Anzkisuperbabe

Det bästa med att bo med Jenny är den här maniska jobbskadan vi har: att alltid ligga steget före i köket. När man kommer hem kan man numer kolla rent rutinmässigt i den rosa kannan om det finns kaffe, och det finns det oftast, det är avplockat på bänken och inställt i diskmaskinen. Jennys frukostmacka ligger på prydlig plats i kylen, redo för att huggas vid nästkommande stressiga morgon. Kaffebryggaren är redan preparerad med kaffe och vatten så det bara är att trycka på. det finns en matlåda till värmning i micron för man sparar ju alltid på alla rester och man är ju alltid lite hungrig när man kommer hem. Tvättstugan är alltid bokad och take-away-muggarna med lock till kaffet har fri parkering bredvid kaffebryggaren.

En bonuslyx är att när jag slutar sent som jag gjort de senaste 5 dagarna har Jempan lagat fantastiska måltider till mig som är serverat när man kommer hem!
Jag kommer aldrig mer vilja ha en karl, som knappt vet vad ett durkslag är för nåt och ringer och ber en köpa med sig Big Mac hem från jobbet.

Idag har tiden bara rusat iväg och när jag nu summerar den har det varit en dag full av dåligt humör, trötthet, förvirring och illamående så tacka fan för att den gick fort allts¨å!

Vissa dagar borde man helt enkelt inte jobba men varken jag eller någon annan får direkt ledigt just nu.
Jag mår lite dåligt över att jag missade dansen igår. Den ger så mycket, så mycket kraft och positivitet till resten av veckan.
Och Erri har inte hört av sig på flera dagar, tror Tompa är här, men hon brukar ju alltid vilja simma elle rträna men nu har hon gjort en Hr (Hit & Run).

Borde ta tag i det där och gå och simma själv. Men det gäller att få min cellulitrumpa ur vagnen liksom.
Jag imponeras starkt av de människor som vågar gå sin egen väg, oavsett vad de gör.
Jag är ju självklart likadan själv, annars hade sådana människor inte gett mig något.
Man trodde när man var yngre att typ folk på Tv var Värsta kändisarna, men de är ju bara helt vanliga människor, som vågar göra sin grej och aldrig skäms och som vågar ta plats. Precis som jag strävar mot.
Inte för att jag strävar efter att vara med på Tv, men själva grejen att om någon skulle fråga är jag inte rädd, för jag vet vad jag gör och skulle inte tappa färgen inför tusentals människor. Klart själva grejen säkert skulle göra en och annan nervös, men det är en skön känsla, att man känner att man kan stå upp för sina tankar, ideer och drömmar utan att man skulle tveka!
Jag jobbar just med sådant hos mig själv, att ta tag i saker snabbare. Att bara göra saker, som målar upp sig som höga berg, trots att de är relativt små saker i andra sammanhang. Det finns ju alltid de som har det värre, och vågar nästan ingenting och aldrig tar tag i saker, men om jag jämför mig med dem känns det inte så utvecklande direkt.
Så därför behövs färgstarka personligheter i samhället, som gör sin grej trots att de säkert alldeles privat inte skulle klicka, men illusionen de ger, det är det som är det viktiga, det som påverkar, och det som får andra människor att tänka till, att tänka om, reagera, agera.
Jag skulle nog klassa mig själv som följare snarare än förare, men jag skulle ändå vara starkare förare än den som inte ens vet vad den ska klassa sig som. Och det räcker ju ganska långt.

Jag har försvarat massa helt olika människor i min lilla omvärld trots att många andra skulle uppfatta de som knäppisar. Men det är bara för att de tror på sig själva och kör sin grej.
Inte ser sig själva som offer utan vinnare i sina egna uppsatta race mot sig själva eller andra.

Återigen blir jag ledsen i själen när tusentals lägenhetsinnehavare prompt målar sina väggar med tippexfärgen Stockholmsvitt i ALLA Brommas vardagsrum, hallar och kök.
En ful kontrast är också de fondväggar som börjat kontra, i storblommigt, gräsligt, svartvitt, modernt mönstrat.
VAR ÄR VÄRMEN GOTT FOLK!?!?
BOR NI I EN FRYSBOX?!
Mäklarnas beskrivining är alltid "SMAKFULLT RENOVERAD 2-a" och oftast med "tidstypiska detaljer" (som betyder att man sparat de fula proppskåpen, de roliga fönsterstängningshandtagen och stenfönsterbrädorna från 40-talet.)
Jag skulle säga: Steril kall opersonlig kal och ekande lägenhet som saknar lite balans och kärlek. Lägg aldrig 2 miljoner på den här, det kommer kosta dig 20000 att hitta möbler, gardiner, mattor, att inreda med för att du inte ska frysa ihjäl. Skulle kunna vara en gammal renoverad sal på St Göran.

Jag vet att jag själv har vitt i vardagsrummet. MEN jag säljer inte min lägenhet. Inte i den färgen. Och skulle jag göra det skulle jag sätta upp vackra tavlor som täcker det, eller sponsra med ett presentkort på färg till den som flyttar in. det skulle jag vilja ha om jag köpte en alldeles VIT lägenhet.

Sen är det ju stor skillnad på panelgardiner och vanliga gardiner. Panelgardiner ser alltid ut som de vore från ett kontor på Landstingets ekonomiavdelning.
Så fult, så trist. Ingen värme, inget liv i de stela fyrkantiga tygbitarna som man helst ska betala flera hundra för. Stålpinnar som sticker ut längst ner för att tyget är så tunt och så välstruket att det måste tyngas ner för att inte fladdra iväg. Men ska inte gardiner fladdra? Lite grann? Ett öppet fönster kan ju aldrig vara riktigt öppet om ingen gardin fladdrar?
En gardin måste man ju kunna dra för, ge fönstret lite karaktär. Inte se ut som om man helst ville att gardinerna var gjorda av stål så att de alltid satt där de skulle...

Tredje fula sak är kombinerade datorbord. Alltså sådana med påbyggd hylla. Med massa fula papper, prydnadssaker, samla-damm-grejer. Det är alltid jättedammigt bakom sådana bord. Och sen en ful stationär dator på det. De värsta är hörnmodellerna. Som numer finns kraftigt reade varje vecka på Jysk av någon konstig anledning. I kall folie, antingen vitt eller någon avskyvärd björk- eller bok-imitation.
Ja nu har jag sagt mitt. För idag iallafall. Mycket neggo. Men jag har redan sagt att jag haft en för jävlig dag!!