Lördag
Idag väckte Jenny mig vid halv ett, har inte sovit så länge på många månader. Kände mig lite bränd och seg i huvudet, men med lite framdukad frukost och ett par koppar kaffe blev jag halvt vaken iallafall.
Blev lämnad ensam hemma vid halv två då hon drog till det nya jobbet och jag satte igång med lite disk och städ. Fortsatte med att sätta upp gardiner som till min lättnad inte behövde fållas och gick igenom gamla papper, rensade bokhyllan på skräp.
En full papperspåse med gamla papper senare ringde Linda och hade pepptalk och jag var envis och tvär till en början men vet innerst inne att hon har rätt. Det vet hon också att hon har därför blir hon sur när jag tar emot det hon säger på ett tvärt och tillsynes ointresserat sätt.
Men tror rent spontant att om jag fortsätter städa och göra lite fint hemma så mår jag automatiskt bättre. Finns ingen mer effektiv antiångestaktivitet än städning och diskning. Nu slipper jag ju diska ca 95% av all disk tack vare det tekninska undret diskmaskin men då kan man gå på de där fina sakerna som behöver hanndiskas lite mer, såsom knivar, prydnadsglas, vaser, vitlökspress, gjutjärnspannor. Och desto mer tid och kärlek till städningen!
Har hittat urvridaren till skurhinken också så nu blir det åka av!
Mycket hundhår här i hörnen sedan Veronicas och djurens besök härom dagen.
Ville storhandla idag men tror inte Erri har fått gå från jobbet än.
Men affären är ju öppen till 22 så det kan hända precis vad som helst.
Måste laga något härligt storkok idag. Vet bara inte vad.
Medan alla andra planerar utgång och afterworks som jag aldrig blir inbjuden till, får man mysa bäst man kan på egen hand. Klockan är inte ens 16.00 jag har varit vaken i lite mer än tre timmar och det är redan mörkt utanför mitt fönster. Inte konstigt man blir deppish!
Vill bara dra nåt gammalt över mig och knappt möta dagen. Borde gå ut och handla men i det skick jag är nu är jag en hälsofara för allmänheten. Så först måste det badas, och innan det ska badas måste det städas klart. Och innan jag städar klart måste det ätas. Och maten finns i affären.. Vilket fruktansvärt I-landsproblem jag har satt mig själv i!
Är det inte fantastiskt!?
Ja alltid är det något. Varför känner man alltid att gräset är grönare på andra sidan?
Jag är egentligen lycklig, men känner bara lite tomhet just nu.
Jag borde vara lycklig, som har det så bra ställt jämfört med många andra. "Jag ska bara..."
Å andra sidan, måste man vara lycklig jämt då?
Om man är det, faller man ju rikitigt långt när man väl är olycklig, vilket innebär en längre resa tillbaka, vilket resulterar i att man blir rädd att bli olycklig igen, och bara för därför blir man olycklig.
Så jag tror att en lagom balans av välbefinnande är svaret, men som med allt här i livet, går det upp och ner hela tiden, och man måste bara hitta, ibland nya sätt att bemöta dem på.
Äsch, inget att gagga om.
Gör lite skuvatten och sätt igång!
