Ensam......
Då var vi tillbaka. Jag känner mig så sviken och lämnad. Jag vet att jag tjatar och kanske börjar kännas jobbig. Men det ÄR jobbigt. Jag kämpar helt ensam.
Förut hade jag alltid mina systrar, eller mina vänner. Nu är vi verkligen vuxna, man hänger verkligen inte på samma sätt längre. Det är knappt att man hinner ringas en dag i veckan! För första gången känner jag mig svag och sviken och liten på jorden. Har alltid känt mig stark trots att jag varit själv. Nu är det nere på botten, jag äter inte ens som jag borde för det är inte roligt att äta själv. För er som trodde jag var en sån som jättelätt får vänner, ja visst, men jag vet inte vem jag är längre, så blir man min vän idag vet man inte vilken vän man har imorgon.
Det är säkert fler med mig som känner som jag gör nu, dem som är i min ålder.
Jag kämpade på med min lägenhet för att alla mina vänner skulle kunna vara här och trivas här. De följde min resa genom ommålningar, stambyten, möbelmonteringar, diskmaskinsinstallationer, kaffebryggarinköp, dörrbyten, fönstersprickor och lite till. Det fanns alltid nåt jag hade igång som projekt och när nån kom hit nästa gång fick jag feedback. Vi hade fester och gäster och sova över och äta pizza dagen efter. Förfester med hårspännen över hela golvet. Rödvinsfläckar på den vita soffan, den beiga mattan. Reklamklassikerskivan som alltid sattes på, med 60-talslåtar.
Hade tjejmiddag senast för ett år sen. ETT ÅR. Då var vi 4 stycken, och jag bloggade om den. Då hade jag just köpt min i-Phone, som alla ivrigt ville hjälpa till med. Insåg inte vilken tur det var då, att jag skaffade mig min i-Phone just precis då, som jag har fått användning av den nu i ensamma dagar. Den är nu min länk till vännerna på långa avstånd.
Känner att jag blir rädd för att bli gammal, tänk på alla stackars ensamma gamlingar. Förstår helt plötsligt dessa bittra pensionärer.
När man plötsligt kommer på tanken att det faktiskt var Ett år sen man hade flertalet av sina tjejer här hemma. Inte det att jag inte försökt. Det vet jag att jag har gjort. Viss tid har jag snöat in mig på dansen, men inte så att festinbjudningarna haglat för det. Det är väl det som är det värsta. Att man har gjort allt man kan, och ändå är det som det är. Man kommer ändå inte längre än sitt sista steg.
Jag är som en tonåring på nytt. Helt plötsligt vet man ingenting. Det är jättebra på många sätt om jag ser till att ta det på rätt sätt, vilket som är sättet vet jag bara inte.
Funderar mycket över dansen. Visst det är MIN grej. Men där har jag också känt mig utanför, vet inte om jag är det eller om det bara känns så. Där har jag också kämpat mycket själv. Men inga inbjudningar haglar. Vilka är mina vänner, vart har jag dem och hur vet jag skillnaden, hur uppenbarar det sig?
Jag tog ju en danspaus för att hitta tillbaka till mitt "gamla" liv litegrann...
För övrigt, nån i mitt hus bränner sprit. Det är iallafall inte mina vänner, hälsar bitter-Anna.
Förut hade jag alltid mina systrar, eller mina vänner. Nu är vi verkligen vuxna, man hänger verkligen inte på samma sätt längre. Det är knappt att man hinner ringas en dag i veckan! För första gången känner jag mig svag och sviken och liten på jorden. Har alltid känt mig stark trots att jag varit själv. Nu är det nere på botten, jag äter inte ens som jag borde för det är inte roligt att äta själv. För er som trodde jag var en sån som jättelätt får vänner, ja visst, men jag vet inte vem jag är längre, så blir man min vän idag vet man inte vilken vän man har imorgon.
Det är säkert fler med mig som känner som jag gör nu, dem som är i min ålder.
Jag kämpade på med min lägenhet för att alla mina vänner skulle kunna vara här och trivas här. De följde min resa genom ommålningar, stambyten, möbelmonteringar, diskmaskinsinstallationer, kaffebryggarinköp, dörrbyten, fönstersprickor och lite till. Det fanns alltid nåt jag hade igång som projekt och när nån kom hit nästa gång fick jag feedback. Vi hade fester och gäster och sova över och äta pizza dagen efter. Förfester med hårspännen över hela golvet. Rödvinsfläckar på den vita soffan, den beiga mattan. Reklamklassikerskivan som alltid sattes på, med 60-talslåtar.
Hade tjejmiddag senast för ett år sen. ETT ÅR. Då var vi 4 stycken, och jag bloggade om den. Då hade jag just köpt min i-Phone, som alla ivrigt ville hjälpa till med. Insåg inte vilken tur det var då, att jag skaffade mig min i-Phone just precis då, som jag har fått användning av den nu i ensamma dagar. Den är nu min länk till vännerna på långa avstånd.
Känner att jag blir rädd för att bli gammal, tänk på alla stackars ensamma gamlingar. Förstår helt plötsligt dessa bittra pensionärer.
När man plötsligt kommer på tanken att det faktiskt var Ett år sen man hade flertalet av sina tjejer här hemma. Inte det att jag inte försökt. Det vet jag att jag har gjort. Viss tid har jag snöat in mig på dansen, men inte så att festinbjudningarna haglat för det. Det är väl det som är det värsta. Att man har gjort allt man kan, och ändå är det som det är. Man kommer ändå inte längre än sitt sista steg.
Jag är som en tonåring på nytt. Helt plötsligt vet man ingenting. Det är jättebra på många sätt om jag ser till att ta det på rätt sätt, vilket som är sättet vet jag bara inte.
Funderar mycket över dansen. Visst det är MIN grej. Men där har jag också känt mig utanför, vet inte om jag är det eller om det bara känns så. Där har jag också kämpat mycket själv. Men inga inbjudningar haglar. Vilka är mina vänner, vart har jag dem och hur vet jag skillnaden, hur uppenbarar det sig?
Jag tog ju en danspaus för att hitta tillbaka till mitt "gamla" liv litegrann...
För övrigt, nån i mitt hus bränner sprit. Det är iallafall inte mina vänner, hälsar bitter-Anna.
Kommentarer
Trackback
