Hur vuxen är jag?
Här sitter jag. 26 år gammal. Lördag kväll, bara jag hemma vid köksbordet. Vännerna är ute på krogen med sina respektive, eller hemma med sina respektive, eller på bb med sina respektive, eller på bröllop eller på fest eller på kräftskiva....
Jag ångrar just nu en massa saker. Att jag fastnade i dansträsket och trodde på allvar att det skulle bli mitt nya liv. Att jag under den tiden inte gjorde något annat som jag nu skulle haft nytta av. Det var lite som en flykt, från nåt som inte passade då. Men att stanna kvar så länge så intensivt var fel. Just nu känns det så iallafall. Jag känner mig fel, fel ute.
Som vanligt tappar jag motivationen i sådana här lägen. Jag tänker. Vad spelar det för roll hur bra JAG är när ingen ser mig, vill vara med mig eller visar nåt intresse. Varför ska JAG kämpa, ensam? Tänk om ingen är där framme när jag tycker jag är klar med mitt, som det är nu? För jag tycker att jag är framme, på många sätt. Jag vet precis vem jag är och vad jag gillar och inte. Jag vet tillexempel att jag inte tycker om att gå på nattklubb längre. Vissa tycker kanske det är tantvarning på mig, men så är det. Mina vänner drar i mig för att jag ska följa med ut, fast jag inte vill. Jag tänker, är det det man måste göra för att bli accepterad? Vad är det för fel på att umgås några stycken och dricka kaffe, gå på pepp-promenad, laga mat tillsammans och kanske bara gå ut och äta på ett helt normalt sätt? Jag vet inte om det är mig eller dem det är Fel på. Jag sätter ett högt värde på mig själv och väljer de jag vill umgås med noggrannt. Att ta in nya människor är lätt men samtidigt svårt. Att acceptera och accepteras är en jävla balans.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag vet att alla människor kämpar med sig och sitt. Men jag tycker att livet gör sig orättvist nu.
Jag vill gå jättelångt i livet, men kommer aldrig trivas med att göra jobbet ensam. Jag vill ha nån att gå parallellt med, hela vägen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte kommer nå mina mål iallafall. Men det finns ingen mening att det ska göra mig till enstöring, det förtjänar jag inte.
Just nu, kommer mycket handla om mig framöver, i och med mitt nya jobb. Det kommer bli skönt, på det sättet att jag får fokus på mig själv och kan bara göra det jag mår bra av. Men jag måste dela det med någon eller några. På ett sätt känner jag mig som en tonåring igen, som inte vet något om hur det kommer bli. Man är inte så kaxig även om man är äldre.
Jag ångrar just nu en massa saker. Att jag fastnade i dansträsket och trodde på allvar att det skulle bli mitt nya liv. Att jag under den tiden inte gjorde något annat som jag nu skulle haft nytta av. Det var lite som en flykt, från nåt som inte passade då. Men att stanna kvar så länge så intensivt var fel. Just nu känns det så iallafall. Jag känner mig fel, fel ute.
Som vanligt tappar jag motivationen i sådana här lägen. Jag tänker. Vad spelar det för roll hur bra JAG är när ingen ser mig, vill vara med mig eller visar nåt intresse. Varför ska JAG kämpa, ensam? Tänk om ingen är där framme när jag tycker jag är klar med mitt, som det är nu? För jag tycker att jag är framme, på många sätt. Jag vet precis vem jag är och vad jag gillar och inte. Jag vet tillexempel att jag inte tycker om att gå på nattklubb längre. Vissa tycker kanske det är tantvarning på mig, men så är det. Mina vänner drar i mig för att jag ska följa med ut, fast jag inte vill. Jag tänker, är det det man måste göra för att bli accepterad? Vad är det för fel på att umgås några stycken och dricka kaffe, gå på pepp-promenad, laga mat tillsammans och kanske bara gå ut och äta på ett helt normalt sätt? Jag vet inte om det är mig eller dem det är Fel på. Jag sätter ett högt värde på mig själv och väljer de jag vill umgås med noggrannt. Att ta in nya människor är lätt men samtidigt svårt. Att acceptera och accepteras är en jävla balans.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag vet att alla människor kämpar med sig och sitt. Men jag tycker att livet gör sig orättvist nu.
Jag vill gå jättelångt i livet, men kommer aldrig trivas med att göra jobbet ensam. Jag vill ha nån att gå parallellt med, hela vägen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte kommer nå mina mål iallafall. Men det finns ingen mening att det ska göra mig till enstöring, det förtjänar jag inte.
Just nu, kommer mycket handla om mig framöver, i och med mitt nya jobb. Det kommer bli skönt, på det sättet att jag får fokus på mig själv och kan bara göra det jag mår bra av. Men jag måste dela det med någon eller några. På ett sätt känner jag mig som en tonåring igen, som inte vet något om hur det kommer bli. Man är inte så kaxig även om man är äldre.
Kommentarer
Trackback