Anzkisuperbabe

Det känns som om måndagar är mina stora bloggardagar. Men det är då man landat hemma efter en hektisk morgon, och det är då man får se hur veckan blir, och i min värld brukar veckorna sedan fyllas med diverse andra aktiviteter. Denna vecka har jag bestämt mig för att gå upp med Jenny och ta ett par simtag varje morgon, kolla på Mammas pojkar och Inlåst, tvätta, spara pengar med mera.

Igår fick jag av olika skäl åka på akutbesök till Linda mitt i sena kvällningen för hon behövde mitt stöd, och sen sov jag dåligt och vaknade av adrenalinet som fick mig att rusa mitt i mörka morgonen till jobbet, och där visste ingen vad som skulle vänta efter de rivit en vägg och byggt en ny i helgen, och erfarenheten att byggare inte är de bästa städarna fick mig aningen nervös. Men det var dock inte så farligt.
Värre var det med att det senare droppade in 4 praoelever (jag hade 2 inbokade, de andra vet jag inte var de kom ifrån) och jag och Karin gjorde allt för att få styr och ordning på dem tonåringarna, som bara ville låna cig, dricka läsk och gå till sina kompisar på 7-eleven.

Det var tur i oturen att jag var så trött att allt gick så långsamt för mig, hade jag varit piggare hade jag snudd på fått ett nervöst sammanbrott.

Efter det var jag på möte i två timmar som inte gav ett skit. Man undrar ibland vad man gör, varför man gör det.
Man tror att man har ett meningsfullt jobb tills man får 20 latteskedar istället för en brandsläckare. Det är lite så, att jag hade en fåfäng tanke om att vuxna människor hade vuxit ur den nivån. Förnuftet finns liksom inte där. Riktigt.

Det är också lite tråkigt när man själv vill mycket, och inte får befogenheter till att förverkliga det.
Men så är det att jobba, och alla chefer är chefer och vill alltid ha det på sitt sätt och spara pengar...

Jag trivs iallafall i min nya jacka, och har börjat läsa Äkta vara, så jag blir riktig expert på alla E-nummer och kan fortsätta min skrämselpropaganda till alla omkring mig så de väljer bra skit istället för dåligt.

För övrigt finns det så Himla knäppa människor. Speciellt vissa kunder. Som inte kollar en i ögonen när man handlar. Eller säger Hej eller Tack, eller Ursäkta kan jag få en, eller pratar i mobilen och trycker fram sina grejer när man står och packar en annan påse. Och dem som ser sååå sura ut, inte hejar, inte tackar, utan klagar en gång i veckan systematiskt på en nypåkommen åkomma på maten och likt förbannat återkommer varje dag, står i kön och köper samma sak dag ut och dag in...

Är det Stockholm, Östermalm, eller Sverige som skapar dessa sociala handikapp?
Det är så skönt att komma hem till Jenny som har likasinnade problem med hennes gäster. Det känns så befriande att få bekräftat att det finns folk, och så finns det folk.

Av någon anledning har jag fått för mig att det bara är så i Stockholm. Alla här har något behov av att hävda sig. Att minsann säga att allt är inte okej. Att försöka bevisa för sig själva att de är värda något bättre. Men de har tyvärr hamnat i ett lite för väl betalt jobb med lite för mycket ansvar så de är för bekväma att göra något åt saken, trots att de inte trivs i situationen. Så då får vi dödliga, som står och jobbar tio timmar om dagen tyvärr falla offer för dem när vi är en utav de få de väl ser och får dra ett ljudligt andetag för efter sina isolerade timmar på sina fyrkantiga kontor.
Vissa regagerar som små fölungar som nyss kommit ut på sommarbete när de kommer ner till oss. Ljudnivån stiger till högre än i en högstadieklass och medelålders män i backslick står och skryter högljutt om senaste golfrundan, senaste ekonomimötet eller om deras nya Gi-diet och skrattar lite nervöst till den nya tjejen på avdelningen som inte alla har träffat än och därför försöker göra starka intryck på henne, medan hon klipprar fram på stengolvet med hennes prada-stiletter som hon prompt ska gå med till vardags trots att de ger henne usel hållning för att de är lite för höga, men det beror ju på att även hon är lite nervös inför och vill göra intryck på alla de nya karlarna på kontoret.
Hon är för övrigt den enda i ett sådant sällskap som säger Hej, Ja tack, Tack så mycket. De andra medelålders backslickmachomännen luktar för mycket after shave, yrar för fulla muggar tror att de kan handla och prata ekonomi, golfrundor och solarieeffeketer samtidigt som de handlar. Det enda man hör är "2 bröd tack!" som de helt automatiskt tror att man ska ge dem, för de skulle aldrig få för sig att betala 3 kronor extra för det, när de "bara" har en lön på 50 000 i månaden.
Tror inte jag personligen skulle stå ut på att kontor. Trots att jag har en administrativ ådra, är det på tok för ostimulerande att sitta stilla på en ful stol och inte träffa några folk på hela dagen. Men det är ju tur att det finns folk som tydligen gillar sånt, och som dessutom kommer och förgyller mina dagar... =/