Anzkisuperbabe

Det är fantastiskt med våren som äntligen kommit i år igen till vårt kalla land!
Jag hänger mest med Erri och mig själv och det är så trevligt så. Vi solar, dricker kaffe, promenerar, städar, planerar roadtrips, växer med varandra hela tiden. Och hon hjälper hjärtligt till med allt jag ber eller inte ber om, för hon är en riktigt jävla bra väninna, och jag hjälper henne med att slå sönder möbler, skura golvet på hennes jobb, låna ut pengar och planera hennes söta ekonomi.

Mina systrar är också med på vårkantens hörn. Vi har börjat med någon slags tradition att brunscha typ varannan söndag. Det brukar mest sluta med flera oplanerade inköp längs med Götgatans butiker. Men man måste ju vara snygg också... =) 

Nu längtar jag bara efter en cykel så att jag kan cykla in till jobbet varje dag och få snygg rumpa!! (Anna med rumpan)

Jag försöker planera midsommar, utan framgång än så länge. Men jag vågar inte riktigt binda upp mig på något, troligtvis ligger det långt inne i mig att jag inte vågar lita på något eller någon riktigt än. Jag hatar att falla tillbaka, när jag tror jag varit stark en dag. Vilken idiotisk jävla patetisk känslomässig berg-o-dalbana mina känslor tar med mig på, jag blir ju för fan illamående. =/

Jag tror jag vet percis en dag, vad jag tycker och vad jag ska göra. Så ba: Näe. "Tänk om?"

 KONVERSATION MED MIG SJÄLV:

-För helvete Anna jävel, din blåsta brud, har du nyss glöömt vad som hänt dig?
-Ja men det kanske berodde på det här och det här, och om jag inte gjort så eller han inte gjort si så kanske det hade...
-Nej Anna han är för omogen och måste hitta sig själv och det vet du.
-Ja.... Jag VEEEEET.... (men...?)
(bla bla bla)

(Är ni också avundsjuka på att få umgås med mig eller?)

Kan det inte komma in en man som bara är tusen gånger bättre än han (för nu tror jag ömsom att det kan finnas, ömsom inte) på alla plan som får mig att glömma allt? Som ger mig samma pirr i magen som Player-Danne (inte samma Danne, OBS). Det är skillnad på pirr-i-magen-kärlek och stadigvarande här-är-min-man-kärlek. Jag vill ha pirr-i-magen-kärlek för även om den inte är lika trygg och pålitlig, så är den mycket mer påtaglig och nästan konkret, man kan nästan ta på den. Och jag behöver något starkt, jävligt starkt faktiskt. Men man kan ju inte söka sånt, så därför ältar jag..

Är det mig eller världens alla jävla karlar det är fel på?

Älta. älta älta. Det mår man bra av. Att skriva är sjukt bra terapi.
Om jag bara hittar ett nytt liv så kommer det skrivas om det istället.
Problemet är att jag inte vågar satsa. På ett nytt liv.
Så jag ältar mina gamla synder tills jag är gråhårig, vilket jag kommer färga över så ingen kommer märka,
tills antingen något nytt händer eller jag dör av mina egna plågor.
(Om jag dör av plågorna som han framkallat, kan någon se till att ha fälls för dråp då?)