Anzkisuperbabe

Nej det är inte roligt längre!
Tredje veckan jag är hemma och är sjuk, visserligen har det gått nån vecka emellan men det hjälps inte!
Är bara så trött på att bara ligga och VILA, dela mina jävla värktabletter och sörpla mitt jävla vatten och masa mig dagligen till vårdcentralen för dessa provtagningar.
Tar det aldrig slut?
Vad är meningen med detta?

Till dem som har fått för sig att jag bara tycker det är roligt att ligga hemma med hög feber, ont i hela kroppen, ingen aptit och yrsel, för att tex "slippa" jobba, kan jag säga det att det inte är så himla roligt för mig heller. Jag byter GÄRNA med någon frivillig.
Att vara sjuk är inget någon frisk människa väljer.
Om någon skulle undra.

Hur som helst, det är inge roligt, och det säger jag gärna tio gånger till.
Jag har något segt envist virus som ingen riktigt vet vad det är, men det spelar egentligen ingen roll, för man kan inte bota virus, utan det enda man kan göra är att vila ut det.
Det jag kan göra är att ta massa regelbundna blodprover och kolla att något värde har gått ned eller upp.

Jag trodde att jag hade ett bra immunförsvar en gång i tiden men i och med stressen, som egentligen är psykisk men påverkar hela kroppen, kröp sig ner till magen, där 70% av immunförsvaret sitter, fick ju såklart immunförsvaret tvångsflytta på sig och gjorde därmed ingen nytta. DÅ passade viruset sig på, tog sig in och här sitter jag.

Som en liten unge kan jag säga med gnällig röst, DET ÄR SÅ SYND OM MIIIG!!
Det är faktiskt helt okej, jag har inte fått göra något kul alls förutom att ligga hemma, sova, försökt gå upp, gått och lagt mig igen.
Inte orkat med några vänner på besök.
Inte orka ta mig någonstans, inte kunnat handla själv.
Inte fått något gjort, tvättat, städat.
Inte ens orkat ringa de mest viktiga samtalen.
Inte orkat svara ibland när någon ringt.
Inte vetat om det varit natt, morgon eller dag när man vaknat.
Inte velat äta, fast magen kurrat till illamåendegränsen.

Jag vill tillbaka. Till vännerna och livet.
Solen strålar dagligen utanför fönstret, mina gardiner är nerdragna och härinne ligger jag.

Igår fyllde jag 24 år. Hade en bra dag, promenerade till jobbet från Lindas hotellrumsliknande boning med en latte i näven, njöt av utsikten, hade mycket att göra på jobbet men försökte ta det lugnt ändå på något lustigt sätt. Sen kom Erri och Jovan med en fin blomma och lurade med mig ut på logdans i Kallhäll, det var mest gammeldans och jag började få ont i kroppen, tyckte det var ganska segt, fick dåligt samvete över att Jenny satt hemma ensam med god mat som hon lagat med kärlek till mig. Men hon var inte sur, var bara något jag fick för mig.
Hon hade också köpt en blomma och en liten söt tepåse som stod högtidligt placerat på mitt köksbord när jag kom hem.
Vilken dag! Vilket väder! Tropisk värme, kunde gå i t-shirt hem kl 23 på kvällen.
Känns som man är utomlands, jag sa till Linda, att det enda som fattas är en tjock gubbe som sitter utanför sin kvällöppna kiosk och röker pipa i en plastig balkongstol, så behöver man inte ta någon utomlandssemester!
Efter den långa dagen igår, somnade jag som en prinsessa.
Jag var så glad över att det fortfarande var städat när jag kom hem, hade liksom glömt att jag städat i helgen!

Idag har jag jobbat och tanken var väl att jag kunde åka till Fruängen och dansa men jag Orkade inte!
Istället ringde jag Jenny och tvingade med henne på fleecefilt-picknick vid Lillsjön, det var så mysigt och trevligt, vi satt och ljög och snacka jobb och tittade på förbipasserande.
Jag har fortfarande ont om krafter, extra sådana. Borde träna och springa, vi får se när det blir av.
Men jag kommer närmare och närmare, snart är jag framme. Vid välbefinnandets hållplats.
Men nu är det natti natti, mina närmare funderingar om de andra oväsentliga problemen får vi ta en annan gång.

Historien om Erik på min namnsdag, som säkert någon undrar över:
Vid ett svagt tillfälle för X antal år sedan befann sig jag med tillhörande vänner på fest någonstans i Brommatrakten.
Det var en ganska luddig fest, Jag minns inte exakt varför vi var där eller vilka vi kände. Men vi var där- Erri tror jag, Miranda minns jag starkt, resten är vaga.
Miranda minns jag starkast eftersom hon fick för sig att tvätta håret i badkaret helt plötsligt. Vi var nog alla ganska kraftigt berusade.
Efter några händelserika minuter hände det sig att jag fick mig ett ragg om halsen. På grund av mitt berusade tillstånd, blev mitt försök till intelligent konversation inte så lyckat.
Han heter Erik om han lever idag, och jag tyckte det var så häftigt, eftersom att Erik har namnsdag på min födelsedag. Det ville jag gärna berätta för alla som gick förbi i det lilla köket.
Men några ord försvann liksom på vägen ut ur munnen, så jag bara spände blicken i de förbipasserande och sa bara: Erik på min namnsdag! och log stort. De flesta tittade lite snett på mig vill jag nog gissa, men jag var så glad och onykter så jag mörkte ingenting. När någon frågade vad jag menade sa jag bara samma sak, fast långsammare. "Ja, men - ERIK på min NAMNS-DAG!"
Därav är det uttrycket myntat, men jag ser fortfarande det positiva i det, och det är att det blir lättare för alla som känner mig och nu känner tilll det uttrycket att alltid minnas att det är just på Erik-dagen, den 18 maj, jag fyller år. Inte den 20 som alla får för sig, då är det någon helt annan som har namnsdag.

Anna hade varit hemma och legat sjuk i influensa en hel vecka. Med feber och frossa hade hon lidit igenom dagar och nätter, hade inte ens förmåga att ta sig till doktorn eller handla själv.
"Ingen idé." hade hon iallafall tänkt, för de kan ändå inte göra något åt virus.
Hon hade stundtals känt sig ensam och dödssjuk och utlämnad. Det var ändå spirande högvår utanför fönstret och på jobbet var det kaos. Alla friska normala människor fick vara ute och äta glass i solen.
Dessutom var det den veckan då det var Massor med bra danskvällar, både i Fruängen, på Grönan och alla andra braiga ställen.
Och den veckan då torsdagen var röd dag och alla hon kände skulle resa bort till roliga gemytliga ställen utanför den fyrkantiga huvudstaden.
Det var helt enkelt inte en bra vecka för Anna att vara sjuk på, men det tyckte hennes kropp och immunförsvar tydligen, eftersom de protesterat så markant.
Hur som helst, blev det till sist fredag och Anna vaknade upp Utan feber. Med tveksamma steg stapplade hon ur sängen och kände efter om hon hade någon yrsel. Men nej, den verkade också vara borta.
Hon vågade knappt tänka tanken, men skulle hon kanske till och med våga sig utanför ytterdörren idag? Kunde det vara så pass?
Hon åt lite frukost och öppnade köksfönstret där fåglarna kvittrade instämmande. En stor geting och en tvestjärt tog sig in i hemmet, men hon kände det, idag skulle hon klara av att gå ut och handla! Det var ett stort och mycket efterlängtat framsteg för den som legat i flera dagar.
Det fanns ingen mening med att stressa, hon hade hela långa dagen framför sig och ingen speciell tid att passa. Anna softade riktigt länge, pulade med lite grejer hemma så lugnt hon förmådde, och sen tog hon på sig rena fina kläder, sminkade upp sitt bleka ansikte, borstade det toviga håret, blev nästan som en ny människa!
Och så packade hon sin handväska med 2 hundralappar och en inköpslista, sen begav hon sig ut i allmänheten.
På lite skakiga ben i lite för stora skor drog hon in vårdoften i näsborrarna och gick i sakta mak mot Brommaplan.
När hon närmade sig Ica skyndade hon dock på stegen lite. Anna gillade nämligen inte varken den dragspelande gumman från det främmande landet som alltid satt där och kollade snett på henne när hon inte gav några pengar, inte heller killen som delade ut lappar om sushi för 50 kr fast hon sagt nej tack de senaste 100 gångerna han försökt gett henne en till.
Hon gick igenom sin inköpslista grundligt men skippade det kolsyrade vattnet, med risk för att överbelasta kroppen i förtid, hon ville ju inte bli dålig igen nu.
Sedan gick hon vidare till torget där hon hoppades på att hitta fina persikor, men det fanns det inga. Men lite päron och paprika blev det iallafall, sedan återvände hon hem.
Det kändes lite vemodigt att återvända hem bara, hon hade gärna tagit en glass med en vän i solen, men alla hon kände, och verkligen Alla, var bortresta över helgen.
Inte hade hon så mycket pengar, och inte var hon tillräckligt frisk, för att riktigt orka åka långväga heller.
Hon fick allt sitta där hon satt, tur att hon hade moderna kommunikationsmedel som mobiltelefon och msn ändå.
Hon åt lite soppa och drack veckans första kopp kaffe.
Kollade på lite grejer på datorn, sedan lite skräp på tvn. Funderade på hur mycket skit det går på tv.
Skrev ner lite livsplaner. Kände sig lite mer beslutsam.
Sedan tittade hon på Så ska det låta och åt lite pistagenötter, klappade händerna i sin ensamhet när hon satte låtarna, svor åt deltagarna när de inte kunde texten, grät till de mer lugna och allvarliga låtarna.
Men hon var faktiskt litegrann på nytt spår, och det kändes bra!
De gamla mönstrena var brutna, de som hade kunnat kosta henne en hel bit av hälsan.
Hon var tvungen att säga det till sig själv några gånger om dagen för att inte tappa fokus, det gör ingenting att det kanske inte finns så mycket att göra nu, kom ihåg hur det var när det var tvärtom.

Nu hade hon bestämt sig för att ta tag i sitt eget sällskap. Varför ska man ha en vän att ta en glass med, när man kan gå själv?
Morgondagen planerade hon därför i sin ensamhet, att ta en picknick och en god bok och en filt och gå ut i solen.
Hon längtade till Liljekonvaljeholmen i Uppsala till dansen. Men det fick hon ta nåågon annan gång.

Hon hade kommit långt med sig själv de här dagarna ändå. Det var inte bara dåligt att vara sjuk, inte bara det att magen hade sjunkit in ett par centimeter, utan också att sömnen hade stabiliserats, tankarna hade fått tid och plats, och planerna hade kunnat rotats och grundats i lugn och ro.
Hon tänkte också på dem som gillade hennes blogg, att den var så klockren och tydlig fick hon ofta höra, och blev lite varm i hjärtat.

"Ja livet var inte så illa pinkat ändå, ibland måste en mindre bra grej hända för att öppna för en ny och bättre. Så är det bara." tänkte Anna och tog sitt elektriska vapen och började jaga tvestjärten.
Återigen härjade grannen ovanpå för fullt. Anna kunde inte förstå vilka ljud man överhuvudtaget och framförallt varför kunde framkalla vareviga natt, men dem lyckades ändå, hon hade gjort sitt genom att maila föreningen, mer kunde hon inte göra nu. Var lite som en sport att lyssna på dem. Helt okej när man satt uppe som hon ändå gjorde nu, mindre kul de dagar man hade öppning på jobbet men dem fick för sig att festa.

Hon trodde sig veta ganska exakt vilka val hon skulle göra framöver. Dessutom kändes de realistiska och vettiga, vilket gav extra hopp och glöd till tankarna. Men de ville hon hålla för sig själv ett litet tag till, och inte avslöja något förrän något var säkert. Det fanns en som visste. Som hon visste inte skulle skvallra, bedra. En äkta vän helt enkelt.

Som sagt, jag funderar mycket nu. Dels över min ekonomi, hur den kommer se ut framöver.
Dels, över mig själv, vad händer med mig, och de små saker jag planerat göra nu och sen.

Men med mina nära och kära vet jag, att det finns faktiskt inte bara massa kärlek utan också även massa praktiska saker jag kommer få hjälp med, så jag är inte orolig!

Jag längtar tills att bara få vara, hur svårt det nu kan vara.

Solen skiner åter, det är en klar och underbart vacker fredagsmorgon, folk får lön idag, det borde för de flesta bli en bra dag!

Själv har jag legat sömnlös HELA natten, funderat över ditt o datt, många olika saker i mitt lilla huvudkontor, men för första gången på ett par år är jag överens med MIG SJÄLV.
Och det var ju bra, tänker ni då, trodde Anna alltid var det, när det gäller privatliv försöker jag alltid vara det, men med arbetet är det sämre!
Där är jag så SJUKT envis, fokuserad, insnöad, hemmablind, you name it liksom, inte ens en hel armé elefanter kan få mig att sluta jobba en dag ens. Helst.

Men så fick jag denna bedrövliga smärta i kroppen i tisdags, pang, motorstopp, gick inte att röra sig en meter liksom, äcsh va fan tänker jag, fortsätter köra på i 190, knaprar ett par Ipren, antiimflammatoriskt, borde lugna lite tycker man, bäljar i sig sin 7 kopp kaffe, men fortfarande tvärstopp i tanken, kroppen vill BARA ligga i sängen och få kärlek, tigerbalsam, lugn och ro, sömn, reparation.

Och i min djupa sömndvala vilken infann sig under ca 2 hela dygn, kom jag på vad det var, som om en fågel hade kommit med budskapet och parkerat det på balkonglådan under natten,
JAG HADE GÅTT IN I VÄGGEN.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer rimligt blev det för mig.
Många bäckar små leder till en FET å, min liknas vid en rejäl FORS nu, gärna med en rejäl vattensluss också, för att röra till det lite mer.

Men ingenting är omöjligt, nu börjar arbetet med att lugna vattnet, dvs mig själv, vidta de årgärder som anses rimliga och sunda för fortsatt lyckligt leverne.

Att ta massa jävla ansvar är en grej, men ansvaret över sig själv, det får fan gå först alltså.
Så nu har jag lärt mig det. Måste erkänna att det tar emot litegranna, min yrkesstolthet är ändå lite hotad, men jag måste göra det, ingen gör det åt mig.

Det kommer bli bra till slut, man måste inse sina begränsningar. Jag var naiv och trodde jag skulle fixa allt, men kroppen min var inte riktigt överens.
Jag har gjort en fantatisk insats, vågat försöka, med de vaga hjälpmedel jag blivit tilldelad.
Och gjort det med flaggan i topp, trots att jag inte ens kommer få ett tack.

Jag kan bara tacka mig själv i slutändan!

Jag kommer till nya insikter hela tiden. De frågar: Hur gör du Anna, jag skulle vilja må lika bra som du alltid verkar göra.

ENKELT!

Man gör det man har lust till.

KONSTEN ligger i att inte såra, eller göra sina medmänniskor besvikna på vägen, även sig själv.

Samt att tänka efter innan, så man inte drar onödiga negativa konsekvenser av sina handlingar.
Man FÅR göra misstag, en gång. Nästa gång tänker man efter; vad tjänar jag på att göra den här dumheten?

Samtidigt, om man har vänner som är missunnsamma, är det riktiga vänner då?
Förhoppningsvis lär man sig, att reda ut nystanet genom att prova att dra i båda ändarna.
Vilket mår jag bäst av?

Ena änden; vara till lags, begränsas, för den andres skull, så att ingen blir besviken för att man inte vågar eller vill såra någon. Slutar ofta med lögner. Lögner innebär besvikelse, och skadad relation.

Andra änden; Man tar lugnt och bestämt sitt beslut och på ett snyggt och förhoppningsvis ärligt och rakryggat sätt försöker förklara hur läget ligger.
Så gör man det man hade tänkt göra, och känner efter då.
- Mådde jag bättre av att göra det här än att inte göra det på grund av risken att såra någon?

Kom ihåg, att ingen och åter INGEN, har rätt till att lägga sig i hur DU vill leva ditt liv.
Passar det inte den personen i fråga, ledsen, då får den personen skaffa ett eget liv att ha roligt eller tråkigt åt då.
Ingen har rätt att glida på dina framgångar, eller dra dig djupare ner i det dåliga samvetets träsk även om det går bra eller dåligt för dig.
Man ska bara omge sig med vänner, som man mår bra av, som ger en energi och inspiration till nya tag.
Inte de som surt sitter där, och missunnar dig din senaste snygga tröja, eller ditt senaste ragg, eller ditt nya jobb.
Man ska akta sig för att fastna i "trygga" mönster, och umgås bara "för att".
INGEN TJÄNAR PÅ DET.

Det är bara ens eget ansvar, att se till att man själv gör allt man kan för att trivas i sitt eget liv. Det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan.

En annan slutsats är att försöka att inte vara rädd.

Alla är vi rädda! För att bli sårade, därför vi inte vill såra någon annan, det ligger i människans natur.

Min slutsats är att i alla relationer, oavsett sort, blir alltid ena parten lämnad, sårad, eller besviken.

Tänk efter nu, och jag lovar att det är sant.
Slutar du ett jobb, av någon anledning, blir alltid en part besviken, eller lämnad. Antingen får du sparken, då är det du som är offret, eller så är det du själv som hittat något bättre, då blir företaget lämnat i sticket.
Det är ett ganska bittert sätt att tänka på, men också befriande, för om man använder tankesättet på rätt sätt, kan man bestämma sig för att man kan göra allt man kan för att lämnandet, besvikelsen eller avslutandet städas upp på bästa sätt.
Har man stökat ner, får man plocka upp också.

Utgår man från sig själv, att jag önskar raka rör, tydlighet och ärlighet, då får man jobba på att försöka vara det själv, man blir ju aldrig bättre än man gör sig till.
Tänk dig en anställd på ett jobb som en dag aldrig mer kommer tillbaka. Eller tänk dig en partner som gör samma sak. Lite klent liksom. Förmodligen har denna stackare varit alldeles för rädd att göra dig besviken, och/eller inte alls beredd på konsekvenserna av sitt handlande. Han/hon stökade ner, men drog liksom från städningen, för risken att bli utskälld var för stor.

Man gör det man har lust till, det man mår bra av. Man är ärlig och sann mot sig själv, reflekterar regelbundet. Strävar framåt, inte bakåt, men lever i nuet. 
Tar ansvar för sina handlingar, städar upp efter sig, ju mindre man kladdar, desto mindre blir det att städa.
Struntar man i det helt och hållet, då blir det i och för sig ingenting gjort, men då har man heller inget att städa sen.
Omger sig med positiva vänner. Som unnar dig att må bra, bäst. Kommer med idéer, inte drar ner dig i träsket. Behåll ditt fokus på bara dig, så kommer du lära dig att ta vissa tips och råd med en nypa salt i vissa lägen.
Tips och råd är som ett kryddskåp, tänk efter hur du vill att din gryta ska smaka.

 

Vikten av gamla vänner är ovärderlig.
Man ser inte varandra ofta, men vet precis hur varandra funkar.
Vilka skämt man kan dra, vilka minnen man kan prata och skratta åt.
Det kan gå dagar, veckor, månader, år, när man gör massa andra saker på massa andra håll, så hittar man tillbaka till en gammal vän, och känner, att man bara varit ute på några korta ärenden, men är hemma igen.
Som den man är, fast lite mer uppdaterad, äldre, smartare, med nya erfarenheter att dela, bli klok av och ha trevligt kring.
Det är DET som gör livet värt att tänka igenom.
Att verkligen känna, att det inte är för sent.
Att man är välkommen som den man är, trots den man kanske var, och det man kanske gjorde.
Inga konstigheter.
Bara kärlek!

Vem är jag?
Stark och självständig.  Lite lat, nonchalant till det som jag är ointresserad av, men desto mer passionerad till saker jag finner intressant, nu senast är det matlagning och dans.
Vill alltid bli bäst inom det jag gör, och med min envisa ådra, lyckas jag oftast.

Jag ser till att lära mig det jag vill lära mig, resten struntar jag i.

Försöker vara glad, positiv och trevlig, därför jag beter mig som jag önskar att folk beter sig mot mig. Övar mig på att säga ifrån och sätta gränser, balansen mellan att vara optimist men samtidigt vettig, realistisk och aktivt förändra saker blir lite svår för mig ibland.
Jag ser till att ta ansvar över mig själv, och mitt hem och mitt jobb går framför allt, till och med framför mitt eget välbefinnande ibland.
Hemmet därför att jag dels värdesätter ekonomisk trygghet, men också känslan av att ha något alldeles eget, som bara jag förvaltar, bor, stökar och lever i.
Jobbet därför att jag är en worker mer än en reader, samt att jag vill jobba ihop mina egna pengar, har aldrig varit bortskämd med att få något betalt.

Har på något konstigt sätt alltid varit tryggast i mig själv. Söker inte aktivt trygghet hos någon annan.
Men desto mer behöver jag all den trygghet jag tycker mig finna i vissa väl valda personer, som jag troget gör vad jag kan för, och försöker vara en god medmänniska inför.

Har svårt att lita på människor, samtidigt som jag envist inte tänker bli någon bitter jäkel, så försöker jag ge alla en chans.

Jag är stark, både fysiskt och psykiskt. Är inte rädd för att hugga in eller ta tag i saker.
Jag har till och med svårt för människor som inte är som jag i det läget, därför det innebär att mer ansvar faller på mig, jag ställer gärna upp, men slavar inte för någon annan, speciellt inte när det handlar om allmänt fjolleri.

Har ett stort behov av rättvisa. Samtidigt som jag tycker att alla får göra som de vill. Men så långt ifrån alla kan tyvärr ta egna vettiga beslut. När jag får bestämma, blir det oftast bra.
Jag är stolt, men inte¨så stolt att jag hindrar andra. Jag älskar att se andra växa och utvecklas och må bra, framförallt ifall det är med hjälp av mig eller mina tips, då växer jag många centimeter!

Jag vill bli bättre på att agera snabbare. Jag är oftast så långsam, att jag blir trött på mig själv. Och med mig och mitt, blir det svårt att acceptera felen även hos sig själv.

Jag kan göra allt och lite till, vad som helst, när som helst, hur som helst, och kan jag inte det lär jag mig det, om jag VILL, och känner att det kan ge mig något.
Det kan handla om pengar, välbefinnande, glädje, utveckling, upplevelser, kärlek.

Jag har en hård och allvarlig blick, säger dem. Kollar av läget i de flesta situationer, försöker ha koll jämt och ständigt. Jag är den som har koll, helt enkelt, vet precis vilka tåg som går vart, vilken lucka man ska stå i och hur många sekunder rödljuset blinkar.
Onödigt vetande, kallar de flesta det. Jag bara älskar att lära mig, och är en självständig survivor i alla lägen.
Jag tar ansvaret när andra faller, och som jag brukar säga; starkast överlever.
Jag är aldrig, eller nästan aldrig, sjuk. Trots att jag stressar och dricker kopiösa mängder med starkt kaffe, har jag endast lite ont i knäna efter en lång arbetsdag.

Sömnen är viktigast för mig, efter maten och jobbet.
Får jag inte sova går jag sönder. Jag älskar att sova. Gärna med mysigt sällskap.
Jag kräver mycket egen plats och tid.
Allt sker i mitt huvud, dag som natt, alla reflektioner måste gå igenom kontrollrummet innan leverans liksom.
Reflekterar jag inte, blir jag mycket olycklig.
Jag må vara förvirrad i många lägen, men det är okej, mitt motto lyder, det viktigaste är inte att nödvändigtvis veta vad man vill, utan vad man INTE vill.

Jag har långt fint brunt hår som får kärlek men sällan är utsläppt till andras förfogande. För jag tycker ofta det är opraktiskt, hänger ivägen.

Jag tycker om hästar katter och hundar. Mest hästar, de är fina och härliga. Sen mest katter, de är sköna jävlar som gör som de vill. Hundar är fantastiska på det sättet att de kan anpassa sig till människan så pass dem gör, de är intressanta på många sätt.
Jag tycker inte om att ha oordning omkring mig, Rent, fräscht, ordning och reda är mina ledord!
Ibland kan det  bli stökigt, så att jag liksom tappar kontrollen, och det jag är mest rädd för då, är att det ska komma kryp. Och kryp måste dö omedelbart, min mardröm är att vakna med kryp i sängen.
Jag älskar musik, kan tyvärr inte sjunga, hade jag kunnat det hade alla vetat vem jag är vid det här laget, så känd hade jag varit.
Men lyssna på musik och speciellt live är underbart!
Helst ska man dela upplevelsen med någon trevlig prick.
Jag tycker om att bli överraskad, och jobbar på att sänka mina förväntingar hos nära och kära.

Detta var del 1.. kanske..

Alltså denna  rätt var helt improviserad, en söndagseftermiddag hemma i mitt kök. Och så god och fräsch, båda första dagen och som matlåda dagen efter.

*1 paket fryst kycklingfilé
*1 kruka timjan
*1 kruka basilika
*2-3 msk bregott
*2-3 msk olivolja
*1 skvätt balsamico
*1 msk honung
*Salt o peppar

1. Först la jag lite olivolja i en ugnsfast form, la i de frysta fileerna och satte in i 225 grader. För att de skulle snabbtina lite, och för att man måste ändå ha på ugnen.
2. Under tiden gjorde jag en liten örtröra med hackad basilika, timjan, balsamico, honung, salt, peppar, bregott, olivolja, så att det blev lite krämigt och formbart av smöret.
3. Sen, när kycklingen tinat lite, och jag smakade av krämen som såklart blev underbar, skårade jag kycklingen och klickade på krämen och satte in hela skiten i ugnen, i typ en timme, eller tills den blev klar.
4. Som lite extra roligt gjorde jag mig av med den gula löken och de ledsna champinjonerna jag hade i kylen, fräste på dem i en panna med lite grillkrydda.
5. Samtidigt i en annan del av köket gjorde Jenny en fräsch sallad på roman, tomat, feta, svartbönor och kokta färska rödbetor.
6. Precis när kycklingen blev klar, hällde jag över champinjonerna i formen, och åt med den fräscha salladen.

Idag är det lördag, som lider mot söndag. Klockan är 1.45 och jag sitter uppe i mitt kök och dricker kaffe, äter popcorn med grillkrydda och dricker pepsi.
Saker jag borde gjort idag är: Handlat, sorterat tvätt, pustat fönstrena, dammsugit.
saker jag gjorde var att fixa mina jobbpapper, bokat tvättstugan, rengjort köksluckorna.
sen somnade jag. Sov till 23.00, hela lördagen gick åt till sömnens underbara tillvaro.
Jag drömde att jag dansade på Grönan.
När jag vaknade, och såg att det blivit mörkt ute, fick jag omedelbart en släng ångest, men den slogs ifrån mig, när jag tänkte att va fan gör det om hundra år. Visst hade jag kunnat gjort hundra saker idag, måsten, eller icke-måsten, men det kommer ju tid till det också!

Jag är så lycklig just nu, och jag låter saker och ting vara som de är, jag bara njuter i fulla drag!

Finns så mycket att se fram emot, jag är så taggad, livet LEKER på hög nivå.
Det är musik, glädje, goda vänner, massa roliga planer.
jag har inte tid att reflektera eller bli drabbad av min smutstvättshög, eller mina smutsiga fönster.
Många tror säkert att jag har ett stort kontrollbehov. MEN det har jag inte.
Jag älskar att släppa kontrollen, och våga lita på andra.
Men alla människor är inte mogna, eller på andra sätt kapabla till att ta kontrollen alla gånger. Och då kommer jag in och styr och ställer, och ofta har jag inget emot det, jag tycker det kan vara utvecklande i sig också!
Målet är dock, att jag vill ge folk det som krävs för att de ska kunna känna att även de kan ta kontroll på samma sätt som jag. Jag är en enkel människa av samma skrot och korn som alla vi andra, och allt som jag gör kan vem som helst göra, allt som andra gör kan jag också lära mig, om jag vill.
Jag har bara en jävla arbetsmoral, och vet att det jag gör på Jobbet är att ta kontroll, och det råkar jag göra riktigt bra!
Men jobb och privatliv, är 2 HELT skilda saker.
Tror många främst killar har fått för sig att jag är en hård, besinningslös, kall kvinna som inte är medgörlig eller lättarbetad alls, och därför skräms iväg.
Det är synd. Men deras förlust!
Idag innan jag somnade dansade jag bugg ensam i mitt kök.
Nu har jag pratat med Erri nästan en timme om allt mellan himmel och jord.

INGENTING är för sent. saker kan vänta.

Bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde.

Killar är som jordgubbar, söta men oftast omogna. Så roligt uttryck.

Vilket fantastiskt ostruktuerat inlägg detta blir.

Jag är fantastisk på många sätt.
Vilken tur att jag fölljde med Erri den där onsdagen.
Annars hade jag nog aldrig känt så här.

Jag ska lära mig Åhej-bugg, boogie woogie, gammeldans, lindy-hop, line-dance.

Det är nästan så jag tror att ridningen får förskjutas något år till. Men det gör ingenting. Som sagt, saker kan vänta.
Jag ska åka land och rike runt och dansa som om det brinner i fötterna på mig!

Jävlar vad roligt!!

Denna veckan har gått otroligt knackigt, man har inte fattat vilken dag som varit vilken, men massa har jag fått gjort iallafall, ändå inte...
Smutstvätten, den som Gud vill mig illa med, ligger kvar, om än lite mer utspridd än vanligt.
Trodde jag var ute i Söndags och dansade i Södertälje men det var visst måndag, för den var röd.
Sen blev det öppna och gå upp tidigt hela veckan, som jag inte gjort på hundra år. Har sovit dåligt hela veckan, upp tidigt och sen jobbat, sen iväg och dansat, och många timmar har det varit vaket, fokuserat och stressat, och det har känts i huvud, knän, rygg, armar.
MEN VAD ROLIGT jag har haft! En vecka, eller en liten period i mitt lilla jordeliv som jag kommer komma ihåg resten av livet tror jag.
Nu är jag helt torsk på att dansa, vill vara uppe hela nätterna, hitta en danspartner, gå en ny kurs, lära mig mera. Det är så roligt med all feedback man fått, alla är på samma nivå, "det är okej att du är som du är, när du inte blev som du borde". Alla är välkomna, ingen kollar snett på någon, alla åldrar är blandade, gubbstruttarna blir saliga av att få oss unghönor i gruppen, det ger dem självförtroende, och energi, och vi lär oss att lita mer på karlar.
Och det roligaste är att de tycker jag är så duktig, fast jag aldrig gått en danskurs i hela mitt liv.
Man kan utan att skämmas stå för att man är beräftelsetorsk av rang, för alla är likadana. Och man ser hur de lyser upp bara man säger med lugn ton, det här går bra, du är jätteduktig.
Det är alltid roligt att se hur människor utvecklas, och speciellt när man själv får vara med och utveckla dem.
Det behövs inte mycket, och det kostar väldigt lite, att ge människor komplimanger!
Nu ska jag sova, efter en lång dag, med mycket rolig dans!!

Idag snöar det helt plötsligt. Jag är inte jättedeppig för det, jag visste att det skulle komma ett lass snö till, och den kommer smälta bort fort som fan sen, för nu är det iallafall vår på riktigt!
Krokusarna knoppar i rabatterna och fjärilarna är ute och flyger.
Vilken konstig helg jag har haft!
Rolig, som fan, men ändå omtumlande.
Mycket fest och lite verkstad, alla praktiskt behövande ting har liksom lagts på hyllan. Avloppen har satts igen, toaletten strejkat. Och istället för att ta tag i det, har jag tagit mina vänner under armen och vinflaskan under andra. Och faktiskt, har jag INTE haft någon ångest över det, utan passat på att njuta, haft trevligt, mina praktiska sysslor sköljer ändå varje annan dag under året över mig.
Nu är min långa helg slut, och jag längtar  lite till jobbveckan, inte bara för att jobba, utan såklart till mina sysslor som infinner sig EFTER jobbet, dvs dansen! Det blir dans hela veckan lång, onsdag, torsdag, fredag kanske lördag.
Nu längtar jag efter att vårstäda, rensa grejer, putsa fönstrena!
Men det är fortfarande väldigt begänsande med att drunkna i smutskläder. Så vi börjar där..

Första planen i fredags var att umgås med en ny bekant under kvällen, men det blev inte av.
Istället kom Karin över på Historiens godaste fiskgryta, vi drack upp "Åhlens"-vinet, babblade på till 2 på natten, tiden bara flög iväg trots att jag fått alldeles för lite sömn, och egentligen borde sova, men vi hade så konstruktivt samtal och så trevligt så det gick ju inte. Vi busade till det och skulle låna Jempans säng att sova i, då vi hör konstiga ljud utanför. En kraftigt berusad man, står utanför porten och försöker komma in utan nyckel, han drar och sliter i den låsta porten med våld, men jag vet, att mina grannar under mig som bott här i hundra år, står också och iakttar, och dem är portvakter, släpper inte dem in någon, då är något fel. Den berusade mannen blir mer och mer desperat, jag undrar vem han är, vad han vill, om han bor här, han vankar av och an, går till baksidan och rycker i porten där också, plockar upp diverse föremål från marken i försök att dyrka upp låset, han svär och spottar, tänker febrilt.
Efter 35-40 minuter ungefär, ger han liksom upp, vi går o lägger oss igen, tänker att han går väl någonannanstans och försöker ta sig in, eller så går han och lånar en telefon, eller någon kompis att sova hos.
Då hör vi ett  BRAAAK! Han slänger in en stor sten genom porten, med stor risk för hjärtattack hoppar jag ur sängen, tittar ut, jajjemen, det är precis som det låter som, Karin tar sin mobil och ringer 112, jag får prata, säger att det är en främmande man som är berusad och gör inbrott i porten...
Knappt en kvart senare, kommer polisen inkörandes på uppfarten, mina hjältar, och i just detta ögonblick har killen, som visat sig vara den vilda grannen ovanpå mig, traskat ner igen och försökt städa upp efter sig, han blir tagen på bar gärning med stenen i handen, trots det nekar han förstås till brottet, jävla DUMASS, jag har ju liksom sett allt.
Sedan blir det inte mycket till kvalitetssömn den natten kan jag säga, chockad och rädd.
På lördagen, vaknar vi ganska tidigt, Karin vill inte sova bort hela dagen, så hon går upp vid 10, håller på och bökar lite, jag försöker sova men det går inte. Dansen som är inbokad för kvällen, visar sig vara i Södertälje, och då tvekar jag plötsligt, om jag ska orka åka ända ut dit, och om man blir trött, vara beroende av alla andra som är med och ska köra bilen hem, och jag vill inte sitta där och se grå ut, så jag beslutar, att stanna på hemmaplan, med vad-som-helst i sikte.
Vi åker in till stan, går i lite affärer, letar skinnjacka, men det slutar med att jag köper arbetsskor för 800, samt andra skor för 300 och en kofta.
Och Karin som egentligen hade ärendet, handlade förstås ingenting.
Varför blir det alltid så?
Vi beslutar över en kaffe i Kungshallen där vi hälsar på Aida, att det blir ut och äta en god köttbit till kvällen.
Och efter lite mer shopping, intar vi Fridays och dess rosévin, köttselections och drinkar.
Riktigt trevligt, personalen är mycket nöjda med oss, för så länge de säljer är de nöjda, och min och Karins nota landar på 1500. =)
Sedan kommer Anders, Sandra och Ewe förbi, och tar en drink, snackar lite, sen går vi vidare, Sandra och Anders avtar, vi ska till Solidariet tydligen, inte för att Jag gillar stureplan, men sällskapet utgör den största delen, men vakten tjafsar och hittar på diskriminerande regler, jag blir lack, men Ewe tjatar och slutligen är det TYdligen INTE 25 längre (!) och vi får gå in via VIP-entren bara för att Ewe KÄNNER en som jobbar där. Ska det behöva vara så?
Blir så arg, hatar krogvärlden. Spec Stureplan.
Vi tror vi drar vid två men egentligen är klockan 3, vi fylleäter och tar tunnalbanan hemåt.
Fortfarande onykter sätter jag klockan på 9.30, för på söndagen ska jag tvätta minsann! Får ett sms av Sandra,
"Erica är Ola i Jönköping död?" Fattade noll. Drar med mig stackars Karin upp ur sängen, vi lyckas iallafall hitta den föredetta tvättstugebrickan, men när vi kommer ner till tvättis med den 10 kg tunga IKEA-påsen, är det tydligen översvämning, så Gud sa även denna gång att jag inte skulle ha några rena kläder...
Istället somnade vi på varsin soffa, och det var skönt.
Får sedan fler sms som bekräftar informationen, att vår vän Ola blivit påkörd och inte klarat sig. Blir ledsen, känns inte berättigat att säga att man hade en dundertrevlig kväll kvällen innnan, eller så var det just det som var meningen...
Jag vet inte, bara tänker på hur trevligt vi hade det där i somras, bär vi bodde in oss hos stackars Ola när vår volvo strejkade.
Och visst var det uträknat, att just i Jönköping möter vi Ola och ska egentligen bara ta en kaffe, men han kör till Coop och därefter startar inte bilen igen, utan vi blir kvar där 3 dagar medan bilen är hos doktorn, och vi umgås, dricker vin, äter god mat, kaffemyser.
Annars hade vi inte fått vårat avslut!
Nu lyssnar jag på Enrique Iglesias, han är bra.
Jag är trött, har sovit dåligt hela helgen.
Det är glassplitter i porten, smutskläder överallt härhemma.
Men jag har gjort god mat och jag har tagit mig igenom en tung måndag!
Nu väntar jag på att Jenny O Uffe ska komma hem.
Min egna dator har fått virus säger han, därför den cracka ihop.
Nu ska jag dricka kaffe, decaf är slut med omedelbar verkan.
Jag höll mig 2 veckor!

..måste jag få göra. För den nya folksjukdomen heter VÅRDEPRISSION, hur man nu kan få det är för mig en gåta, då måste man vara ... förlåt att jag säger det... men dum på riktigt?!
FÖRST går alltså folk och svär och våndas över den katastrofala snön, snöröjningen, kylan, mörkret, bristen på sol och annat kul i livet, alla deras stackars skattepengar som får gå åt till alla effekter av dåligt snövett, de kommer inte ens till jobbet.
SÅ KOMMER SOLEN! Det blir varmt, skönt, fåglar kvittrar, träden knoppas, gräset blir synligt, snön SMÄLTER BORT, man kan gå fritt på gatorna igen, man behöver inte frysa, det blir ljust på morgorna, det blir ljust överallt, och de allra flesta blir glada. MEN SÅ HAR VI dem som vill gnälla över det istället, och hävdar att det blir för LJUST, för JOBBIGT att gå i slask några dagar, och gud vet vad.
Jag vet inte ifall jag borde ha avstått från att läsa artikeln i Metro, hade säkert mått bättre av det. Men nu är jag faktiskt upprörd på riktigt.
VAD FAN ÄR DET FÖR FEL på folk i detta land?
Är det stressyndrom, som driver fram dessa defekter?
TACK nu har jag fått gnälla av mig.

NU ÄR VÅREN HÄR, och saker och ting börjar sakta men säkert lösa sig och kännas bättre för lilla Anna.
Jag är mindre stressad, tar saker och ting i lugn och ro, känner mig mer tålmodig, stark, och faktiskt lite snyggare också.
Har haft en helg som känts mycket längre än den var, fick mycket roligt och vettigt gjort, i morse bitti när jag gick upp till jobbet kändes det som om det var två veckor sen jag jobbade, och inte att det kändes mindre bra för det, utan jag visste att jag klarade allt, utan att stressa upp mig. Kom 2 nya praktikanter, som jag fick en bra start med och de jobbade på jätteduktigt!
Visst var jag trött, som så många andra måndagar man går upp 4.30, men den här måndagen var annorlunda. Det var ljust när jag gick upp, det hade kommit lite snö som gjorde morgonen ännu ljusare, det piggade såklart upp. Sen flöt liksom allting bara på!
Jag bara kände ett lugn inom mig; det Löser sig, och under dagen betade jag av en massa bra att-göra-saker, i lugn och ro och med trevlig tålmodig ton.
Ser fram emot vår resa Så mycket, vi förtjänar den, vi tjejor som jobbar och sliter och aldrig unnar oss något.
Nu har jag ett mål, något att jobba emot, längta till, räkna ner dagar till!
Tänkte när jag väl är i gång dansa mig i lite bättre form och som jag sagt så många gånger förut, kanske dra ett par simtag på det också.
Nu väntar jag på lön och andra pengar, ska köpa mig 3 par nya skor; ett par till jobbet, ett par att dansa i, ett par fräscha vårpjuck!
På söndag hoppas jag kunna tvätta, det är mitt enda mission just nu.
Jag är mindre bitter och mer glad nu. Kan det bero på att jag har bytt ut vissa vänner?

Idag är det söndag, och jag känner mig bakfull fast jag inte är det. Bara för att jag är sliten efter gårdagens hålligång på Dansin i Liljeholmen.
Alltså, jag var ju i himmelriket. Levande dansband, massa mat, snälla människor och ett Jäkla ös på dansgolvet!
Som en Finlandsfärja, men ingen fylla, bara uppstyrd nykter dans, väldigt underskattat, synd bara att inga vettiga karlar i min ålder har fattat hur kul det är.
När jag kom hem vid halv 2, ville jag fortsätta poppa dansband men avstod av två skäl, dels grannarna, dels att jag inte hade egen spotify på min egna dator.
Min alldeles egna dator har tagit några steg fram i utvecklingen, har fått ner senaste verisionen av Internet Explorer och Msn, känner mig mycket avancerad!
Nu ska det dras in lite bilder, från Jempans dator, där jag haft en liten mapp.

DETTA ÄR FÖRSTA GÅNGEN jag sitter och surfar framför min alldeles livs första egna dator! Anna tar sig härmed in i det moderna 2000-talet. =) Den låter som ett solarium ungefär, och är lite trög, men det går lätt att ordna.
Idag köpte jag ett bredbandskontantkort också, jag sprang runt som en tokig iller på Clas Ohlson i Gallerian, efter många om och men fick jag höra att Comviqs mobila bredband sög, och fyra karlar stod då och övertalade mig att köpa 3-s istället. Vilket jag ju såklart gjorde..
Sen gick jag och jobbade och ville bara hem till min dator och leka, väl hemma med min färdigrätt på värmning i micron slängde jag mig över påsen med kartongen i, satte i sladden så det slog gnistor om grenuttaget, satte igång datorn och rev upp kartongen. SOM VAR TOM!
LIIIITE snopeen kan man säga, jag har alltså fått skyltexet, tur att jag råkar ha lite tid över imorgon, då ska dem få med mig att göra.
Fast iofs, med min cyniska syn på livet borde jag ha förstått, att om man inte ens kan lita på 1 karl, hur ska man då kunna lita på 4? :P