Dissad!
Jag undrar verkligen vad det blev av den här helgen. Planerade att dansa i fredags. Planerat sen flera veckor tillbaka. Killen i fråga hör inte av sig. Alls.
Då har jag stressat hela eftermiddagen genom stan och hem, sagt nej till andra saker, kollat om jag till och med kan åka bil. Men nej. Hemma i ensamhet med katten hela kvällen istället. La krutet på lördagen. Tänkte gå upp tidigt, dra en kaffe med nästa vän. Fick inget svar. Där heller. Vad fan, tänkte jag och gick iallafall ut och sprang av mig i skogen. Skulle till Zarah, hela familjen skulle dit. Katten akut sjuk 5 min innan jag ska gå, då är jag redan sen. Lämnar henne, med en klump i magen, vad skulle jag göra, hon låg under soffan och skämdes.När jag kommer till bussen är den sen. Då hade jag ju kunnat vara kvar hos katten flera minuter längre. Stressad går jag av i Sumpan och ska fixa gratulationskort. Finns inte på Ica där de bygger om. "Vi har bara Fars dag-kort!" säger hon överslätande. Skiter väl fan jag i och irrar in till floristen som tar överpriser för allt. Drar till mig det mest guldiga kortet. Betalar överpris, springer hem till Zarah. Får sms, kvällens party-folk är hemma i feber. Jaja tänker jag det löser sig nog. Lagar oxfile och hasselbackspotatis. Endast mamma av hela familjen kommer. Förutom mina fanatstiska systrar förstås. Missuppfattar receptet. Men det blir bra ändå. Skriver hastigt i kortet, som är en försenad 67-årspresent till mamma. Så ser Linda det; Det guldiga fina texten på kortet till överpris hos floristen visar 80. Vi ger upp den biten. Får sms från partypatrullens alla inblandade, den ena är bakis och orkar inte festa igen, den andra vill bara vara hemma och mysa. Jag följer iallafall med mamma till bussen. Och Adam älskar sina lilaglittriga mockasiner jag köpt i Köpenhamn. Åker hem till Karin. Undrar vad fan det är som händer. Vi äter rulltårta och dricker kaffe hela lördagskvällen till 02. Det är trevligt. Förstås.
Söndagen kommer, flyter än så länge på rätt bra. Väntar på svar. Från danskillar, som jag inte vet vad de har för sig. Kanske inte ska veta.
Då har jag stressat hela eftermiddagen genom stan och hem, sagt nej till andra saker, kollat om jag till och med kan åka bil. Men nej. Hemma i ensamhet med katten hela kvällen istället. La krutet på lördagen. Tänkte gå upp tidigt, dra en kaffe med nästa vän. Fick inget svar. Där heller. Vad fan, tänkte jag och gick iallafall ut och sprang av mig i skogen. Skulle till Zarah, hela familjen skulle dit. Katten akut sjuk 5 min innan jag ska gå, då är jag redan sen. Lämnar henne, med en klump i magen, vad skulle jag göra, hon låg under soffan och skämdes.När jag kommer till bussen är den sen. Då hade jag ju kunnat vara kvar hos katten flera minuter längre. Stressad går jag av i Sumpan och ska fixa gratulationskort. Finns inte på Ica där de bygger om. "Vi har bara Fars dag-kort!" säger hon överslätande. Skiter väl fan jag i och irrar in till floristen som tar överpriser för allt. Drar till mig det mest guldiga kortet. Betalar överpris, springer hem till Zarah. Får sms, kvällens party-folk är hemma i feber. Jaja tänker jag det löser sig nog. Lagar oxfile och hasselbackspotatis. Endast mamma av hela familjen kommer. Förutom mina fanatstiska systrar förstås. Missuppfattar receptet. Men det blir bra ändå. Skriver hastigt i kortet, som är en försenad 67-årspresent till mamma. Så ser Linda det; Det guldiga fina texten på kortet till överpris hos floristen visar 80. Vi ger upp den biten. Får sms från partypatrullens alla inblandade, den ena är bakis och orkar inte festa igen, den andra vill bara vara hemma och mysa. Jag följer iallafall med mamma till bussen. Och Adam älskar sina lilaglittriga mockasiner jag köpt i Köpenhamn. Åker hem till Karin. Undrar vad fan det är som händer. Vi äter rulltårta och dricker kaffe hela lördagskvällen till 02. Det är trevligt. Förstås.
Söndagen kommer, flyter än så länge på rätt bra. Väntar på svar. Från danskillar, som jag inte vet vad de har för sig. Kanske inte ska veta.
Kommentarer
Trackback
