Anzkisuperbabe

JAG SKA SLUTA DRICKA KAFFE.
Ja nu ska jag det. Vi får se hur detta går. Men det måste gå. Är så himla mano när det gäller min sömnkvalitet, känner mig aldrig riktigt utvilad fast jag har sovit i hundra år.
Är stressad jämt. Så fort det kommer upp något, bildar det ett stort berg inom mig av oro o lite ångest.
Jag VET att allt löser sig, men jag stressar upp mig själv, till och med att komma upp på morgonen är ett stressmoment, finns det inget kaffe går jag tvärt och lägger mig igen, om jag inte har något annat för mig. När Jenny är hemma och går upp före mig och pular iordning frukost känner jag ett sug i magen efter att rusa upp o hinna till dagens kaffestund, för jag orkar ju inte göra eget kaffe, när det finns färskt nybryggt..

DET FINNS ETT undantag, och det är den sedvanliga klockan-7-koppen, den man tar med Aida när man öppnar och går ut och "röker" med henne, tittar på vädret och folket som går förbi.

Tycker för övrigt synd om de som kommer jobba med mig de kommande veckorna. Jag hoppas på stöd och pepp, och lite tålamod.
Förhoppningsvis kommer en mer utvilad, mer harmonisk Anna ut på andra sidan.
Sen får vi se hur länge jag kommer hålla mig. Börjar med två till tre veckor.
Jag kommer förmodligen drömma om kaffe, bli stirrig, grinig och allmänt snurrig.
Precis som rökare blir när de ska sluta röka, eller som pundare blir när de slutar punda. (Jag kanske är i mildaste laget där tror jag.)

Så hade det inte varit för att Jenny bodde här, hade jag burit ner kaffebryggaren i källaren. Så illa är det.



SÄG HEJDÅ TILL KAFFETS GLADA DAGAR!

SITTER OCH DRICKER SVART kaffe, klockan är 4.34, jag ska strax åka till jobbet, jag är lite taggad faktiskt, ska bli rätt kul känner jag.
Har sovit i typ hundra år, iallafall halva lördagen, hela lördagsnatten, och hela söndagen.
Vet inte varför, men helt slutkörd var jag. Vart jag än gick i lägenheten somnade jag, varesig jag stod i duschen, satt i soffan, låg i sängen...
Jag försökte desperat få hit någon som skulle rädda mig från denna sömnepedimi, men ingen kom till undsättning.
Tror nu att det fanns en mening med det.
Det enda som på något sätt kunde hålla mig vaken en längre period var datorn, men där kan man ju inte sitta hela sitt liv.
Så förhoppningsvis är jag utvilad. Redo för nya tag.
Tror våren är nära, och jag längtar tills jag får använda min nya jacka, och tills snön smälter och de börjar sopa gatorna på grus, så man kan gå med slätsulade klackskor och för en gångs skull vara lite snygg och inte bara påpälsad.

Nej nu ska jag ta ett äpple sen dra!

Idag är det en solig dag utanför fönstret, jag känner på mig att våren är på väg, fast det ligger mycket snö kvar, och förmodligen kommer det komma mer snö, men ljuset, det är nog det som gör våren, det blir så himla ljust, när solen skiner som den bara gör när det är vår-sol som lyser.
Idag har jag sovit lite för länge igen, men det är också sista vardagen på min semester, så lika bra att passa på. Är ganska laddad för nästa vecka på jobbet, ska bli intressant på många sätt. Sen blir man ju i längden ganska rastlös när man inte har gjort ett någorlunda vettigt handtag på en vecka.
Har idéer om att fjällvandra, tror det skulle vara riktigt roligt!
Sen vill jag också åka till Grekland, får se om jag får med mig någon på dessa äventyr.
Jag och Jenny boorde även åka till Nashville, bo på ranch, dansa line-dance på puben, rida western och lyssna hejdlöst på country.
Men det känns skönt, som om lite ideer börjar spira inom mig igen!
Ljuset i tunneln liksom.

Det bästa är att känna att man är på väg, man sitter återigen på tåget, även om man inte riktigt vet än var tåget går. Men bara att veta, att man vill framåt, och inte står stilla, är ganska tillfredställande.
Jag känner mig inte alls orolig när det gäller var jag är på väg, jag tror och hoppas att mina medpassagerare följer med hela vägen, även om vissa just nu sitter längst bak medan jag längst fram, men bara de är med så känner jag mig någorlunda trygg.
Det här med att tänka att livet är en resa, och tänka sig att det är som en tågresa, är det bästa sättet att få perspektiv på tillvaron tycker jag.
Ibland hoppar man på andras tåg, när man är lite rastlös och inte riktigt vet var man vill. Ibland får man lite ofrivilligt en massa gratispassagerare, som tar plats utan att riktigt betala för sig. Ibland är man helt säker på vilket tåg man ska med, precis hur mycket man ska betala, och vet precis vart man ska. Då är det inte så noga med resesällskap, då klarar man sig ofta själv ett tag. En annan gång kan man få en passagerare som kommer på efter halva vägen att han sitter på HELT fel tåg...
När man är lite utanför sin area, kommer till den nya staden och ska anpassa sig efter det lokala systemet, behöver man någon trygg resekamrat som visar vad som gäller och har koll på läget.
Och när man är färdig med sitt uppdrag i den lilla staden, är man redo för nya tag, och börjar leta ett nytt tåg att hoppa på, kanske återvänder man hem, eller åker lite längre ut.
Visar det sig, att den nya staden är alldeles fantastisk, blir man fast, lär sig det mesta om den och dess befolkning, och kanske börjar känna att här kan man bo ett tag.
En sån stad, som gör att varje ny tur med lokala spårvagnen är ett nytt äventyr, det finns alltid mer runt knuten.

Men, sitter man i lugn och ro på sitt tåg, som kanske stannar ibland lite för länge vid en station, men iallafall vet var tåget går, kan det dyka upp mycket trevliga resekamrater under färden. De kanske inte sitter där just bredvid en när tåget avgår från Stockholm Central, men kanske kommer på i Uppsala, och man kanske får sig en trevlig pratstund under färden till slutdestinationen, så man kan alltså inte på förhand veta, vad som kommer under resan, utan det är sånt man märker, och är man bara lite öppen, trevlig och glad, kan man få ut riktigt mycket av livets resa.
Sen kan det vara kaos också. Tågen går inte, bussarna går inte, man står där, förbannad, utelämnad, ensam, bitter, frusen.
Men en ersättningsbuss, kan ge en lite perspektiv på ens vanliga resa, en påminnelse om att man inte ska ta saker för givet, och att man inte ska vara så kräsen, utan glad för det som finns, och vara glad att det finns alternativ när ens sedvanliga rutiner rubbas.
Möjligheten, till en givande resa, kanske med den trevliga medpassageraren som kommer på i Uppsala, minimeras inte av att man åker buss en sträcka istället för tåg, det ska man komma ihåg.

Ikväll ska vi ha en trevlig kväll med tjejerna, för Ewe fyllde år häromdagen, och jag längtar faktiskt efter lite skitsnack hela kvällen och massa god mat!
Puss o hej

Jag försöker inte vara glad jämt, för det har jag lärt mig att det är inte bra att hindra andra känslor. Däremot att göra roliga saker och ha roligt så ofta som möjligt, det är en helt annan sak, det försöker jag eftersträva. Eller egentligen räcker det med att bara ha riktigt trevligt faktiskt.
Så jag försöker att streta  på, trots att mina skor pajade i förrgår, tog jag en tvåtimmars promenad med ett par andra skor, och det gick ju det med!
Bara för att en grej händer behöver det inte hindra andra grejer från att bli av.
I morse hittade  jag inte min tvättstugebricka, jag som laddat med värsta sorteringen av smutstvätt, men nu fick jag tänka om. Och då tog jag mina trasiga skor till skomakaren, drog en vals med dammsugaren, torkade av lite tv och soffbord. Gick och handlade på konsum och apoteket, kände mig som en pensionär nästan.
Igår var jag och dansade med Erri, det var vi och en massa brokiga människor av högre ålder, men det var ju inga problem, jag lärde mig dansa och fick dricka massa kaffe.
Helt enkelt mycket trevligt, trots att någon annan säkert rynkat på näsan åt initiativet.
Planer jag har nu är att bara ha roligt och göra roliga saker. Och då är det tur att jag har mina vänner, som har lika rik fantasi som jag, som utan problem åker till fruängen och socialdansar, går ut med gåstavar i två timmar upp för berg och ner i djupa dalar, eller bara dricker massa kaffe och pratar om killars mindre anpassade sidor.
Klart det skulle vara jätteroligt att åka någonstans, till ett varmt land, men jag stannar nog hellre här, ett tag till.
Jag hade ju funderat på att faktiskt ta en sista-minuten nu under min enveckassemester, men fick inte med mig någon. hade jag verkligen velat, hade jag såklart åkt ensam. Men nu kändes det, som att det var meningen att jag skulle stanna hemma. Eftersom jag haft så trevligt här hemma, fast jag inte ens gjort hälften av det jag tänktm ig att jag skulle göra. Tror att det är sunt att inte planera så mycket.

Jag genomgår just nu en smärre livskris. Allt är konstigt. Jag undrar vad jag vill.
Jag som alltid varit Anna med koll på läget. Har just nu ingen koll,
min bästa vänner förfaller.
Min stora kärlek vill aldrig infinna sig, och den kommer inte infinna sig, förrän jag är klar med mig själv. När nu fan det är.
Jag undrar, är jag För stolt och envis ibland. Eller är det rätt, att hålla huvudet över vattenytan, bara köra på, skita i alla som "hindrar" en.
Är det rätt att vara hård och kall.
Jag är rädd. Att förlora de som står mig nära. Man ser ju hur andra mår dåligt när jag sitter här i min fina lägenhet medan andra blir av med sina jobb, lägenheter och andra förstånd.
Jag är rädd att tappa mitt grepp om det jag lyckats uppnå också. Och just nu vet jag inte vem jag kan lita på.
För att jag har ingen bra magkänsla.
Hur blev det såhär?
När reder allt upp sig?
Jag vill ju bara göra roliga saker. Med mina vänner, gamla som nya.
Har ingen ork eller inspiration till nya tag.
Jag vill att någon annan ska hitta på saker. Och när jag får förslag, skyller jag på att jag är trött och inte har lust. Nya bortförklaringar.
Jag vill inte vara så. Jag vill inse mina brister och jobba emot dem. Det går inte ensam.
Är man stolt och envis står man där ensam till slut. Och det vill ju ingen. Man måste våga se sina vänners brister.
Och acceptera dem.
Jag är ju den mogna den kloka. Jag får svårt att förstå ibland varför ingen gör som jag gör. Det är ju så enkelt. FEL FEL FEL TÄNK!!
Folk får göra som de vill, de är deras resor. Min resa kanske upprör en annan, men vem har rätt att döma mig?
Då har ju inte jag rätt att döma någon annan.
Det är synd om mig, att jag inte insett detta tidigare. Jag är så långsam att jag retar gallfeber på mig själv ganska ofta.
Men nu inser jag det.
Jag är ändock förvirrad.
Hur mycket ska man bry sig?
Ska man stå där, se allt och låta folk hållas, lära sig av sina egna misstag, kanske själv bli fett sviken.
Eller ska man bita ifrån, kräva att inte ta skit, och ta avstånd från det avvikande. Med mindra risk att bli sviken. Men risk att bli ensam. Och missförstådd.
Jag vet inte var gränsen går. Jag har ju lite kontrollbehov. Och jag tror att det går lite överstyr ibland.
Jag hoppas detta kommer få en fin och smidig lösning. Eller det gör inget om det blir en stormig lösning heller iochförsig, bara det finns en ände på eländet.
Garnnystan i huvudet är energikrävande till tusen.
Kan man bara sluta vara så jävla klen.
Jag vill umgås med mina pinglor!

Jag har så svårt att få ett hum om vilka som verkligen läser och hänger med i min lilla blogg. Kan alla ni som läser skriva någon form av kommentar? Vore så trevligt att veta att man är läst och varför, liksom.
Det läskigaste är när man stöter på olika människor, som vet allt om mig, men jag inget om dem, typ för att de ba: Men jag läser ju din blogg! JAHA? Hur ska jag kunna veta det då?
Dessutom vill jag såklart ha länkarna till Era bloggar också, så jag också kan skryta nästa gång vi råkar stöta på varandra, att jag också faktiskt vet någonting!

TACK! Och puss o kram

ALLA BARA KLAGAR: över trafiken, för den inte gått som den borde de senaste dagarna. OCH jag ska inte säga att jag heller var den mest gladlynta i söndags när jag stod och väntade i 40 minuter på en ersättningsbuss som aldrid kom, men allt löste sig ändå, tack vare mina kära systrar!
I måndags hände återigen samma sak, klockan var 5.15, man undrade, vad som var PROBLEMET med att få fram En ersättningsbuss den tiden på dygnet, men det var tydligen väldigt svårt, så jag fick åka bussen till Solna och ta tunnelbanan till Kungsträdgården. På så sätt fick jag lite promenad, inte för att det var till så stor glädje just då, med tanke på att jag redan var en timme sen till jobbet.
På eftermiddagen den måndagen tappade jag allt vad ork och tålamod hade. Karin tipsade mig om att passa på att sova hos Linda på söder, så jag fick kortare resväg till jobbet. Jag däckade stenhårt hemma hos Linda, sov som en prinsessa hela kvällen och natten och halva efterföljande morgonen. Utvilad och med lite perspektiv, tog jag en rask promenad till Slussen och blev ändå en halvtimme sen till jobbet, trots att bussen gick i tid och allt.
Men jag passade på att titta på den vackra utsikten, och när jag skulle hem på tisdagen, tog jag blå linjen igen och bussen från Solna som gick på en gång, och det piggade upp, för jag hade räknat med att det skulle ta två timmar att komma hem.

På kvällen kom jag till insikt, att jag håller på att bli en inskränkt tråkig vuxen! SÅ som jag Aldrig ska bli har jag ju lovat mig själv. Hundra gånger. Men nu höll det på att hända. Jag Måste vara positiv, framförallt i detta läge, INTE vara rädd för lite förändringar! Man FÅr inte tappa grepp, bli bitter, över en omständighet man inte rår på själv. Man måste acceptera det, och göra det bästa av situationen. Hålla sken och mod uppe, kämpa på. Vad gör det att ta en annan väg någongång till jobbet? Är det farligt på något sätt? Man blir lite sen, men någon annan gång kanske man blir för tidig.

Idag skulle jag ta bussen igen, vågade inte riktigt lita på gröna linjen, det var strålande solsken, ville helst ta en promenad, men kom ju på att jag måste avsätta lite extra tid till resan nu för tiden till jobbet, som börjar likna dagens äventyr mer och mer, och det var rejäla köer, bussen tog nästan en hel timme till Solna, men jag passade istället på att supa in lite solljus, blicka ut över Lillsjön, filosofera över hur geggigt det kommer bli när snön smälter, dra några djupa andetag, läsa tidningen, och så tänkte jag: Vad ska jag stressa för, det kan lika gärna busschauffören göra, det hjälper inte att jag sitter här otålig det går inte fortare för det.

SÅ plötsligt var jag framme!
När jag klev ut från tunnelbanan i Kungsträdgården mötte det starka solljuset mig och jag passade på att stanna till lite vid Nybrokajen och faktiskt ta mig tid till att NJUTA av det vackra vädret och den vackra stad jag bor i och dess utsikt.

Kom till jobbet, var på lika strålande humör som solen själv, jobbade på med Helt ny låga, och när jag satte på radion fick jag höra att tunnelbanan hade kommit igång igen.
När jag åkte hem nu ikväll var det tillbaka till det gamla, tråkiga, inrutade, nu vet jag vad jag ska göra nästa gång jag behöver pigags upp!

Att en sådan situation som så många svär och spottar över, kan göra så gott egentligen, varför tänker inte fler så?

Har just kommit hem efter en tur i snöyran till Ikea med Björn, som var surare än en rutten citron. Varför vet jag inte, men inte fan var det roligt iallafall. 

Tog en promenad med Sandra tidigare idag när vi skulle mot Vällingby, var fan en riktig nära-döden-upplevelse alltså! Snön YRDE, in under jacka, tröja, stövlar, handleder. Det blåste in snö i ögonen så de tårades varav tårflödena frös till is. Isklumpar i ögonfransarna, ingen sikt, lår som kändes som de skulle gå av vilken sekund som helst.. Riktigt I-landsproblem.

Men nu är jag hemma i värmen med ny matta, ny badkarshylla, nya krokar och annat smått och gott!
Vet inte vad som blir av kvällen. Men Jenny är inte hemma så jag kommer förmodligen plocka med det mesta när jag har fullt utrymme.

Är sugen på söta saker som choklad, bara för att jag INte har någon kexchoklad i skåpet. När jag hade det hemma liggandes i tre veckor var det inte alls lika roligt.
Måste dricka mer kaffe, är trött, sov konstigt i natt hemma hos Sandra.

JAG TROR ATT jag har insett meningen med missödet om brunchen i söndags, nämligen kärleken och uppvaknandet av smoothiens intåg i mitt liv!
Sedan i måndags har det blivit smoothie varje morgon hemma i mitt lilla kök, och det är lika gott varje morgon, och man blir mätt, står sig minst lika länge som på min tidigare morgondiet vaniljyoghurt med linfrön och kanel.

Det är en mulen förmiddag, klockan är tio, ikväll tågar massa främlingar in i mitt hem från Smålands skogar, jag hoppas verkligen att jag är utvilad och mentalt redo, jag kanske får det att låta mycket värre än vad det är, nya människor är alltid kul, och jag kommer alltid vara trevlig och glad och en uppmärksam värdinna, men just nu känns det sådär faktiskt, det är lite stökigt här hemma, jag har tre överfulla IKEA-kassar med smutstvätt för tvättstugan renoveras, så mentalt känns det lite tungt liksom.

PLUS att varken jag eller Jenny är speciellt rika tjejer, och gäster i hemmet innebär ju alltid förtäring av det ena eller andra slaget. Och vi vill ju gärna bjuda på allt vi har och lite till, sen blir det leva på luft och nudlar i två månader...

Känner mig fortfarande lite oinspirerad. Är så trött på denna jävla snö. Okej, kul de första fem veckorna ungefär. Men man tröttnar på att inte kunna Springa till tunnelbanan om man har bråttom, man ledsnar på att ens stövlar dreglar smutsvatten innanför varje dörr, man ledsnar på att riskera kallbrand om man glömt vantarna en dag på hatthyllan, framförallt saknar jag uteserveringarna OCH SOLEN!

Det finns ju mycket trevliga saker man kan göra i snön också, jag och Jenny var ju på en jättestärkande promenad för tre söndagar sen, och vi vill också åka skridskor och pulka, men ingen tar liksom tag i det. Och då plötsligt känns det inte så roligt längre..

JAG HAR MYCKET att se fram emot, lite semester förhoppningsvis och så mitt ridäventyr till hösten.
Saker och ting kommer ju aldrig att flyta på 100% smärtfritt, men nu är jag inte tillräckligt stark för att kunna hantera en större dos oflyt liksom.

Men så fort jag hittar en väg jag vill gå går jag den, men nu känns det som om jag snurrar i en rondell, och inte vet vilken avfart jag ska ta. Av någon konstig anledning känner jag mig lite snurrig av detta tillstånd. Och det är säkert därför jag inte hoppar av glädje inför helgens bravader.
Mina helger har ju den senaste tiden varit lugna och harmoniska, fulla av kaffedrickande, promenader, handlande, pysslande.
Som en liten tant liksom, har jag suttit med min allers och svurit över sophämtningen och plogningen.
Sedan jag halkade på trappan och fick världens största blåmärke på rumpan, har jag nästan indirekt känt mig som en tant...
Instinktivt håller jag nu krampaktigt i ledstänger nerför oplogade trappor i kollektivtrafiken..

Men jag fasthåller vid mitt egna talesätt; det viktigaste är inte att veta vad man vill i alla lägen, utan att veta vad man Inte vill. Så länge man tänker så kan man unna sig stunder av förvirring utan att tappa forfästet. :)

Hon satt i sitt kök med två tända ljus och åt cheescake ohämmat.
Dagen hade mestaldels för ovanlighetens skull tillbringats tolv timmar på jobbet, med överraskande gott reslutat.
Hemma väntade Jenny med lite nytt om hennes jobbsituation, de tog en promenad till kinahaket, som hade bytt ägare, och en sväng till macken.
Det var 6.5 minus ute.
Det var inga roliga nyheter på radion idag heller.
Anna blev arg när hon hörde om sprutbytena som ska införas i landstinget. (Kanske)
Hon tänkte att det är som att ge en mördare en pistol fast det är olagligt att mörda folk.
Dubbelmoral helt enkelt.

I bakgrunden gick Spårlöst på tv. Ett enligt Anna rätt meningslöst program.
Kom i olika verisioner i olika kanaler med olika namn och programledare, fast samma grej jämt.

I övrigt hade Anna tillbringat dagen med att fundera över vilken typ av kille hon ska slå de avbitna klorna i nästa gång.
Men hon tänkte att det visar sig.

Alltså det kan ju vara farligt att leva. Man kan ju faktiskt dö.
Kanske i en hiss, om man inte sett Kalla fakta som tog upp DE LIVSFARLIGA HISSARNA I SVERIGE, om man har otur.

Eller så kan man ta en skitig spruta, eller krocka med ett stort djur. Eller halka på en isfläck. Eller få svinis.
Eller äta något olämpligt från en restaurang som fått anmärkningar av miljö-hälsa. Eller röka för många cigaretter, eller dricka för många groggar om fredagarna.

Finns många faror här i samhället.
Jävla klena Sverige. Är vad Anna tänker just precis nu.

Idag gick jag upp kl 0700 för att preppa min välplanerade brunch. Gjorde bröddeg som började jäsa, knådade ihop miniburgare, skar ananas, gjorde digestivebotten till en cheescake och preppade första fyllningen till den, skar gurka och tomat och rödlök fint, hackade ostbitar och la upp på fat. Sedan fyllde jag två termosar kaffe och sprang i snömodden och mötte Karin fem minuter försent och vi sprang till utbildningen som vi inte hittade till, hade någon sagt till mig att det låg precis vid Lindas jobb hade vi varit i tid. Helt klart.

Sedan, efter några timmars utbildning och typ 4 koppar kaffe, lämnade jag mina kollegor för att snabbt och smidigt åka hemåt och fortskrida med all jäkla mat, vilket jag gjorde, solen sken på utanför fönstret och jag stirrade stressat på klockan på köksväggen.

Fick sms av Madde att hon inte heller kunder komma. Vilket betydde att endast en av mina tre systrar nu återstod. Här hade jag mat för en hel armé, gått upp i ottan, handlat för nära en tusenlapp. Stressat och tackat nej till skridskoåkning med tjejerna från jobbet i solskenet.

Försökte desperat få hit Jenny men utan resultat. Det blev jag, Zarah och maten. Vilket i och för sig inte var helt fel, vi fick en mycket trevlig brunch, vi blev väldigt mätta och belåtna, och fick oss en trevlig pratstund på köpet.
Men klart det kändes lite tråkigt ändå. När man för en gångs skull ansträngt sig och försökt gjort något extra. Något kreativt och roligt och trevligt.

Jag undrar ju ofta vad som är meningen med grejer här i livet. Och om just detta undrar jag nog extra mycket vad som var meningen, för det kändes faktiskt riktigt motigt och onödigt.

Jag ska försöka somna för natten såsmåningom, men först måste jag duscha, och plocka lite.
Har ju en del mat över som jag måste ta hand om, stackars Zarah gick härifrån sprickfärdig med lite mat som jag försökt pracka på henne.

Nu sitter jag och småäter cheescake direkt från springformsbottnen, så himlars gott.

Den blev extra bra för att jag gjorde fyllningen i två lager, tror det är det som är hemligheten bakom ett riktigt lyckat resultat.

Bara creme fraische, florsocker och vaniljsocker är ju en oslagbar dessertsås i sig, enkel och livsfarligt god!

Men nu är det dusch och ett försök till sömn, vilket består av nyaste allers. Jävla Kärring jag är alltså! Men det är det som gör mig unik. =)

Jag håller på att somna ståendes alltså.
Men det är helt okej, har ju trots att det är lördag och man borde bara vara hemma och softa, en hel brunch att preppa, och upp i ottan en helt kristlig söndag för nån slags utbildning, ska inte klaga egentligen, hade kunnat välja eftermiddagstiden ,men det har jag inte tid med för då är mina systrar här och sällskapar!
Är glad att jag sa ifrån om operan jag och Z skulle gå på, hade Aldrig pallat.
Har varit och handlat tunga grejer på Willys och hade knappt krafter att bära upp påsarna för trappen.
Men det var skönt att få det handlat, och att åka bil, så man kunde köpa de där konserverna, det där mjölet, strösockret, juicerna och allt det andra.
Har egentligen inte tid med något eller någon just nu, men hur roligt låter det egentligen? Alltså jag kan inte vara rolig jämt, vet inte vad jag behöver eller vill egentligen, men bara få sova i hundra år vore nåt. Samt att få nya krafter och liksom börja om med något konkret.

Om jag vilar nu är risken att jag somnar för hela kvällen, och det gör i sig inte så mycket, men jag hade tänkt att få så mycket gjort under kvällen istället för att sova. Har ju köpt nyaste finaste allers med massa nya korsord, det är melodifestivalen och jag har hur mycket mat som helst att laga och fixa med.

Men jag orkar inte.

idag kom den efterlängtade elräkningen, men det var inte så farligt.
Får man inte vara någons, får man vara sin egen. Det är ett bra uttryck tycker jag.
Idag var Linda över på lite persiljejärpar och gräddsås. Sen blev det matkoma, lösgodis och sällskapsresan.
Linda fick med sig en liten påse bestående av skridskor, matlådor, persiljebukett. Samt ett kärleksbrev från Hsb. Brokig blandning!
Jag är hostig. Har ont i lungorna och i njurarna. Trycker som fan. Har ingen energi, bara den lilla man får av tre koppar kaffe och sockerkurvan. Rakt upp går det sen utför.. Behöver något starkt, jävligt starkt faktiskt, gärna en morfinbas där tror jag.
Är trött och blek. Men känner mig snygg inuti ändå, om än lite matt.
Så mycket man måste orka med. Så spelar det någon roll om man är trött Egentligen?
Man gör ju det mesta på rutin. Handlar, åker tunnelbanan. Låser upp dörrarna överallt. Packar rutinerat ihop handväskan, lägger vanemässigt av sig mobilen i hallen när man kommer hem från jobbet och kollar igenom posten. Jobba som maskin!
Det är lite så vi jobbar på Ganders...
Men ljuset vänder åter, och energin kommer komma. Sakta. Men först bli av med hostan och dess bieffekter.

Januarilönen kom idag, jag tror jag sett fler folk ute på stan än vanligt. Och några rackare, ytterst få men väl valda, har bjudit till på riktigt glatt måndagshumör!
Passa på att tänka på dessa människor som gjort din dag extra minnesvärd, för man vet aldrig när det infinner sig en angenäm måndag igen. Troligtvis ända fram till nästa januarilön.
Och det var allt för idag! Se oss nästa gång. Tack för att ni tittade.

Jag har besämt mig för att börja rida igen! Och det känns såå bra! Blir varm och bubblig inom mig när jag ligger på kvällarna och tänker på det!
Jag tänker tillbaka på mitt livs lyckligaste ögonblick när jag som liten 10-åring åkte på mitt första ridkollo till paradiset fredagen den 13 och allt men fick världens bästa häst Zamba, som var mjuk i traven och jättesnäll jämt och allt gick såå bra, och jag längtade aldrig hem! Och vi köpte jättedyrt godis i "kiosken" som de hade på kvällarna och de andra barnen hade mycket pengar och jag hade lite. Och de andra barnen köpte nya ridbyxor och ridspön och hästgodis men inte jag, jag hade mina lånade och begagnat inhandlade stövlar och byxor och udda vantar och mådde väl inte sämre för det! Jag gick som i trans hela veckan, eller de tio dagar man fick vara där, kändes som en evighet.
Och sista dagen kom mamma och tittade på vår uppvisning där vi fick trava över bommar (cavaletti) och dem som var lite duktigare och kände sig trygga fick hoppa över ett litet kryss, det gjorde ju såklart jag med min Zamba som bar mig över med bravur!
Innerst inne visste jag ju hela tiden att det var rätt för mig, men det är ju ett intresse som kostar pengar. Och pengar har man inte alltid i överflöd. Så det har fått vänta. Men icke att fördöma att tiden skulle vara ute för det!
Nu ska det inhandlas ridgrejer på blocket, ringas till olika stall och diskutera priser tider med mera. Och i höst börjar sedan mitt äventyr.
Fy fan vad bra!

Idag har jag först jobbat, satte igång med värsta farten, hackade varje liten skrynklig chili som fanns innan den riktiga grönsaksleveransen kom, det var ju lite att förbereda, sedan, när vi jobbat 2,5 timme, och haft öppet en och en halv, och inte har haft en enda kund, inser vi att det kommer bli dött så det var bara att bromsa upp, och med den tvära inbromsningen kom tröttheten...
Men det gick ju bra ändå!
Så fort jag ville gå hem kom det folk, men kom ändå hem i helt okej tid, däckade på soffan, åt kanelbulle, insåg att vi inte hade rinnande vatten, försökte ringa någon slags fatighetsansvarig utan vidare reslutat, blev arg, somnade om.

Man blir rätt handikappad utan vatten, får inte gå på toa, koka kaffe, blanda saft, och såklart blev jag extra sugen på Just saft just Då av Alla tillfällen.

Veckan blir nog rätt lugn, och rätt fattig. Imorgon blir det middag hos Zarah med hela familjen...

Snart ska jag kolla på Rolandz, min och Jennys stora idol, det måste ju vara världens bästa kombo; dansband och Robert Gustavsson!

Ska koka lite ärter också. Tycker det är gott.

Det känns som att ordet Varför är ett väldigt bra ord att sätta framför de flesta grejer.
Och när man har ett därför, kan man säga varför igen.
Och varför inte en tredje gång, så man har koll på allt?
Man kan undra varför allt är som det är, och det finns ju rätt mycket att välja på.
Man tror man är klok när man har därför-att-svaren, men varför tror man det då?

Den roligaste energitjuven är när man rotar i varför-frågeställningar som har med andra människor att göra.
Och själv blir bekymrad över därför-att-svaren.
Man undrar ju vad man håller på med, och framförallt: Varför man gör det.


Igår var vi ute en sväng på Debaser och för mig kändes det som att även om det var längesen jag var ute sådär, så var allt väldigt lagom. Åtminstone från min del. Andra diverse förfriskade människor fanns ju självfallet omkring oss, men på något sätt parerade vi dem och gick vidare.
Mycket intressanta möten med olika folk, man blev förundrad över hur vissa kan bete sig, trots ålder, rang och något man trodde var antydan till auktoritet. Men jag och Jenny sket i det mesta och suckade mest, tog en tur och spanade lite påhittade kändisar, tog en ta-för-dig-i-baren-kurs, letade bekanta ansikten i myllret av likadana-klädda-rockabillys, satte näven i dryga folks armar, dansade en sväng.
Sedan när vår nogrannt uträknade budget var slut, då var vår kväll slut också. Så lagom, så moget.
Och tur det var nära till tunnelbanan för våra klackskor anpassade för sommarväder var inte bästa kompis med varken den nysnöade 20-cm-snön eller våra iskalla tår.

Erri stannade med Tompa och hans rövare från Norrland, Ewe hade åkt tidigare för att hon skulle jobba på söndagen.

Själv tog jag en dusch och gick och la mig och klockan var inte ens två tror jag.
Det var skönt att vakna till kaffebryggarens välbekanta ljud och doft, för som vanligt hann ju Jenny upp en timme före mig.

Så jäkla kallt annars hade jag gått en lång stärkande promenad i det vackra vädret, men gillar inte när öronen känns som de ska trilla av samtidigt som man svettas floder innanför jackan.

Imorgon vankas det jobb igen, och hade jag inte varit ute igår hade jag nog aldrig tyckt att det skulle kännas ganska skönt att jobba. Nu har jag fått min beskärda del och firat nyår, vilat, städat, haft en utekväll, okynnesätit en helsöndag så nu är jag trött på att vara hemma. Måste bara vara jag som tänker så.

Det bästa just nu är att jag bara gör det jag vill, och säger vad jag tycker - utan att skämmas. Jag lyssnar inåt och skiter i resten. För helt ärligt skiter jag i om jag kanske blir lycklig om hundra år, det är nu jag andas och lever för fullt liksom.
På något jävla sätt lyckas jag alltid med det omöjliga, att stå på egna ömma ben efter många turer.
Och jag funderar på vad som är meningen. Med förväntningar, drömmar, idéer. För vad spelar det för roll om Jag har massa idéer och drömmar och annat när ingen vill följa med på mina äventyr?
Och vad spelar det för roll Om jag väljer att lita på någon eller ej när allt är bara min egna inre känsla?
Och vad är det egentligen att lita på någon?
Ens bästa vän som ställer upp med det ena, men inte riktigt är kapabel till det andra.
Är inte att lita på någon bara att ha vissa förväntningar på någon?
Och vad spelar det för rocknroll, ifall man ändå är säker på vägen man ska vandra?
Vad ska man förvänta sig av andra?
Vad gör man själv för andra? Vad gör man själv som gör att folk kan lita på en?
Och vad gör man för sig själv, för att skilja på allt detta...
Jag lovar att höra av mig, när jag blir klok på mig själv, mitt lilla otroligt viktiga jordeliv och allt dess spexeri omkring.

Men en bra början är att iallafall vara ärlig. Och ta allt som det kommer, INTE HA förväntningar.

Så jag tar min lilla svarta och går ut på lite dans.

har mest gått åt till städning av diverse slag, har kaustiksodat avloppet i köket, städat ur alla kökslådor, vikt, sorterat, slängt kläder, ordnat i garderoben, diskat, gjort rent skåpet under diskbänken och skruvat åt lite gångjärn, svintat diskhon, gjort rent micron med citron, sorterat papper och pantburkar, städat undan julpynt, med mera!
Känns riktigt bra!
Nu ska det gås till groven med lite skit, eller ganska mycket skit faktiskt.
Undra hur många liter bakfyllevatten det dricks idag. Och hur många glasflaskor det slängs.
Man hör hur grannen städar efter gårdagens fest, kranen går stup i ett.
Jag och Jenny poppar dansband och läser, äter, dricker kaffe, springer om varandra i hallen då och då i farten och ibland utbyter vi fraser som: Ska den här slängas? Vet du var jag har lagt den? Ska vi göra så här med den?
Har inte varit utomhus en sekund idag, och varför skulle jag. Har ju allt hemma, plus att det mesta är stängt. Dessutom är det kallt och jävligt, jag har det bättre här, där jag kan sitte och lukta på mina rengöringsmedel...

Vet inte mycket om nyårslöften och sånt just nu. Har inte kommit så långt och funderar på om det är nödvändigt att komma någonstans med det överhuvudtaget.
Tycker de flesta nyårslöften är ganska tomma, och det som är meningen i mitt liv just nu är lite svårt att avgöra. Men jag är inte bitter för det. Bara hoppas att jag kommer på några svar såsmåningom och känner mig lite mer taggad till nya äventyr och idéer, projekt, utmaningar.

Och man måste inte ha schemat fullspäckat Jämt!

Man kan säga att jag har semester från mig själv ett tag.

Tar dagarna som de kommer, drar mig tillbaka litegranna, filosoferar över stort och smått, reder ut mina små garnnystan i huvudet, som aldrig kommer upphöra helt, bara få lite mer energi och omtanke just nu en period, och sedan, en vacker dag, när jag har huvudet fullt av annat garn som krullar sig på det ena eller andra sättet, kan jag iallafall glädja mig åt att jag gjort vad jag kunnat för de gamla garnnystanen, och förhoppningsvis lärt mig något från den tiden som jag då kan dra nytta av.
Det gäller att alltid lära sig något nytt, varje dag, även av det som tillsynes är meningslöst och segdraget, och är det just meningslöst och segdraget, ja då har man ju lärt sig det iallafall.

Jag tror personligen tiden är den bästa läraren.

Nu ska jag läsa och sen kolla film.

Så var det nyår igen. Efter allehanda dramatiskt firande för exakt ett år sen har jag lagt förväntningarna på hyllan och dragit mig tillbaka från fylleaktiviteter och sociala sammanhang.
Men när jag skrev i min kalender förra året skrev jag:
Nyår:
*Ha en fin klänning
*Äta god mat
*Vara med dem du tycker om

Mer än så behövs faktiskt inte!
Och jag har precis det jag behöver för ikväll.
En trerätters meny som jag och Jenny knåpat ihop, min blommiga klänning hänger på plats i garderoben och även fast jag tycker om massa människor så orkar jag inte med dem ikväll, varför vet jag inte, kan bero på att det inte ens Känns som nyår, och sen räcker det för mig.
Många frågar sig säkert vad det är för fel på mig, men man kanske skulle vända på frågan, vad är det för fel på alla andra?
Inte så att jag letar fel, utan jag gör bara det som känns rätt, för mig, i mitt liv, just nu.
Det som om möjligt skulle kunna vara felet hos folk är de som inte kan förstå, för de har högre förväntningar.
Anna är ju den eviga glitterpinnen i allas ögon, som aldrig bangar eller tackar nej till goda vänner eller sällskap.
MEN IDAG GÖR JAG DET.

Men som jag tänker, det kommer nya år varje år, och de förra åren vi firat har knappast gjort oss lyckligare, bara fullare.

Jag har också noterat en grej på City Gross som stör mig, och jag undrar ifall det är flera som märkt av det.
Fast man handlar för 556 eller 872 eller 344 så säger de slutsumman på själva köpet så otydligt eller medvetet tydligt fast fel, som om det skulle börja på 100-någonting! Alltså typ 156, 172, eller 144.
Jag noterar det Varje gång, och kanske är en del i deras koncept att verka billiga, fast de är rätt dyra Egentligen, och kanske de tänker, att kunderna inte märker av något men uppfattar helheten som ett bra och billigt köp, fast man ändå kan se vad man handlat för.
Men jag är uppmärksam och mig lurar man inte!
Och jag blir ganska förbannad på sådana där metoder. Ett fult knep som ingen riktigt kan sätta dit dem för.
Det är inte ens någon idé att ifrågasätta, de skulle ju snabbt och smidigt självklart hävda motsatsen, precis som alla fula fiskar gör i pinsamma sammanhang.
Det var en del i konsumenternas omedvetna påtryckningar.

Det är så mycket omkring oss som påverkar oss utan att vi tänker på det.

Man måste vara uppmärksam så man inte faller som ett offer och sen skyller ifrån sig när det blåser kallare på haven.

Som jag brukar säga; Det finns folk, och så finns det folk.
 Nu bär det av till tvättis!

Gott nytt!