Anzkisuperbabe

Det bästa just nu är att jag bara gör det jag vill, och säger vad jag tycker - utan att skämmas. Jag lyssnar inåt och skiter i resten. För helt ärligt skiter jag i om jag kanske blir lycklig om hundra år, det är nu jag andas och lever för fullt liksom.
På något jävla sätt lyckas jag alltid med det omöjliga, att stå på egna ömma ben efter många turer.
Och jag funderar på vad som är meningen. Med förväntningar, drömmar, idéer. För vad spelar det för roll om Jag har massa idéer och drömmar och annat när ingen vill följa med på mina äventyr?
Och vad spelar det för roll Om jag väljer att lita på någon eller ej när allt är bara min egna inre känsla?
Och vad är det egentligen att lita på någon?
Ens bästa vän som ställer upp med det ena, men inte riktigt är kapabel till det andra.
Är inte att lita på någon bara att ha vissa förväntningar på någon?
Och vad spelar det för rocknroll, ifall man ändå är säker på vägen man ska vandra?
Vad ska man förvänta sig av andra?
Vad gör man själv för andra? Vad gör man själv som gör att folk kan lita på en?
Och vad gör man för sig själv, för att skilja på allt detta...
Jag lovar att höra av mig, när jag blir klok på mig själv, mitt lilla otroligt viktiga jordeliv och allt dess spexeri omkring.

Men en bra början är att iallafall vara ärlig. Och ta allt som det kommer, INTE HA förväntningar.

Så jag tar min lilla svarta och går ut på lite dans.