Ett inlägg om dansen
Jag vill bara dansa. Det är inte så svårt. Det är kul och får mig motiverad till övrig träning.
Men jag dansar inte.
Jag har satsat hårt under de 2,5 år jag hållt på. Ville bli bäst, snabbt, direkt. Precis som allt jag gör. Och så bara går det så långsamt. Jag tappar gnistan. Vill inte längre. Tycker att jag ansträngt mig hårt, vet att folk sett det och tycker att de kan komma till mig nu när jag visat upp mig så duktigt. Tar mig an utmaningar och följer instruktioner. Kan allt jag tar mig till. Vill ofta mer.
På kursnivå var det lätt och alla var öppna och generösa med komplimanger och beröm. Det gillade jag. Det fick mig att vilja fortsätta. En dansinstruktör berömmer mig alltid. Jag gör alltid Rätt. Bra. Så. Jag ÄR DUKTIG. En duktig tjej.
Men pardans handlar ju, speciellt NU när jag vill tävla, om personkemi. Jag är korrekt och duktig men saknar DET DÄR lilla extra. Ska jag satsa på att hitta det i mig själv eller hos min partner? Är det någon ide att ens gå ut och dansa när bara de mesiga bjuder upp mig och aldrig de riktiga essen? Jag VILL ju. Hur ska jag förmedla detta utan att uppfattas som en patetisk liten vanlig tjej som bara tror hon kan bli bäst på en handvändning? Det här är svårt, och kräver allting ifrån mig själv, ingen annan. Jag vet också, att de som är essen hållt på i många fler år. De har säkert gått igenom den här fasen både 2 och 3 gånger innan mig. Men för mig är det en ny fas. Och framförallt vet jag inte om det är nu man ska lägga ner projektet och ändå nöja sig med det man åstadkommit som ändå är mer än andra, eller om man ska tänka "varför ska jag tänka så?" och bara vänta in tidens svar. Det är svårt med tanke på att jag ändå har ganska hög integritet. Ingen dansmänniska Känner mig. De vet vem jag är, och det börjar visa resultat nu, att jag får skylla mig lite själv att jag inte varit mer öppen tidigare för det hade jag garanterat vunnit på nu. Men jag känner mig inte hemma än. Litar aldrig på nån liksom. Det är ju min stil. Jag lovade visst mig själv att jag skulle försöka börja lita mer på folk när jag började dansa och har förstås kommit en bra bit på väg, men det gäller bara själva dansstegen. Att lita LITA på folk kommer jag aldrig göra. Jag är min egen.
Men jag vill verkligen inte förlora det här, allra minst mot mig själv. Jag har lovat mig själv att tävla och borde verkligen inte ge upp nu. Det här kan vara en nystart, ett nytt läge.
Jag bara undrar, om man vill och kan, varför FÅR man inte. Så är det med så mycket i livet. Kan inte kalla det orättvist, men varifrån kommer möjligheterna? När kommer dem, och hur långt ska man gå för att hitta dem?
Men jag dansar inte.
Jag har satsat hårt under de 2,5 år jag hållt på. Ville bli bäst, snabbt, direkt. Precis som allt jag gör. Och så bara går det så långsamt. Jag tappar gnistan. Vill inte längre. Tycker att jag ansträngt mig hårt, vet att folk sett det och tycker att de kan komma till mig nu när jag visat upp mig så duktigt. Tar mig an utmaningar och följer instruktioner. Kan allt jag tar mig till. Vill ofta mer.
På kursnivå var det lätt och alla var öppna och generösa med komplimanger och beröm. Det gillade jag. Det fick mig att vilja fortsätta. En dansinstruktör berömmer mig alltid. Jag gör alltid Rätt. Bra. Så. Jag ÄR DUKTIG. En duktig tjej.
Men pardans handlar ju, speciellt NU när jag vill tävla, om personkemi. Jag är korrekt och duktig men saknar DET DÄR lilla extra. Ska jag satsa på att hitta det i mig själv eller hos min partner? Är det någon ide att ens gå ut och dansa när bara de mesiga bjuder upp mig och aldrig de riktiga essen? Jag VILL ju. Hur ska jag förmedla detta utan att uppfattas som en patetisk liten vanlig tjej som bara tror hon kan bli bäst på en handvändning? Det här är svårt, och kräver allting ifrån mig själv, ingen annan. Jag vet också, att de som är essen hållt på i många fler år. De har säkert gått igenom den här fasen både 2 och 3 gånger innan mig. Men för mig är det en ny fas. Och framförallt vet jag inte om det är nu man ska lägga ner projektet och ändå nöja sig med det man åstadkommit som ändå är mer än andra, eller om man ska tänka "varför ska jag tänka så?" och bara vänta in tidens svar. Det är svårt med tanke på att jag ändå har ganska hög integritet. Ingen dansmänniska Känner mig. De vet vem jag är, och det börjar visa resultat nu, att jag får skylla mig lite själv att jag inte varit mer öppen tidigare för det hade jag garanterat vunnit på nu. Men jag känner mig inte hemma än. Litar aldrig på nån liksom. Det är ju min stil. Jag lovade visst mig själv att jag skulle försöka börja lita mer på folk när jag började dansa och har förstås kommit en bra bit på väg, men det gäller bara själva dansstegen. Att lita LITA på folk kommer jag aldrig göra. Jag är min egen.
Men jag vill verkligen inte förlora det här, allra minst mot mig själv. Jag har lovat mig själv att tävla och borde verkligen inte ge upp nu. Det här kan vara en nystart, ett nytt läge.
Jag bara undrar, om man vill och kan, varför FÅR man inte. Så är det med så mycket i livet. Kan inte kalla det orättvist, men varifrån kommer möjligheterna? När kommer dem, och hur långt ska man gå för att hitta dem?
Kommentarer
Trackback
