Anzkisuperbabe

Jag tror så många i det här landet har svårt för var gränsen går mellan att vara vänlig, mottaglig samtidigt som man är rädd om sitt eget. Sverige vill ju framstå som ett icke främlingsfientligt land.
Men vad är det att vara främlingsfientlig? Om en främmande person låtsas ha trasig bil, och står vid vägkanten, och ber mig stanna, och jag hjälper hen, och hen erbjuder mig "guld" och jag tar emot det med blåa ögon, är jag icke-främlingsfientlig då? Om jag inte stannat, om min magkänsla sagt att det var nåt fuffens, är jag främlingsfientlig då?
Man ska hjälpa dem som har det svårt.
Det är många som har det svårt. Nära, kära och främlingar. När jag åker tunnelbana brukar runt fyra olika främmande personer ta kontakt med mig på olika sätt i syfte att få lite av mina pengar. Jag har några gånger erbjudit främmande personer annat än pengar; mat, kaffe, kläder. Det har de inte velat ha. Bland mina nära och kära som vill ha min hjälp kan det handla om allt ifrån att prata till att skruva möbler, eller sällskapa vid en promenad. Om mina nära och kära bara skulle be mig om pengar skulle jag nog inte vilja umgås med dem. Är jag främlingsfientlig?
Om jag går på cafe, och sitter med en kopp kaffe och en kompis. Har telefonen för flera tusen framför mig på bordet. Det kommer fram en främmande person och frågar om vägen på ett buffligt sätt. Jag har ju läst om karttricket och lapptricket men jag vill ju inte vara främlingsfientlig och man ska hjälpa dem som har det svårt, det klart den här hen:en inte vill mig nåt illa? ....

Att lita på sin magkänsla och att vara rädd om sig och sitt, att välja vilka man vill hjälpa och inte. Jag skulle inte kalla det att vara främlingsfientlig, utan vettig. Att vara naiv och tro att alla är snälla och vänliga i en storstad som Stockholm är att bara förstöra för sig själv. Människor är flockdjur och av naturen dras vi till de som delar våra sociala referensramar och koder. Vi ska inte förstå alla och vi ska inte göra allt för alla. Det är helt okej!
Det finns inga supermänniskor någonstans som hjälper alla. Man får ta sitt eget ansvar och vara rädd om sitt eget.

2013 är här med full fart. Har fått bakläxa i dansen, men känner ändå att det kommer tillbaka med full kraft, när det väl sitter på plats. Det kostade att vara borta ett halvår. Men jag utvecklades på andra plan som jag har användning av nu! Hade nyligen en liten kris gällande jobbet, men nu är jag så uppe i allt att jag inte hinner tänka efter. Det är bara att köra. Har startat året bra. Tränade i förrgår vilket betyder träningsvärks-topp idag. Skulle det inte kommit 20 cm snö hade jag promenerat till jobbet. Konstigt nog har jag inte tagit mig tid till att handla varken vinterjacka eller vinterskor. Så mycket annat som kommit emellan. Min ständiga gåta är hur man ska hinna allt.
Januari är en ekonomiskt tung månad, har redan fört över pengar 2 gånger för att täcka hålen. Idag är det onsdag redan, tidenflyger!

Jag vet inte om man kan kalla det dejtande egentligen. Vad är en dejt? Fem helt olika personer, med helt olika liv, ideer, personligheter och planer. Dessutom helt olika förväntningar på en tjej. Det är inte bara hos mig det ligger, utan även om den man träffar. Att den personen är öppen eller inte. Tydliga rör funkar bäst. Att planlöst irra runt är ingen ide. Att känna att det inte är rätt samtidigt som man gjort det rätta för stunden. Det känns som jag varit på semster, en resa, på en annan ort fast jag stannat hemma och bara kikat på nätet. Tagit tunnelbanan till olikak platser och bara kört. Varför har jag inte gjort detta innan, kan man undra. Det varit ett äventyr, ett oförutsägbart sådant. Jag har kommit närmare mig själv samtidigt som jag träffat helt nya människor. Det är inte alla jag vill hålla kontakt med, kanske en bara. Men det har gett mig perspektiv. Öppnat dörrar. Återigen, att resa handlar inte alltid om att flyga mest antal timmar för att nå andra sidan jorden. Jag sa att detta år är året då allt händer. Och med denna vecka som inledning kan man ju säga att jag bäddat för ett spännande år. Nu tillbaka till jobbet, känns skönt att skingra tankarna lite. Dansen börjar den här veckan och ny diskmaskin kommer också. Nu kör vi!

Jag undrar verkligen vad det blev av den här helgen. Planerade att dansa i fredags. Planerat sen flera veckor tillbaka. Killen i fråga hör inte av sig. Alls.
Då har jag stressat hela eftermiddagen genom stan och hem, sagt nej till andra saker, kollat om jag till och med kan åka bil. Men nej. Hemma i ensamhet med katten hela kvällen istället. La krutet på lördagen. Tänkte gå upp tidigt, dra en kaffe med nästa vän. Fick inget svar. Där heller. Vad fan, tänkte jag och gick iallafall ut och sprang av mig i skogen. Skulle till Zarah, hela familjen skulle dit. Katten akut sjuk 5 min innan jag ska gå, då är jag redan sen. Lämnar henne, med en klump i magen, vad skulle jag göra, hon låg under soffan och skämdes.När jag kommer till bussen är den sen. Då hade jag ju kunnat vara kvar hos katten flera minuter längre. Stressad går jag av i Sumpan och ska fixa gratulationskort. Finns inte på Ica där de bygger om. "Vi har bara Fars dag-kort!" säger hon överslätande. Skiter väl fan jag i och irrar in till floristen som tar överpriser för allt. Drar till mig det mest guldiga kortet. Betalar överpris, springer hem till Zarah. Får sms, kvällens party-folk är hemma i feber. Jaja tänker jag det löser sig nog. Lagar oxfile och hasselbackspotatis. Endast mamma av hela familjen kommer. Förutom mina fanatstiska systrar förstås. Missuppfattar receptet. Men det blir bra ändå. Skriver hastigt i kortet, som är en försenad 67-årspresent till mamma. Så ser Linda det; Det guldiga fina texten på kortet till överpris hos floristen visar 80. Vi ger upp den biten. Får sms från partypatrullens alla inblandade, den ena är bakis och orkar inte festa igen, den andra vill bara vara hemma och mysa. Jag följer iallafall med mamma till bussen. Och Adam älskar sina lilaglittriga mockasiner jag köpt i Köpenhamn. Åker hem till Karin. Undrar vad fan det är som händer. Vi äter rulltårta och dricker kaffe hela lördagskvällen till 02. Det är trevligt. Förstås.
Söndagen kommer, flyter än så länge på rätt bra. Väntar på svar. Från danskillar, som jag inte vet vad de har för sig. Kanske inte ska veta.

Här sitter jag. 26 år gammal. Lördag kväll, bara jag hemma vid köksbordet. Vännerna är ute på krogen med sina respektive, eller hemma med sina respektive, eller på bb med sina respektive, eller på bröllop eller på fest eller på kräftskiva....
Jag ångrar just nu en massa saker. Att jag fastnade i dansträsket och trodde på allvar att det skulle bli mitt nya liv. Att jag under den tiden inte gjorde något annat som jag nu skulle haft nytta av. Det var lite som en flykt, från nåt som inte passade då. Men att stanna kvar så länge så intensivt var fel. Just nu känns det så iallafall. Jag känner mig fel, fel ute.
Som vanligt tappar jag motivationen i sådana här lägen. Jag tänker. Vad spelar det för roll hur bra JAG är när ingen ser mig, vill vara med mig eller visar nåt intresse. Varför ska JAG kämpa, ensam? Tänk om ingen är där framme när jag tycker jag är klar med mitt, som det är nu? För jag tycker att jag är framme, på många sätt. Jag vet precis vem jag är och vad jag gillar och inte. Jag vet tillexempel att jag inte tycker om att gå på nattklubb längre. Vissa tycker kanske det är tantvarning på mig, men så är det. Mina vänner drar i mig för att jag ska följa med ut, fast jag inte vill. Jag tänker, är det det man måste göra för att bli accepterad? Vad är det för fel på att umgås några stycken och dricka kaffe, gå på pepp-promenad, laga mat tillsammans och kanske bara gå ut och äta på ett helt normalt sätt? Jag vet inte om det är mig eller dem det är Fel på. Jag sätter ett högt värde på mig själv och väljer de jag vill umgås med noggrannt. Att ta in nya människor är lätt men samtidigt svårt. Att acceptera och accepteras är en jävla balans.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag vet att alla människor kämpar med sig och sitt. Men jag tycker att livet gör sig orättvist nu.
Jag vill gå jättelångt i livet, men kommer aldrig trivas med att göra jobbet ensam. Jag vill ha nån att gå parallellt med, hela vägen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte kommer nå mina mål iallafall. Men det finns ingen mening att det ska göra mig till enstöring, det förtjänar jag inte.
Just nu, kommer mycket handla om mig framöver, i och med mitt nya jobb. Det kommer bli skönt, på det sättet att jag får fokus på mig själv och kan bara göra det jag mår bra av. Men jag måste dela det med någon eller några. På ett sätt känner jag mig som en tonåring igen, som inte vet något om hur det kommer bli. Man är inte så kaxig även om man är äldre.

Imorgon har jag ett träningspass att se fram emot innan jobbet. herregud så härligt, kommer ha energi resten av dagen. Verkligen dags att styra upp min stackars kropp nu. Som jag längtar. Har mycket energi och vill så mycket! Ordning hemma med mat och frukt och grönsaker inköpta, nu ska det bara bekantas med lite nya människor. Har en vecka kvar drygt på mitt gamla jobb, kan alltså fortfarande inte kanalisera mitt fokus 100% på en grej. Häromdagen beställde jag jojobaolja, betalade med förskott. De har ännu inte kommit. Ringer och skäller på de imorgon om inget hänt. Längtar mycket efter en bra kille nu. Snart är han här..

Just nu har jag omgett mig med så mycket nya människor och intryck, och det har varit helt fantastiskt. Alla jag träffar nu befinner sig i förändringsfaser i livet, inte bara jag. Det är väldigt inspirerande, och också bekräftande att veta att man inte för en förändring ensam. Någon sa att hösten 2012 skulle bli en händelserik höst, vilket var väldigt rätt! Jag är inte rädd längre, utan helt öppen och lugn, fast väldigt beslutsam. Det var precis det här jag ville, att komma precis hit, att sätta sig vid bloggen och skriva precis när sista kompisen gått hem för dagen, och känna så mycket beslutsamhet inför imorgon och resten av veckan, och helst få det gjort också. Jag träffade så olika människor i helgen nu som var, var på nya platser, fick utmana mig själv, fick ge bra nya intryck, fick bara glida omkring som jag ville på mitt sätt. Har pratat i telefon och live med så bra människor, fått så mycket bekräftelse, beröm, uppmuntran, inspiration, handfasta tips...
Jag känner mig lika öppen och oviss och förväntansfull som en 16-åring. 26 är alltså det nya 16!
Fredagen blev en aw med tjejerna från jobbet, och jag var ju lite trött men hade kul ändå på thaibåten!
Lördagen bar det av till Sandras nya lya i Skokloster, och resan till Idealbyn tog tid men gav så mycket lugn och harmoni. ett dygn där kändes som 4 dygn borta. Kom hem söndag, sov flera timmar på eftermiddagen, träffade nästa Zandra, vi tog en stärkande PW runt i Bromma på 2 timmar, pratade om allt. Kul och skönt att prata med någon som inte känner en så bra, man behöver folk i alla filter. Tror jag har grunden för en tjejmiddag snart, känner inspiration, och har nästan tillräckligt många vänner.
I veckan som kommer ska jag försöka styra upp så mycket det bara går, det är lika bra att vara effektiv när den här sköna andan ligger på. Snart kommer hösten och kylan, då kanske man vill mya mer och jobba mindre. Vad vet jag. Men nu är det bara att köra!

Den här helgen har jag bara sovit. Så slut efter allt jobb! Har ju inte bara sålt mina sedvanliga sallader, utan jobbat på kulturfestivalen, varit på det nya jobbet och tagit in massa information. Jag mår så bra, men det är mycket nu! Kommer inte hinna tvätta förrän nästa helg, får således köpa mig till lösningar. Men det här med förändringar kommer sällan ensamma! Flera av mina vänner har fått nya jobb och/eller nya bostäder under augusti månad! Då känns det ännu mer rätt för mig att förändra tillvaron, då vet jag automatiskt att jag har nån att ventilera med sen! Jag har så mycket att se fram emot, hösten kommer bli riktigt händelserik! Dansen är fortfarande på is, men jag tittar på bilderna ibland, och går in på dansklubbarnas hemsidor för att få smaka lite med jämna mellanrum, och mina powerwalks som jag dagligen utför är ju alltid i takt till svängig dansbandsmusik! Jag vill att den här nya omställningen ska landa lite så jag känner att jag kan satsa på dansen igen. Nu måste jag fokusera på en sak i taget.
Adam, min kille/min systerson, är redan 1 år och 4 månader. Nu har han börjat på dagis, och börjar bi trotsig och riktig kaxig! Men jag gillar honom lika mycket ändå, bara kul att se förvandlingen! Det märks att han känner mig och vet vem jag är när han retas med mig och testar gränser, men jag tar det bara som ett positivt tecken, jag vill ju vara en del i hans lilla liv!

Över ett sms förra veckan ändrades mitt lilla liv radikalt. Innan jag hunnit blinka hade jag nytt jobb! Jag har tagit det obehagliga beslutet att säga upp mig, och haft lite ångest över hur jag ska säga det, vad jag ska berätta, men har ändå varit uppriktig vilket känns bra nu. Vissa chanser som kommer i livet kan jag bara omöjligen säga nej till. Det här är en sådan. Detta jobb kommer generera i en mycket stabilare ekonomi, jag har under mycket lång tid drömt massa om pengar, så jag tror det här är meningen på nåt sätt. Ska jag någonsin göra "karriär" kommer tillfället nu. Om inte så är det en språngbräda till nästa tillfälle.
Det här är jobbet med bara en arbetsuppgift, men aldrig har vikten av inställning spelat så stor roll som nu. Det är bara jag som kommer avgöra om det kommer gå och hur bra det kommer gå. Allt jag lärt mig hittills, på det gamla jobbet, av alla mina relationer, av dansen, kommer komma till sin spets nu. Det här är jobbet där jantelag inte riktigt existerar, alla får sina höjder uppmätta. Det är en hög nivå för många, och en stor omställning för mig, men fruktansvärt spännande.
Jag har alltid hävdat att min inställning kommer ta mig längre än en annan med en tjusig utbildning på cv´t och en överlägsen attityd och det är precis vad som har hänt nu. Allt går och det har jag fan bevisat. Jag är så tacksam så det nästan känns overkligt. Allt är lite för bra för att vara sant, kanske är allt en bluff, men det känns inte som om jag förtjänar det nu. Jag är så tacksam över alla jobbtimmar jag lagt ner utan motivation, att jag aldrig gett upp, för någonstans inom mig har jag vetat att det varit rätt. Det kan aldrig vara fel att jobba, och det kommer alltid ta en någonstans. För mig tog det 7 år, där jag gått livets och arbetets skola, medan andra haft andra utsikter och pluggat högskolepoäng.

Jag kan inte välja åt någon annan, men de val jag gör har tagit mig hit och ingen annanstans. Jag är stolt över mig själv, och jag kommer ännu närmare mina drömmar genom alla val jag gör. Att leva just nu är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Vissa yttre faktorer pressar mig lite, men allt löser sig.

Jag vill bara dansa. Det är inte så svårt. Det är kul och får mig motiverad till övrig träning.
Men jag dansar inte.
Jag har satsat hårt under de 2,5 år jag hållt på. Ville bli bäst, snabbt, direkt. Precis som allt jag gör. Och så bara går det så långsamt. Jag tappar gnistan. Vill inte längre. Tycker att jag ansträngt mig hårt, vet att folk sett det och tycker att de kan komma till mig nu när jag visat upp mig så duktigt. Tar mig an utmaningar och följer instruktioner. Kan allt jag tar mig till. Vill ofta mer.
På kursnivå var det lätt och alla var öppna och generösa med komplimanger och beröm. Det gillade jag. Det fick mig att vilja fortsätta. En dansinstruktör berömmer mig alltid. Jag gör alltid Rätt. Bra. Så. Jag ÄR DUKTIG. En duktig tjej.
Men pardans handlar ju, speciellt NU när jag vill tävla, om personkemi. Jag är korrekt och duktig men saknar DET DÄR lilla extra. Ska jag satsa på att hitta det i mig själv eller hos min partner? Är det någon ide att ens gå ut och dansa när bara de mesiga bjuder upp mig och aldrig de riktiga essen? Jag VILL ju. Hur ska jag förmedla detta utan att uppfattas som en patetisk liten vanlig tjej som bara tror hon kan bli bäst på en handvändning? Det här är svårt, och kräver allting ifrån mig själv, ingen annan. Jag vet också, att de som är essen hållt på i många fler år. De har säkert gått igenom den här fasen både 2 och 3 gånger innan mig. Men för mig är det en ny fas. Och framförallt vet jag inte om det är nu man ska lägga ner projektet och ändå nöja sig med det man åstadkommit som ändå är mer än andra, eller om man ska tänka "varför ska jag tänka så?" och bara vänta in tidens svar. Det är svårt med tanke på att jag ändå har ganska hög integritet. Ingen dansmänniska Känner mig. De vet vem jag är, och det börjar visa resultat nu, att jag får skylla mig lite själv att jag inte varit mer öppen tidigare för det hade jag garanterat vunnit på nu. Men jag känner mig inte hemma än. Litar aldrig på nån liksom. Det är ju min stil. Jag lovade visst mig själv att jag skulle försöka börja lita mer på folk när jag började dansa och har förstås kommit en bra bit på väg, men det gäller bara själva dansstegen. Att lita LITA på folk kommer jag aldrig göra. Jag är min egen.
Men jag vill verkligen inte förlora det här, allra minst mot mig själv. Jag har lovat mig själv att tävla och borde verkligen inte ge upp nu. Det här kan vara en nystart, ett nytt läge.
Jag bara undrar, om man vill och kan, varför FÅR man inte. Så är det med så mycket i livet. Kan inte kalla det orättvist, men varifrån kommer möjligheterna? När kommer dem, och hur långt ska man gå för att hitta dem?

Min semester fortgår, är en vecka kvar nu, som kommer rulla iväg utan att man hinner blinka! Jag har fått underbara resor gjorda, flera goda tankar och nya kompisar, samlat kraft för fortsatta tag framåt. Men som vanligt, det jag hade tänkt mig den första semesterdagen har ännu inte blivit av, fanns det en mening med det eller kommer jag styra upp det sen - återstår att se!
Det är mycket med människor jag har omkring mig, och varför jag ens nämner det kan man ju undra, det är väl inte deras liv jag lever. Men trots att jag gillar att vara självständig i perioder och på vissa plan är jag beroende av människor i livet rent biologiskt och rent biologiskt nästlar jag in mig med omtänksamhet, oro och kärlek till dem. Många gånger suger det kraft ur en, mer än vad man kanske märker av själv, och balansen mellan att stanna kvar och bry sig hela vägen eller att återta sitt eget liv när det blir för mycket är lite svår för mig ibland. Vad jag däremot märkt, utav en helt motsatt riktning, är hur mycket folk lyssnar på mig! Jag börjar bli en mer och mer klarsynt relationsexpert.
Har kollat tillbaka i mitt "liv" jag hade INNAN jag började dansa, det har verkligen skett en enorm resa inom mig själv sedan dess. Som 2 olika block, före och efter. Fortfarande förstår jag sambanden i relationer bättre och bättre ju längre jag kommer i dansen. Vissa hinder som man måste ta sig igenom, att man gör det helt själv oberoende av någon annan bara för att man själv vill, och dansar med någon på samma nivå med samma inställning. Man tar eget ensvar över sig själv och sitt och man gör det bästa man kan och hoppas på att någon ser det och gillar det. Chansen att nån ser det och gillar det är förstås större om du lägger till pondus, självförtroende och visar dig någorlunda lugn och orädd.
De som dansar med lågt självförtroende kommer med största säkerhet inte ta till sig delar av kursen, därför att de tycker inte att det är lika kul. Inställningen är alltså halva jobbet. Har man den kommer man var som helst. Det är min inställning, och dansen är mitt verktyg. Jobbet, gör jag själv.
Men att ha en danspaus var också på sin plats, så jag fick chansen att hitta det här som jag hittat nu.
Mitt liv är som en lång härlig film eller roman, kanske ger ut den en vacker dag, men har aldrig läst någonting som mina gamla anteckningar med sådan spänning förr.
Just nu tillgodoräknar jag mig allting jag gjort tidigare, och det är mycket man har samlat på sig under 26 år! Allt räknas och allt kan tillgodoräknas till det bättre. Snart kommer jag på hur jag ska fortsätta framåt med de där stora kraftfulla stegen, men ännu återstår lite research. Lycka till säger jag bara!

Idag är det ett tungt regnväder över vår stad. Det blåser och är tungt i huvudet och allmänt inspirationslöst. Jag sov till 17.00. Var längesen, men visste inte vad jag skulle göra annars. Idag känns det inte kul att behöva gå ut alls.
Att inte ha kompisar att hänga med känns också en dag som denna. Skulle gärna samlat alla hemma hos mig på en middag eller en bakkväll, eller nåt annat trevligt. Jag börjar känna mig ohälsosam. Sköter mig inte med mat eller träning, inte heller dansar jag längre. Allt sitter i avsaknaden av vänner. Att ha sitt bestånd av människor att umgås med är en grundförutsättning iallafall för mig. Så fort nån tackar nej, eller inte hör av sig, eller är på ett annat ställe blir det ännu ett hål inom mig. Det handlar inte om att jag bara ska ha och ha, jag är faktiskt duktig på att anpassa mig. Men det finns förstås gränser. Att åka tex till Småland varje helg bara för att Jenny bor där är ju inte rimligt. Aldrig förr har jag analyserat vad människor betyder för mig, som nu.
Visst har jag lärt mig, även om jag inte är 100 år gammal, att människor lätt kan försvinna ur ens liv snabbare än man anar. Och att man alltid är sig själv närmast, trots allt som händer. Att man aldrig kan lita på någon så pass mycket att det är värt att förlora sig själv, etc.
Men nu är det på en depressionsnivå. Att allt jag gör börjar kännas meningslöst. Att det inte spelar någon roll, vad jag gör, för ingen ser mig, bekräftar mig, eller bryr sig. Jag tycker att jag har gett och försökt men nu kommer jag inte längre. Vet att ingen kommer komma och rädda mig. Jag måste ta tag i det här själv.

Innerst inne vet jag att det inte är mig det är fel på, jag är bara i en fas i livet.

Men det börjar gå så långt att jag inte längre vet vem jag ska tro på. Får jag en vän nu, vet jag inte om han/hon är kvar imorgon. Kan inte slappna av eller vara mig själv. Vet inte vem jag är imorgon, heller, av samma anledning. Vet inte om detta kommer göra mig mer mån om de nya vänner jag eventuellt skaffar mig längre fram, eller mer uppgiven och slapp.

Jag funderar också på om jag är för kräsen, eller om jag ändå gör rätt, som väntar och väntar. Det är väl sunt att tänka att man endast förtjänar det bästa, och hellre ha en i handen än 10 i skogen osv. Samtidigt tror jag faktiskt att det inte spelar någon roll. Eftersom alla har hittat sitt. Utom jag. Känns som om jag är sist kvar liksom.
Vad är att ställa upp? Alla har ju rätt att göra vad de tycker är rätt, och agerar utifrån sina erfarenheter, och man måste tro, att de gör vad de kan. Men varför känner man sig då ensam?