambitiösa racers med simmössa, näsklämma och simglasögon så de ser ut som otroliga fån och glor med mördarblick på en när man ska vända precis vid kanten, och sen har mage att simma ryggsim och krocka med en utan att bry sig som om de gde hela simhallen.
När vi ledsnat på att lägga vår lördagsenergi på att bli irriterade på dessa simhallemarodörer, satte vi oss på en varsin badleksak och snackade lite skit. Det var mycket skönare!
Sen klockan 18 började mitt tvättpass, Jenny tog en bärs och svidade om till rock-n-roll-outfit, Sandra kom och gjorde henne sällskap, jag svängde ihop en torr kladdkaka med för lite socker i och pajade dessutom en plastbunke från ÖoB på köpet, så går det när man får akut sötsug.
Sen, lyssnade vi lite mer på dansband och rockabilly, jag sprang i tvättstugan sen lämnade tjejerna mig så nu sitter jag ensam i mitt kök och ska plocka och fixa lite mer innan läggdags.
I morgon ska jag ta saken i egna händer och installera min egna diskmaskin. Tror inte det är så svårt.
Finns tre olika uttag till tre olika slangar och sladdar. Jag bara hoppas att den funkar och inte läcker.
Sen blir det kanelbullebakning och matbrödsbakning med mina flickor i mitt underbara kök.
På måndag är det danskurs igen, jag längtar faktiskt lite. Det är ju verkligen inte min typ av musik, men ändå mycket socialt och moget fritidsalternativ, i en ålder av snart 24....
Nästa helg planerar jag och Erri att åka massa vattenrutchkana på Eriksdalsbadet.
Vi kommer bli såhimla roliga mammor. (eller inte)
Nu är jag klar i tvättis, men har mycket kvar innan jag kan få ro att sova. Ska nog lyssna lite mer på Scotts och dricka lite mer kaffe, det är ju ändå lördag så jag behöver inte vara orolig att känna mig konstig om jag är uppe hela natten.
Ska nog ladda in lite bilder på facebook också.
Men jag är iallafall väldigt glad att jag har mina flickor, jag kommer alltid att kalla dem för mina flickor hur gamla vi än lär bli, för vi är alltid unga och har roligt när vi ses. Det är genom dem jag ser mig själv liksom och kommer underfund med vad jag vill. De dömer inte, är inte perfekta själva, jag får vara överambitiös arbetsnarkoman om jag vill, eller förhållandekåt isolerad "hemmafru" ett år om det är så, men de finns alltid där för mig på det ena eller andra sättet och jag hoppas att vi under hela livet kommer kunna få ut denna nytta av varandra.
Vi har trevligt med varandra utan yttre omständigheter, vi finner värme även om vi är på andra sidan Sverige med en trasig bil och ett rangligt tält som enda förnödenhet. Och det är lite så vi jobbar här på Flickornas, vi är inga bortskämda varelser som fått något serverat på silverfat, alla våra resor och allt vårt umgänge går ut på att vi betalar för oss själva, reder oss själva och tar oss an det som krävs för att komma till skott.
Det är faktiskt imponerande hur starka vi är tillsammans, vilket team vi är, och vilken fantastisk nytta vi får ut av varandra. Alla vet sin plats, och man känner Direkt när någon saknas. Vi kan skämta om och med varandra utan att få sura uppstötningar, och lyssnar till varandras insikter men gör alltid som vi själva vill i slutändan.
Så fort jag har ett problem och har ventilerat med mina flickor, vet jag precis hur jag ska lösa det.
I perioder ledsnar man ibland på någon enstaka i gänget, men äsch vad gör det om hundra år liksom?
Jag är otroligt lycklig så länge jag har mina underbara vänner, så är det bara.
Självklart skulle livet vara lite kryddigare med en stabil pojkvän, men hade jag haft en sådan nu, hade jag aldrig kunnat uppskatta mina flickor som jag gör nu, och därför finns det en mening med att det är så tror jag.
Dessutom finns det ingen kille som är bra nog för mig. Ingen som jag träffat iallafall.
På lycklig tur i Norrköping!
Gå vidare!!
Inte för att kanske jag är så där värsta aktiv själv, men jag lägger inte upp bilder varje vecka på en ny krogkväll eller kryssning. Sen kanske jag vill ha lite intigritet också...
Men för dig som nu undrar hur mina utvecklande dagar ser ut:
4.15 Vaknar
5.00 Åker till jobbet, på cykel helst
6.00 Bröjar jobba
15.00 Slutar jobba
Måndag 17.30 Danskurs med Jempan
Övriga dagar: Olika (simma med Erri, promenera med Ewe, träna, cykla, tvätta, städa, fixa)
21.00 Försöker sova
Fredagar:
9.00 Vaknar
12.00 Bröjar jobba
19.00 Hemma och glor som ett fån på Idol
Just denna fredag har jag även druckit te och blivit slagen i ett rafflande parti Alfapet med min numer inneboende Jenny.
Mina grannar mittemot har fortfarande problem, grannen under får komma till så hela huset hör, och igår gick en livs levande Räv utanför fönstret!
Konversation:
(Jenny ligger i sängen, ska just sova. Det är fullmåne och Anna står och babblar ömsom för sig själv, ömsom med Jenny, medan hon prompt står kvar vid vardagsrumsfönstret fast Jenny helst vill sova)
Anna: (tror hon ser en katt) Ja lilla kissekatten, mjau! Jenny det är en katt där! Mjau mjau, liten kisse...
Jenny: (suckar) Ja ja...katten ja..
Anna: JENNY!! Det är fan en RÄV!!!
Jenny: Eh va.. en räv...?
Anna: JA! EN RÄV!! KOM OCH KOLLA!!! (starta paniken!!)
Ja så ter sig veckans höjdpunkt i Annas fantastiska tillvaro här på Spångavägen. Och så stod vi nu som två fån och glodde på räven som drog sig en pink på stenen precis utanför porten, sen drog den vidare.
Jag har lite problem med vad jag ska göra nu. Måste få inspiration till lite nya projekt, kanske hitta någon ny rolig pojk att hänga med. Jag har kommit långt, men är inte framme än. Och mitt problem är att jag inte vet hur jag vill fortsätta resan.
Den här helgen blir lugn och skön. Tvätt och städ står på schemat, och lite träning. Kanske får min diskmaskin installerad och då blir jag en mycket lycklig kvinna!!
Nästa vecka kommer x antal praoelever till mig. Spännande. Kan inte hålla isär de stackarna som ringer från Stockholms alla hörn.
Nästa vecka är det kaffeförbud också.
Milstolpar
1 Jag har köpt lägenheten
2 Jag har köpt träningskort
3 Jag har mer ansvar på jobbet plus att det går bra dessutom
4 Jag har köpt en cykel
5 Jag har rensat ur killplaggen ur garderoben, dvs jag har gjort slut på ovissheter gällande vissa relationer jag har eller haft omkring mig
6 Jag har mycket egen tid
7 Jag läser en bra bok som gör mig klok
8 Som bonus blir jag fotomodell på Gallerix, filmad för Svt på jobbet, uppbokad för att måla massa tavlor för att folk uppskattar min egensinniga konst, bara av farten, jättekul att vara uppskattad!
9 Erri tjatar på mig att träna och jag älskar henne!
10 Karin, min nya kollega, tycker jättebra om mig och jag om henne. Så skönt när man får bra personal att ha att göra med!
Jag måste bli bättre på att säga ifrån I TID, för folk har faktiskt respekt för mig och det har jag inte fattat förrän försent ofta gånger.
Men dit jobbar vi oss utan problem!!
Update: Min semester del 1
MIn semester bestod av tre veckor.
Varav 2 inbokade resor och en del mindre avstickare utefter det.
Den mest välplanerade av de alla var vår bejublade roadtrip.
5 barndomsvänner, en trasig volvo 740 -88 ett släp med div packning senare liksom...
Planen var att ta sig från Stockholm till Norrköping för att få dricka kaffe och sova och mysa lite med Veronica och hennes 2 stora schäferhundar på 39 kvm, vilket vi gjorde, och sedan var planen att vi skulle direkt vidare till
Skara sommarland och åka massa vattenrutsch-kana och sen vidare till Göteborg och gå på Liseberg och åka karuseller tills vi var alldeles yra i bollan ungefär. Så på morgonen efter ca 45 minuters sömn i
Norrköping satte vi oss i bilen och skulle styra kosan mot Skara, men då hade vi ingen karta och
Erri som var chaufför råkade ta av på fel avfart så då hamnade vi jättefel ut på någon konstig landsväg
som aldrig tog slut och inte gick det så bra för vårt lag att vända heller med tanke på att vi hade det där
rackarns släpet. Så efter ca fem mil rakt åt helt fel håll hamnar vi i någon liten håla och vänder där och
inser att vi åkt tio mil helt i onödan fel, gärna kl 7 på morgonen dessutom och soppan tryter och
Jag, som skulle vara kartläsare dagen till ära, får självklart ta en del kritik för detta missöde.
Men ett mack-stopp senare med inhandling av en riktig vägkarta för dyra 25 kr inser jag a.k.a kartläsaren
och alla andra att nu kanske det här löser sig och vi kommer fram till Skara lite senare än planerat men
det är ju bara att vi slår upp vårt fina nya tält och sover som fem stockar och vaknar utvilade imorgon och åker vattenrutschkana då med nya krafter. Gasen i botten mot Jönköping där vi inser att vi måste göra en
konstpaus med kissning, inhandling av mat, regnjacka etc, så när vi har parkerat vårt ekipage
volvo 740+släp vid tågstationen ringer vi vår gamle vän Ola för att fråga om han ville ses och
ta en kaffe kanske och det vill jag lova att han ångrar att han gick med på än idag....
Efter att vi ringt och väckt honom kl 12 och släpat in honom till stan och mött upp honom
kommer vi på att vi vill till Coop Forum för i stan finns inga foppa-tofflor, regnjackor eller
mat på samma ställe och Coop Forum har ju en så bra parkering för vårt numer välkända
och nerglodda ekipage. Så vi går i samlad trupp in och handlar på oss för nu ska vi till
Skara Sommarland och där vet man inte hur många mataffärer det finns på två dagar
och vi planerar att brassa på en av våra engångsgrillar när vi anlänt och slagit upp tältet
och kanske dricka lite vin och grillla lite gott marinerat kött medlite grönsaker.
Ca en timme och tio matkassar senare trycker vi oss in i bilen och regnmolnen attackerar
oss i samma veva och börjar slänga Gud-kiss på oss och JUST DÅ säger Volvon att Nä jag
pallar inte med er och erat jävla släp så jag vägrar starta!
Alltså - anteckna i boken nu: VÄGRAR STARTA....
Stackars Ola får helt enkelt stå ut med de fem numer förvirrade Stockholmspullorna som nu har
börjat ragga skitiga biffiga karlar på Coop Forum-parkeringen i desperat hjälp av starthjälp till den
stackars bilen. De flesta skrattar lite förtjust men gör inget mer åt saken, eller så pratar de inte
svenska men så kommer en riktig bitig karl som ser ut som en sån som äter ståltråd till frukost, lunch
och middag, men tack och lov visar det sig att han trots utseendet är ganska snäll och ger oss
numret till en Magnus som ska vara billig och som ligger ganska nära. Ola ringer sin granne och vän
Tommy som gasar så fort han förmår från jobbet till oss och vårt utsatta ekipage i sin lilla rostiga
röda bil, och nu ska här bogseras till verkstan för fulla muggar. Hela vårat gäng måste nu samla alla
krafter och putta tung arg Volvo in på lerig grusplan in i verkstan men det är som vi aldrig gjort annat
och mitt i detta håller jag på att sitta i bilen och marinera kött och champinjoner för jag har fortfarande
siktet inställt på att vi ska grilla kött och äta grönsaker och dricka vin ikväll, var det nu blir är en helt annan fråga.
Och medan bilen är hos doktorn måste ju vi göra någonting också så vi går på bolaget och flyttar in
hos Olas, med mat, vin och lite smink och diverse. Jag ställer mig och diskar och snart har vi fått
ihop en ganska gemytlig middag och med lite tur har vi snart fått släpet levererat vid dörren av Tommys
snälla pappa också. Mekar-Magnus ringer och säger att Volvon vill ha en ny bränslepump, och han försöker
blåsa oss på för mycket pengar, men Anna, Sandra och Erri ringer en varsin bilkunnig vän som säger åt
flickorna att vara på sin vakt och inte betala för mycket.
Och här tar resan en otäck vändning skulle man kunna säga, Skara Sommarland får tyvärr strykas
ur prospektet för nu måste ju alla vattenrutschkanepengar gå till ny bränslepump istället. Och vi blir
kvar i Jönköping i brist på motivation till nya ideer men det gör ingenting för vi har två jättegästvänliga
Ola och Tommy som ger av sina vardagsrum och tålamod.
Så efter ett par dagar med lite fest, lite mat och lite umgänge tackar vi för oss och åker vidare
mot Göteborg, för Göteborg står fortfarande kvar i prospektet för den som undrar, och mitt på
vägen mot Göteborg smäller det till och bilen börjar låta för jäkligt mitt från ingenstans, men
Erri är rätt trött och bitter på den jäkla bilen nu att hon bestämmer sig för att köra tills den inte
vill gå längre och efter att ha kört i 80 hela vägen är vi framme i Götet och brummar högljutt in
i staden vars medborgare glor som de aldrig gjort annat men vad gör det vi är ju så snygga och
är rätt vana vid de här laget... På Lisebergs Campibg får vi tältplats efter en lång fika på pakeringen
i väntan på att folk ska checka ut. Men är man först och typ hänger på låset kan det ju inte gå
merän fel och Så fick vi tältplats.
OCH NU: För första gången på hela vår roadtrip, slår vi upp tältet för 4 med partytält som
vardagsrum och vi får inviga våra sovsäckar, våra liggunderlag, vårt balkongbord, våra stolar,
vår radio, våra myggdödare, våra konserver, våra presseningar, och allt det andra vi hade fyllt
släpet med. Sen går vi på Liseberg och åker berg-och-dalbanor hela kvällen och därefter kan vi
ialla fall skryta med att vi lyckades pricka av EN milstolpe i vårt prospekt.
Och trots regnet, skatorna och leran vaknar vi någorlunda hela och rena dagen därpå men vi gör
inte mer för det, utan hänger mest på campingen hela dagen.
Hela resan avslutas med att jag tar bussen hem ensam på fredagsmorgonen, för jag ska
minsann resa vidare, medan flickorna återvänder till Jönköping och festar vidare...
När jag kommer hem står Björn och väntar med sin bil på Cityterminalen, och jag har 14 kronor av 2500 kvar i portmonän.
Just det!
Kan det inte komma in en man som bara är tusen gånger bättre än han (för nu tror jag ömsom att det kan finnas, ömsom inte) på alla plan som får mig att glömma allt? Som ger mig samma pirr i magen som Player-Danne (inte samma Danne, OBS). Det är skillnad på pirr-i-magen-kärlek och stadigvarande här-är-min-man-kärlek. Jag vill ha pirr-i-magen-kärlek för även om den inte är lika trygg och pålitlig, så är den mycket mer påtaglig och nästan konkret, man kan nästan ta på den. Och jag behöver något starkt, jävligt starkt faktiskt.
Till alla mina fans som troget läser min lilla blogg med iver och förtjusning, han är här nu. Men bara NU.
Bättre på de allra flesta sätt, äventyrlig, spontan, vettig, sund, rolig, driven, orädd. Raka motsatsen faktiskt.
Men, vi ska inte ropa Hej än. Allt kan hända, och det viktigaste för mig är att ha roligt och jag har roligt med honom. Och jag behöver denna injektion av optimism i min tillvaro. Alla relationer är lärorika oavsett syftet med dem. Och alla relationer kan spricka när som helst, oavsett tidigare löften, ord som bara var bajs.
Därför är denna relation förutom alldeles färsk, också otroligt oförutsägbar, och spännande. Jag går in med hela huvudet före men med hedern i behåll, och det kan inte bli mer än fel men det vet man inte förrän man provat. Livet är ett äventyr och jag spelar huvudrollen i mitt eget livs historia. Jag vet inte om jag bara har haft tur, men jag vet att det finns en mening med det här också. Det är mycket småsaker som bara jag tänker på men som jag vet spelar in, och jag anade dem svagt just innan de inträffade.
Som Jempan säger: Det blir som det är meningen att det ska bli. =)
Och sen har jag ju varit på kryssning igen också. En lugn kryssning, ingen buffé, bara några drinkar, inga ragg, ingen fylla, bara dansbandsdans till Scotts, och en dyr klen SPA-behandling. Men Så Skönt. Rekommenderas för de som åkt en kryssning för mycket i sina dagar. (SOM VISSA ANNOR...??) Som jag brukade säga: Har man ätit för mycket torsk i sina dagar blir man till sist sugen på lax... Eller så har jag bara blivit jävligt vuxen.
Lite gnäll men jag är mest snäll
Vissa kök är bara för roliga. Ofta är de på tok för små för att pimpa så det räcker och blir över, men vissa får för sig att allt går in i dem, både tvättmaskin, diskmaskin, micro, tv, bord och stolar, haha ja. Ta en jävla titt och jag lovar att endast 1 av 20 har annan färg än "Stockholmsvitt" på väggarna.
EN ENDA hittade jag som hade gula väggar i sovrummet som jag!
Nu vet jag inte hur mitt hem ser ut längre, eftersom Zarah har bosatt sig där med en bunt färgburkar, lite penslar och rollers och stegar och slipmaskin, spackel och tapeter.
Jag har hemlängtan, och inte lite heller.
Zarah avråder mig att åka hem till mitt i nuläget, hon har stökat till så mycket att jag skulle börja gråta tror hon om jag såg hur det stod till.
Idag är det lördag och jag sitter hemma för mig själv hos Zarah, kollar på tv, lyssnar på fåglarna och ritar paint-bilder på hur jag vill att mitt kök ska se ut. Jag har sovit bort hela den rekordvarma dagen, men har man jobbat så har man, och min plan var att power-napa i solen på ballen, men solen försvann och jag blev invarderad med kryp när jag gjorde ett tappert försök, så det fick bli soffan i stället, den dög den med, fast jag blev inge brunis.... =(
Alla är ute och festar i det vackra vädret i sommarstockholm och jag sitter ensam här och det är såå sköönt.
Imorgon är det mors dag och jag vet inte vad jag ska göra, kanske gå på bio med min nya vän.
Flyt!
Av någon konstig anledning har inte mindre än tre olika till synes främmande män frågat, trugat, tjatat om att jag ska komma till deras gym och träna.
Jag undrar varför. Alla på samma dag också.
Men det är något jävligt skumt som håller på att hända. Det kommer bli roligt, men jag måste ta viktiga beslut. Den senaste tiden har jag fått dessa indikationer, på något nytt. Ett nytt kapitel liksom. Det är jättespännande, men jag blir lite snurrig i huvudet. Men det här är precis vad jag har väntat på.
Våren är här, med planering som står mig över huvudet. Jobb, nya vänner, nya äventyr. Så jävla kul!!
VÅÅR =)
Jag hänger mest med Erri och mig själv och det är så trevligt så. Vi solar, dricker kaffe, promenerar, städar, planerar roadtrips, växer med varandra hela tiden. Och hon hjälper hjärtligt till med allt jag ber eller inte ber om, för hon är en riktigt jävla bra väninna, och jag hjälper henne med att slå sönder möbler, skura golvet på hennes jobb, låna ut pengar och planera hennes söta ekonomi.
Mina systrar är också med på vårkantens hörn. Vi har börjat med någon slags tradition att brunscha typ varannan söndag. Det brukar mest sluta med flera oplanerade inköp längs med Götgatans butiker. Men man måste ju vara snygg också... =)
Nu längtar jag bara efter en cykel så att jag kan cykla in till jobbet varje dag och få snygg rumpa!! (Anna med rumpan)
Jag försöker planera midsommar, utan framgång än så länge. Men jag vågar inte riktigt binda upp mig på något, troligtvis ligger det långt inne i mig att jag inte vågar lita på något eller någon riktigt än. Jag hatar att falla tillbaka, när jag tror jag varit stark en dag. Vilken idiotisk jävla patetisk känslomässig berg-o-dalbana mina känslor tar med mig på, jag blir ju för fan illamående. =/
Jag tror jag vet percis en dag, vad jag tycker och vad jag ska göra. Så ba: Näe. "Tänk om?"
KONVERSATION MED MIG SJÄLV:
-För helvete Anna jävel, din blåsta brud, har du nyss glöömt vad som hänt dig?
-Ja men det kanske berodde på det här och det här, och om jag inte gjort så eller han inte gjort si så kanske det hade...
-Nej Anna han är för omogen och måste hitta sig själv och det vet du.
-Ja.... Jag VEEEEET.... (men...?)
(bla bla bla)
(Är ni också avundsjuka på att få umgås med mig eller?)
Kan det inte komma in en man som bara är tusen gånger bättre än han (för nu tror jag ömsom att det kan finnas, ömsom inte) på alla plan som får mig att glömma allt? Som ger mig samma pirr i magen som Player-Danne (inte samma Danne, OBS). Det är skillnad på pirr-i-magen-kärlek och stadigvarande här-är-min-man-kärlek. Jag vill ha pirr-i-magen-kärlek för även om den inte är lika trygg och pålitlig, så är den mycket mer påtaglig och nästan konkret, man kan nästan ta på den. Och jag behöver något starkt, jävligt starkt faktiskt. Men man kan ju inte söka sånt, så därför ältar jag..
Är det mig eller världens alla jävla karlar det är fel på?
Älta. älta älta. Det mår man bra av. Att skriva är sjukt bra terapi.
Om jag bara hittar ett nytt liv så kommer det skrivas om det istället.
Problemet är att jag inte vågar satsa. På ett nytt liv.
Så jag ältar mina gamla synder tills jag är gråhårig, vilket jag kommer färga över så ingen kommer märka,
tills antingen något nytt händer eller jag dör av mina egna plågor.
(Om jag dör av plågorna som han framkallat, kan någon se till att ha fälls för dråp då?)
Lycka
Definitionen av lycka, är bred.
Efter läsning av diverse kloka böcker, har jag kommit fram till det ultimata, samma som jag alltid hävdat, allt sitter i ditt eget huvud, och allt som sker är bara yttre händelser, och inget man kan göra något åt, det du däremot kan göra något åt, är dna tankar omkring allt som händer, och genom att du tänker på et visst sätt blir du lycklig.
Exempel (taget ur min bok) "Flickan i Afghanistan." :
En liten flicka i Afghanistan har fått sitt ben bortsprängt av en landmina.
Hur man tänker kring detta är ju upp till var och en, om man ens väljer att tänka på det, men man kanske vill eller måste eller nåt.
Hur som helst, om man tänker att det är ju så fruktansvärt synd om den här flickan, hon kommer få hela sitt liv förstört, aldrig mer kunna gå, aldrig mer kunna leka med sina kompisar, och man känner hur man nästan lider med henne när man tänker på det här viset.
Eller så kan man tänka i ett annat spår, att visst, hon fick sitt ben bortsprängt, och det är ju inget man kan göra något åt, men hon är nog fruktansvärt lycklig över att hon lever, och styrkan och kraften att ta sig upp igen, kanske hon får sitta i rullstol hela livet, men hon kommer se livet ur ett annat perspektiv och förmodligen vara otroligt tacksam för varje ny dag hon får.
Som jag. Alla yttre tråkiga omständigheter som dagligen matar mig utifrån, visst skapar det tankar och funderingar, men jag väljer aktivt (och då menar jag aktivt, för glömmer man för ett ögonblick fouseringen på att bibehålla det här tankesättet faller man ganska lätt tillbaka, det finns Så många människor som med hull och hår jobbar aktivt med att få ner en) att tänka positivt, ur alla möjliga perspektiv. Det är SÅ skönt!! Jag är faktiskt mycket lycklig, även om jag är mestadels själv. Men jag är ju faktiskt så jävla van vid att vara bara med mig själv, och jag upplever mig själv som den mest underhållande varelsen i hela världen. Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag på något bra jag gjort under dagen. Och somnar med ett leende på läpparna. Morgonångesten är numer som bortblåst, nu uppfylls mitt huvud av underbara drömmar, och morgonarna består av att tänka på drömmarna. Skithärligt faktiskt!!
Och nu när det börjar bli ljust ute om morgonen också, är det ännu lättare att tänka klart och positivt när man går upp!
Det är inte många kvar nu i mitt liv som räknas som inventarier, jag rensar och uppdaterar hela tiden, men vissa återkommer och andra försvinner för gott. medan andra stannar hela livet som en orubblig sten. Jag lär mig exakt hur jag ska agera mot vissa i olika situationer, och känner mig en bit starkare och klokare för varje gång.
Det finns en sak jag saknar, och det är en varm manskropp att somna mot. Dunkuddar är faktiskt inte Riktigt samma sak... =/
Imorgon ska vi hyra släp och köra soffan till mig, slänga tusen grejer i sopen, diska, städa, dricka kopiöst med kaffe, umgås och fnittra hela dagen!!
Life rocks on
Efter ännu ett par turer är jag nu stadig singel, och det känns som om jag vuxit 2 dm inombords! Så himla skönt, faktiskt. Usch och fy för förhållanden, som alltid går ut på att man ska hålla på, anpassa sig när man inte får ett skit i gengäld, fundera över vem man är bara för att han har mage att ifrågasätta allt man säger och gör. Och dessutom, priset för det, man blir dumpad, inte bara en gång, utan tre gånger, och nu ger jag fan upp. Ingen kille pallar med mig, vad det nu kan vara det beror på, men alla flyr tillslut i panik från mig eller jag i panik från dem.
Jag är så jävla stark när jag är själv och lever på egen hand, har tusen ideér om vad jag ska göra nu, och livet har bara börjat! Ingen ska säga till mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, hur jag ska göra det. Ingen är värd att offra sin person för.
Jag kan ta min tid till allt Jag vill göra, vara med mina älskade vänner utan att någon bitter jävel sitter i soffan och gnäller över hur värdelösa mina vänner är, jag kan fira jul och nyår och ge julklappar till någon som uppskattar dem, gå på rockbar och dricka vin hela livet! Inte behöva undra över vilka äckliga brudar som figurerar med indirekta sexanspelande kommentarer på facebook, eller lägger in en erotisk stöt på min karl på krogen någonstans i Stockholm, med en oroande känsla i magen, att han är så full att jag inte kan lita på honom. SÅ JÄVLA SJUKT! (hur kunde jag hamna där?)
Hoppas jag aldrig mer få se svinet. Hoppas han mognar och inser att han äter upp tjejer på löpande band, att han inser att även nya cyklar behöver service. Hans förhållanden kommer aldrig hålla. (Förmodligen inte mina heller... )
"Tänk på den röda cykeln!"
Det enda som behövs nu, är en rabbit och ett kollektiv. Sen lite sommar.
Jag är bäst i hela min värld!!!!!! TJOHOO!!
Dumpad/slängd åt rävarna
Som en blixt från klar himmel tvärvände min trogne, lojale, vettiga, snygga, ansvarsfulla, underbara man till ett riktigt bestialiskt svin till monster - över en natt.
Ni må tro att jag blev en smula förvirrad.
Okej, vi har haft outtalade problem liggande latent i bakskuffen ett bra tag. Och kanske hade det blivit bättre av att ta tag i dem, gräva upp dem och försöka reda ut dem, men vi lät hur som helst bli.. Men detta. Jag må vara erfaren när det gäller dumpningar av alla dess slag, men jag säger ändå, detta tar fan priset.
Skillanden mellan oss har väl varit
-Han har tänkt på det länge (utan att säga något till mig), försökt stå ut lite till, och lite till, och lite till.....
-Jag har märkt av det, kommit med kreativa förslag, vi reser bort, vi är bara för oss själva en kväll eller helg, bara vi två går ut på krogen, eftersom han inte sagt något till mig innan om att det är han som känner sig begränsad, hämmad, låst, fast, dömd att inte få styra sitt eget liv, så har jag blivit ledsen när han skällt ut mig för att planera för mycket, då var jag för mycket tjej, och jag la ner projektet, för jag trodde det berodde på att vi varit så mycket bland andra folk, aldrig fått vara för oss själva och få kvalitetstid med varandra. Jag visste inte att han redan då längtade bort - från mig...
-Jag tycker alltid vi har haft bra kommunikation, och även om hans sidor har förvånat mig, har jag anpassat mig och han anpassat sig så gott det går, men lite för mycket till lags för den andra, tills bubblan sprack.
-Jag hävdade från första början att det var för tidigt att bli ihop efter en vecka, och sen i princip sitta ihop med varandra. Visserligen, vi var kära och allt var nytt och jättespännande, och klart man är naiv ens första förhållande i sitt liv (jag) , men han förstod inte vikten av att ha sin egen tid, vilket jag försökte förklara tusen gånger, nej, då var jag med honom bara för att vara snäll, och kände mig lite instängd av det, och sen sprack min bubbla. Eller bådas bubblor litegrann, han kom också på sig själv efter några månader, att han ville vara med sina vänner, grattis liksom det är det jag har sagt hela tiden, man ska alltid lyssna på Anna jag är klok och jag bits inte.
- Succesivt har vårat förhållande blivit rutinmässigt, tråkigt, han har velat supa ner sig med sina vänner varje helg medan jag har velat sitta hemma och baka kakor med mina pinglor, sen i bästa fall har vi iallafall sovit med varandra, inte tagit tag i dagen dagen efter, utan bara legat hemma, jag har mått dåligt över det, finns så mycket annat kul man kan göra om dagarna, i början var det inga problem, då var det promenader, picknickar, middagar, hälsa på folk, handla, tusen saker, men på slutet hände ingenting. Och ni kan ju läsa er till varför det inte hände någonting trots mina förslag. För han hade redan bestämt sig för att gnistan var borta. Han ville redan då bort från mig.
- Så här i efterhand kommer man på tusen grejer man skulle ha gjort annorlunda. Men till det roliga; jag hade en stooor plan redo i bakfickan, men den brändes ju upp i samband med dumpningen, så den kommer vi aldrig få ta del av. Men den hade kunnat rädda allt - om han fortfarande ville.
Tråkigt bara att jag inte tänkte till tidigare. Men han gav sånt sken av att vara så stabil, så trogen, och med en envis inställning att vi ska leva hela livet tillsammans, så vi behöver inte stressa. Men det borde vi kanske ha gjort, mer på vissa plan, mindre på andra.
Jag tackar trots denna fasansfulla dumping inte nej till en chans till. För han har sån potential, jag var bara såå långsam med att fatta vinkarna.
Men detta kan man ju gräma sig över i hundra år.
Okej till detaljerna om hur denna bestialiska dumping gick till:
Lördag 24/1: Jag vaknar av sms: Jag vill göra slut. Jag slänger på mig kläderna, ilar till Haninge för att få en bild, en förklaring och förhoppningsvis en lösning. Vi pratar i flera timmar, gråter, kramas. Jag lyckas övertala honom att göra ett försök till. Hela veckan planerar jag saker för oss, för jag är så glad att han ville stanna. (Inte för att han märkte av något om det, jag har ju blivit tystad av honom förr, så nuförtiden planerar jag allt i min ensamhet, och skrider till verket när allt är klart, och då först då skulle han förstå.) Ringer alla jag känner och samlar råd, samlar mina pinglor för att få tjejiga tips om hur man tillfredställer sin man så han stannar livet ut. Allt känns bra (för mig dåra) jag har planer och räknar iskallt med att han är med planerna, han har ju gått med på att fortsätta vara tillsammans med mig ju. Jag börjar se ljuset i tunneln, en lösning på den gråa vardagen, en början på en nytändning.
Lördag 31/1: En bakfull nervös Daniel kör båda oss till Globen. Min plan har han inte fått ta del av ännu, för igår kväll var han för full, nu för bakfull, och stereon är på högsta volym, stör inte den Daniel som kör, har jag fått lära mig. Men jag är så spänd på att få berätta, så förväntansfull, så jag märker inte ens att han är helt sval, totalt ointresserad, för nu har han egentligen redan bestämt sig. Men för husfridens skull lovar han att höra av sig på kvällen (när jag har min tjejmiddag, och han är på fest på Ekerö) vilket han alltid gjort och alltid troget hållt. Vi pussar varandra hejdå och jag tar tunnelbanan hem. Jag sms-ar att allt kommer bli bra nu, jag ska berätta sen vad jag har tänkt, men vi ses i natt eller imorgon, ha så kul med killarna.
Min otroligt lyckade trerätters-bjudning går således av stapeln (typiskt att den skulle vara lyckad), min längtan efter min underbara man växer sig starkare, medan han å andra sidan kämpar med att supa sig så full han bara kan för att :a) kunna ragga upp nån ny tjej utan att få ångest, b) kunna göra slut med mig utan att få ångest, c) bara tro att han kan fly från alla problem det innebär att dumpa sig älskade fruga efter ett år, eller d) alla ovanstående. Här har jag ju inte riktigt fått något bra svar ännu, och lever nog utan det också faktiskt..
Åter till min sida, jag är glad och har så trevligt, får så mycket tips att det kliar i fingrarna. Sms-ar och säger att här är det så trevligt och står du inte ut med fulla karlar där borta så är du välkommen hit, ungefär. (Han har ju alltid hävdat att han tycker det är trevligare att umgås med tjejer än med killar.) Men hör och häpna, för första gången på 1 år svarar han inte på mitt sms. Och inte på nästa, och inte på nästa, och inte på nästa. Så jag ringer upp honom. DÅ KOPPLAR HAN BORT MIG.
Men naiva Anna 23 år dricker mer vin, blir lite orolig att han kanske blivit av med telefonen, ringer 118118 (skickar räkningen sen) för att få tag i hans vänner, då kommer den stora smällen, ett sms där det står:
Jag är på Rickards kompis landställe. Blev fett full, däckade, vaknade nyss. Jag kan inte vara tillsammans med dig längre. Det är slut. //Daniel.
Ba HALLLLLÅÅÅÅÅ??
A ingen mer förklaring på hela dagen, han har avstängd mobil, finns inget att prata om säger han.
Så så ser det ut. Lita aldrig på din karl. Lita bara på dig själv. Alltid. Det är det enda rätta.
(sen att jag älskar honom fortfarande och förmodligen ett jävligt bra tag till gör ju inte saken lättare direkt)
Vem säger att Januari ska vara deppigt?
Det var julstress, inga nöjda miner fast man förväntat sig det, det var överskattat och hetsig jakt på timmar att jobba ihop. Januari har börjat lugnt och sansat, med träningskort, bättre vanor, nya tag, mer pengar i fickan, och allmänt bra alltihop!
Jag ser ljust på framtiden nu, trots att min mobil har fått lite spel idag, det snöar ute, är is o slask, jag sitter hemma hos min kära fasat han är o spelar innebandy med grabbarna, och jag tog på mig uppdraget att tvätta klart åt honom, och imorgon ska vi upp fett tidigt, och åka kommunalt mot högdalen. För jag ska tvätta kl sju, och Daniels bil är fortfarande på reperation. Idag köpte jag ett dyrt kaffe som man inte ska få ont i magen av. Får se om det fungerar!
Ja vad ska man säga mer. Kan inte bli bättre än vad det är nu!
Gissa tre gånger...
De hade 80% sprit i mina cosmos, gissa hur full jag blev, usch och fy.
Hur som helst, ska inte klaga. Om mindre än en månad är det min och Jempans tur att få ett 23-timmars avbrott helt i vår egen förlorade Lasse Stefanz-värld.
Nu sitter jag vid Veronicas köksbord på Lindövägen 32 i Norrköping. Alla är här; Daniel, Kenny, Erri, Tompa, Jenny, Sandra. Vi hade tänkt att fira nyår här, men det känns lite skumt utan Veronica. Det är ju faktiskt hon som är vår ultimata Norrköping-guide, tar med oss på alla fester, hittar på alla gator, det är hon som gör Wasa roligt. Typ. Men vi ärr posimistiska och ska nog fåå det roligt. Mat och snittar, champagne och massa sällskap kan det bli hur kul som helst. Alltså man kanske inte ska ha för höga förväntningar utan bara VARA......
Tjing!!
JUL!
Kryssning
Alltså det är ju en viss känsla hela grejen, det tror jag alla som varit på kryssning kan hålla med om. Även om det är rätt sunkigt och mycket fylla, tycker man om det och åker om och om igen. Och känslan som infinner sig precis innan man går ombord, höga förväntningar fast man egentligen vet vad allt handlar om, att man parkerar i hytten, går på trax free och sen buffé, och trots att man senaste kryssningen lovat sig själv att man inte ska dricka ev det där billiga vinet någonsin mer gört man det återigen och man blir lika fnittrig den här gången och man blir lika proppmätt och man kollar lika nervöst på klockan så man hinner med ett glas till, den känslan kan ingenting annat ta ifrån en!
Jag har hunnit avverka tre kryssningar bara i år, snart är det nytt år och jag har redan två kryssningar inbokade inför det året, det är sån enkel grej, ett så nära avbrott från den vanliga vardagen, man tar med sig sina finaste gå-bort-kläder, gärna mycket glitter, ingen kommer kolla snett på en för att man inte har senaste linnet från versace som på andra krogar hemma på min gata i stan, utan här har alla tagit med sig sina finste gå-bort-kläder som passar dem, och alla har med sig sin finaste parfym, sin bästa tandborste i den rymligaste necessären, sin smidigaste kabinväska och sin rödaste pirra, och man mår väl bra för det!
Och när man väl är ute där och slarvar på båten, dricker taxfreeprodukter ombord fast de försöker säga att det är förbjudet, blir full och vinglig, känns det så tryggt att bara ha den där hyttnyckeln i handväskan som helt enkelt talar om klart och tydligt var man bor, och de dämpande heltäckningsmattorna gör att det hela känns betryggande lugnt och lite hemtrevligt nästan mitt i fyllan och villan. Och man dessuton landar mjukt om man skulle råka tippa åt något håll.
Det finns några milstolpar som man liksom måste ta sig igenom varje gång man åker kryssning och det är följande:
- Man stressar alltid upp sig inne på terminalen och säger att man ska mötas fem fastän båten går sex och blir sur på de som kommer senare, för då är man typ panikslagen att man inte ska hinna ombord.
- Man blir alltid full, ofta mer full än beräknat.
- På bakfyllan, dricker man av kranvattnet fast det ofta smakar klor.
-Man äter buffé. Och man dricker av det billiga kranvinet, eller den billiga kranölen om man vill det fast det inte är så gott. Och det gör man bara för att det ingår i priset och man ska bli full och på så sätt få valuta för pengarna.
-Om man är som jag är det obligatoriskt att äta minst en tallrik räkor med creme fraische, lök och rom och självklart ett glas fyllt till bredden med vin.
-Om man är som jag är det också obligatoriskt att vid varje kryssning medföra resorb, berocca, alvedon brus. Och självklart bjuda frikostigt till bakfulla behövande.
-Om man är som jag tar man alltid med sig bikini ifall att något annat ljushuvud skulle också ha kommit ihåg det, för då är det fan askul att basta dagen efter. Men i 9 fall av tio får den åka tillbaka hem igen oanvänd.
-Man går på gammeldans och kollar på pensionärer som är glada och håller om sina gubbar,
eller så går man på karaoke och skrålar "Vi ska ooa hela natten" med sina närmaste vänner,
eller så går man bara på det vanliga livebandet och dansar och svettas med massa andra fulla trevliga människor,
eller så gör man alltihop på samma kväll.
-Man beställer sliskiga drinkar i baren som man egentligen inte tycker om, bara för att de kostar typ 40 spänn.
-Man sitter i hytten och dricker och röker fast man inte får, och man har alltid med sig egen musik fast man inte får, och inga regler i världen kommer kunna förhindra detta, kan jag bara säga till personalen på samtliga kryssningsbolag.
-Har det varit en bra kryssning vill man automatiskt åka en vända till när man ser nackamastarna utanför hyttfönstret och man inser att man redan är hemma, men oftast så är det skönt att komma hem och sova massa och smälta alla intryck.
För av någon konstig anledning hinner verkligheten ifatt en i det här läget och säger att man måste upp till jobbet på måndag och man inte har några pengar kvar, bara en halv flaska kosken som står och skriker ångest vid nattduksbordet.
Ja men alltså som ni märker är jag en ganska lost människa när det gäller kryssningar, men det är bara så festligt och man kan umgås med sina bästa vänner och ha nära hem från krogen utan dyra taxiresor, inga inträden eller krogköer eller dryga brats på stureplan utan man bara går ombord och hela livet andas fest i 23 timmar!!
Vad ska jag skriva om...
Men iallafall. Idag har jag helt från ingenstans faktiskt sökt ett nytt jobb fastän jag knappt behöver! Lite galet men har inget att förlora på det. Ville inte säga det till någon först men nu vet hela världen det ändå. typ. Om jag får det är det roligt, annars inte så det är ingen big deal liksom.
I helgen var jag i Gävle en sväng och sov på obekväma madrasser och soffor med min varma Daniel, sen fick jag åka och jobba på söndagen hela kvällen. Och idag har det varit en rörig dag på jobbet, med bristande information och allmänt kaos, som det har varit de fyra sista måndagarna..
Imorgon bitti har jag tvättstugan bokad kl sju noll noll, tredje försöket nu, ska jag orka upp eller inte orka upp, det är den stora frågan..
Är ganska trött, jobbar mycket nu, för i jul blir det lite timmar. Har noll förslag eller inspiration eller ideer till vad jag ska göra på nyår, och det är faktiskt ganska snart.
Men annars går allting bra just nu, inga konstigheter förutom att jag är fattig men whattaf**k, pengar görs ju av papper och papper görs av träd, och träd finns det typ jur många som helst av, som Tompa brukar säga.
Det är skumt väder och jag måste klaga för jag är svenne. Bussarna skvätter upp brunt slaskvatten på en när man går på trottoaren.
Glasputs är ovärderligt bra till spis och kakel och diskbänk, rent, och blankt utan disktraserester eller kalkrester.
Nä, nu är det bannemej natti natti. Pusss
Patetiskt!!!
Min reaktion blir följande:
1 : Kan mycket väl tänka mig att det är barnen själva som sms-ar in frågor som handlar om detta, liksom att de flesta barn någongång busringer till allehanda telefonprylar såsom bris, jourhavande präst, etc... Frågar man en fråga, får man ett svar! Eller..? Det är väl inte 118100-s ansvar att se till vem som frågar? De gör bara sitt jobb! Ska man sätta åldersgränser för att inte få använda en tjänst som denna, kan man ju fråga sig vad som verkligen är lämpligt? Alla har rätt att fråga, och nu får de också svar. Man kan inte hindra barn från att vara barn och nyfikna. Vill man "skydda" sitt barn från allt ont i världen, ge inte ungen en mobil eller dator från första början, var också beredd på att själv svara på alla sexfrågor de kan komma med, vilket många föräldrar tycker är förnärmande och jobbigt. Tror inte att skolan är bättre informationskälla inom denna genre heller. Det finns pedofiler som ger sig på barn och i vissa fall är det barnen själva som faktiskt tagit kontakt med dessa på allehanda internetsidor. Hemskt, fruktansvärt, men så är livet.
2 : Kommentarerna på denna artikel var bland annat att gammal personal skickat in att de utnyttjas och bla bla bla. Man behöver inte jobba där om man inte vill. Alla jobb försöker alltid utnyttja en. Alla jobb har en chef, som oftast styrs av en annan chef. På alla jobb vill man spara in pengar på personalen, och självklart tjäna så mycket som möjligt på sin vara eller tjänst. Det är alltid upp till en själv hur man hanterar detta, graden varierar också i hur pass mycket företaget försöker spara in på en. Ju mer de försöker spara på personalen, ju mer utnyttjas man. Hemskt, fruktansvärt, men så är livet.
3 : Blir bara så trött på Sverige och deras patetiska orosmoment gällande barn. Och deras sätt att skriva om dem. Man kan vara orolig om ett barn verkligen far illa, om ett barn inte får mat, kärlek och trygghet, om barnet mobbas (men barnet blir ofta väldigt stark som vuxen, tur i oturen pga detta) eller om barnet tvingas till något det inte vill. Att ett barn skickar in en fråga till 118100 är inte farligt så länge de inte får dödshot tillbaka. Alla barn testar gränser, det hjälper inte att få för sig att barnen blir psykiskt instabila av detta! Det är en del av livet, för helvete. Stäng av tjänsten för alla i så fall, eller gå tillbaka till kärnverksamheten, att vara en nummerupplysning och ingenting annat.
4 : Jag ska från och med införa en lista på dagens I-landsproblem. Det här är verkligen ett klockrent exempel på att folk i välbärgade Sverige har för lite att bry sig om så att de skriver om en sån här skitsak. Inte konsrigt att vi uppfattas som tråkiga i resten av världen.
På tal om ingenting, satt på tunnelbanan häromdan och åkte från Bandhagen hemåt, hade träffat Tillde den helvilde och haft en trevlig dag med henne, så hör jag rösten, alltså inte vilken röst som helst, utan en bekant röst, som är av den karaktär att den kan skära igenom vilka väggar som helst, den tillhör en tjej som förstört min systers 25-årsfest för ett par år sedan genom att få ett totalt psykbryt och kastat stolar vilt omkring sig och skrikit fula könsord över hela den stora lokalen, ni kan förstå att jag inte har mycket till övers för den tjejen alltså, och nu hörde jag hennes gälla, karaktäristiska röst, ville bara dra i nödbromsen, varning varning psykbryt på ingång, utrym vagnen, ta den (eller henne) ur trafik, hon är en samhällsfara!! Tack och lov kollade hon bara på mig och gick sen av. PUH; TACK att jag slapp mer där alltså.
HENNE ska man verkligen skydda sina barn ifrån om det är någon, hon borde isoleras.
Lördagskväll med fest!
Idag således vaknade vi vid nio-halv tio, lagom sent utan att få ångest, gick upp och drack kaffe, år havregrynsgröt med extra fibrer, drack mild juice, gick och la oss i sängen och vilade lite till, undrade vad det skulle bli av den långa dagen, tänkte en släng på att billiga trattkantareller kunde vara gott, sen ringde Jenny och undrade om vi var intresserade av stadsvandring och brunch, jag tyckte det var en ganska kul idé, med tanke på att jag och Daniel ändå hade tänkt att promenera, roligare med sällskap i stan liksom.¨Så vi åkte dit, letade parkering, hittade parkering, mötte Jenny med lillasyster, gick omkring på Drottninggatan, på diverse spexiga butiker utan att hitta något vettigt, kom på den briljanta idén att äta mongolian-buffe på restaurangen med limegröna stolar, det var en minst sagt annorlunda upplevelse, stressad personal utan samordning, tjäna-pengar-hysteri, ja, resten kan man räkna ut själv.
Erri och Tompa kom förbi, fick inte sitta vid oss för att de bara skulle dricka och bara var två personer, så de gick tilll ett annat ställe så länge och sen när vi väl var klara och proppmätta och ville betala fick vi knappt det heller, tokigt.. SÅ vi mötte Erri och Tompa på deras ställe, drack varsin kaffe för totalt 90 kr. Gärna dyrt. Sen blev vi veliga och förlängde vår parkering till klockan fem, gick tillbaka och jag tog mig en cider såhär på lördagseftermiddagskvisten, tyckte jag att man förtjände faktiskt på semstern speciellt när den börjar lida mot sitt slut och allt. Så nu är vi hos Daniel och han duschar och fräschar till sig för sen ska vi på kalas eller håll-i-gång eller kalla det vad du vill. Jag är så glad nu för jag trodde det var kaos men det var det inte och nu har alla mina vännisar umgåtts med min Daniel (och mig) hela dagen och det känns bra!
Igår var det också en spännade dag, när jag träffade på typ halva min barndomsklass i Vällingby och fick en uppdatering vad alla gör och hur det går för dem. Tänka sig!
När man tror att man nått botten kommer nån man tycker om och rycker upp en igen!
Jag älskar mina vänner!!
