Morgonstund
Sitter i mitt kök, klockan är 7.30 och dricker kaffe och har bestämt mig för att gå upp tidigt nu de kommande dagarna för att på så sätt förhoppningsvis bli lite piggare.
Jag gick upp 6.50 i tron om att Jenny skulle sitta vid köksbordet och mysa med en kopp rykande kaffe och ett par tända doftljus, men ICKE! Hemmet var tomt som en badstrand i november. Kändes lite vemodigt... Jag ångrade nästan genast mitt beslut om att gå upp tidigt, men hällde upp en kopp kaffe ur den rosa kannan och slog omedelbart bort tankarna!
Idag är det onsdag (lillördag) och jag måste säga att veckan gått fort nu helt plötsligt.
Jag och Jenny har roliga samtal nu för tiden. De ena samtalen handlar om varför vi inte lyckas i relationer, och någonstans mittemellan kommer vi fram till att vi borde starta eget, och när man har allting svart på vitt såhär så kan man ju räkna ut med enkel matematik att vi kanske är sådana som sätter karriären främst.
Men som jag brukar säga: Får man inte vara någons får man vara sin egen!
Och eftersom att vi just disktuterat att vi inte får, kan eller på annat sätt får möjlighteten till dessa bedårande kärlekssagor skriver vi våra egna manus. Och då vet vi iallafall hur det slutar!
Eller vi kan anta med större sannolikhet hur det slutar. Dels känner vi varandra och dels har vi inga lynniga karljävlar som springer sin väg så fort det dyker upp en julklapp för mycket.
Och samtidigt söker vi ju självklart som alla andra efter trygghet och då är det bra att veta lite hur saker och ting ter sig innan man gett sig in på dem.
Och skulle man göra samma sak i en vanlig relation, skulle man kallas cynisk utan like.
Därför kan man öva lite på sådana här ytliga ting som jobb medan man ändå inte har något bättre för sig.
Det beror nog på att vi har svårt att lita på folk, och hur konstigt är inte det då?
Okej alla människor blir väl brända någon gång, men alla har olika förutsättningar att klara av brännskador.
Så jag och Jenny tillhör nog den grupp som har lite svårare att läka dessa, trots att vi vill och vi strävar efter det.
Men eftersom att vi vet det, tar vi inga djupa dyk lika lätt längre istället så klart, man lär ju sig en läxa varje gång.
Och vi uppfattas som starka kvinnor med skinn på näsan, ja men till vilket pris?
Det det resulterar i är att karlarna drar som om det brann i häcken på dem, och trots allt skitsnack om det ena och det andra har de nu plötsligt fått för sig att vi är farliga och kommer äta upp dem så bäst de drar. (?)
Och ska man ändra på vem man är för denna sakens skull?
Är det värt?
Alltså, jag kommer alltid uttrycka mina åsikter och jag är snäll innerst inne, men kan låta hård på ytan. Många kan uppfatta mig som en hård och kall kvinna, och den blir jag inför folk jag helt enkelt inte känner så väl eller litar på.
Alla som känner mig vet att jag har vissa knäppa ideer, men har ett hjärta av guld där väl valda personer får plats. Och dem får allt.
Ändå blir jag så frustrerad när jag gett av mitt fina innersta till någon som bara slänger det åt rävarna.
Tror någon att jag känner mig sugen på att försöka igen?
Tror någon att jag blir en mer ödmjuk och förstående kvinna av dessa brännskador?
Svaret är NEJ!
Man sätter omedelbart in överlevnadsinstinkt-kitet på full låga och rätar upp sig, tar sina bästa vänner under armen och förverkligar en massa saker och ideer för att fungera på båda benen när någon just ryckt bort mattan under en.
Och visst är det en underbar reaktion. Man kan tacka sig själv sen den dagen man har mindre energi och mindre ekonomi och lägga sig nöjt på soffan och slippa tänka på den där fogen i vänstra hörnet.
Sen då?
Jag måste nu sätta upp nya mål för att kunna gå vidare. Och jag vet inte riktigt vad jag vill. När jag vet vad jag vill är det oftast inga problem, men fan så svårt det blir när man inte har en aning.
Och mitt gamla tankesätt att det viktigaste är inte att veta vad man vill, utan att veta vad man inte vill, känns rätt överflödigt nu också.
För problemet är att jag inte har några bra svar där heller.
Jag ska nog ta en lång promenad på det här och försöka bli lite klokare...
Med hopp om en klokare Anna. /Anna
Jag gick upp 6.50 i tron om att Jenny skulle sitta vid köksbordet och mysa med en kopp rykande kaffe och ett par tända doftljus, men ICKE! Hemmet var tomt som en badstrand i november. Kändes lite vemodigt... Jag ångrade nästan genast mitt beslut om att gå upp tidigt, men hällde upp en kopp kaffe ur den rosa kannan och slog omedelbart bort tankarna!
Idag är det onsdag (lillördag) och jag måste säga att veckan gått fort nu helt plötsligt.
Jag och Jenny har roliga samtal nu för tiden. De ena samtalen handlar om varför vi inte lyckas i relationer, och någonstans mittemellan kommer vi fram till att vi borde starta eget, och när man har allting svart på vitt såhär så kan man ju räkna ut med enkel matematik att vi kanske är sådana som sätter karriären främst.
Men som jag brukar säga: Får man inte vara någons får man vara sin egen!
Och eftersom att vi just disktuterat att vi inte får, kan eller på annat sätt får möjlighteten till dessa bedårande kärlekssagor skriver vi våra egna manus. Och då vet vi iallafall hur det slutar!
Eller vi kan anta med större sannolikhet hur det slutar. Dels känner vi varandra och dels har vi inga lynniga karljävlar som springer sin väg så fort det dyker upp en julklapp för mycket.
Och samtidigt söker vi ju självklart som alla andra efter trygghet och då är det bra att veta lite hur saker och ting ter sig innan man gett sig in på dem.
Och skulle man göra samma sak i en vanlig relation, skulle man kallas cynisk utan like.
Därför kan man öva lite på sådana här ytliga ting som jobb medan man ändå inte har något bättre för sig.
Det beror nog på att vi har svårt att lita på folk, och hur konstigt är inte det då?
Okej alla människor blir väl brända någon gång, men alla har olika förutsättningar att klara av brännskador.
Så jag och Jenny tillhör nog den grupp som har lite svårare att läka dessa, trots att vi vill och vi strävar efter det.
Men eftersom att vi vet det, tar vi inga djupa dyk lika lätt längre istället så klart, man lär ju sig en läxa varje gång.
Och vi uppfattas som starka kvinnor med skinn på näsan, ja men till vilket pris?
Det det resulterar i är att karlarna drar som om det brann i häcken på dem, och trots allt skitsnack om det ena och det andra har de nu plötsligt fått för sig att vi är farliga och kommer äta upp dem så bäst de drar. (?)
Och ska man ändra på vem man är för denna sakens skull?
Är det värt?
Alltså, jag kommer alltid uttrycka mina åsikter och jag är snäll innerst inne, men kan låta hård på ytan. Många kan uppfatta mig som en hård och kall kvinna, och den blir jag inför folk jag helt enkelt inte känner så väl eller litar på.
Alla som känner mig vet att jag har vissa knäppa ideer, men har ett hjärta av guld där väl valda personer får plats. Och dem får allt.
Ändå blir jag så frustrerad när jag gett av mitt fina innersta till någon som bara slänger det åt rävarna.
Tror någon att jag känner mig sugen på att försöka igen?
Tror någon att jag blir en mer ödmjuk och förstående kvinna av dessa brännskador?
Svaret är NEJ!
Man sätter omedelbart in överlevnadsinstinkt-kitet på full låga och rätar upp sig, tar sina bästa vänner under armen och förverkligar en massa saker och ideer för att fungera på båda benen när någon just ryckt bort mattan under en.
Och visst är det en underbar reaktion. Man kan tacka sig själv sen den dagen man har mindre energi och mindre ekonomi och lägga sig nöjt på soffan och slippa tänka på den där fogen i vänstra hörnet.
Sen då?
Jag måste nu sätta upp nya mål för att kunna gå vidare. Och jag vet inte riktigt vad jag vill. När jag vet vad jag vill är det oftast inga problem, men fan så svårt det blir när man inte har en aning.
Och mitt gamla tankesätt att det viktigaste är inte att veta vad man vill, utan att veta vad man inte vill, känns rätt överflödigt nu också.
För problemet är att jag inte har några bra svar där heller.
Jag ska nog ta en lång promenad på det här och försöka bli lite klokare...
Med hopp om en klokare Anna. /Anna
Kommentarer
Trackback
