Anzkisuperbabe

Jag börjar verkligen inse vikten av att vara självständig. DET ÄR SÅ SKÖNT!
Jag gör vad jag vill, när jag vill.
Det låter kanske som en klyscha, och som om jag säkert sagt det 100 gånger. Och det har jag också.

Det skiter jag i. Jag lever, skriver och gör allt i totalt ogenerat egoistiskt syfte.

Omkring mig börjar mina nära och kära skapa sina egna djupa tracks, spår, som ska ta dem vidare in i vuxenlivet. Det är mycket spännande!
Det är inte som man var tonåring och saker och ting berodde på varandra.


Jag ser hur vissa jobbar med sig själva på sina sätt. GUD vad intressant det är. Och jävlar vad tacksamt det är att hjälpa till när man kan och någon vill ta emot hjälpen.

Alla kommer bli något. Alla har förutsättningarna att bli och vara just vad de vill.
Jag älskar självständigheten. (Ifall nån missade det.)

Jag har dans i kroppen och sitter och diggar mjukt till radion. Jag vill flyga fram på ett dansgolv och känna mig som den bästa och vackraste i hela världen. Men det kommer.

Jag missade den långa krävande allroundträningen idag. Nu har jag ångest. Nästa gång måste jag sätta mig över ångesten och ge mig fan på att åka dit. Fan den är så jävla bra och jag skolkade. Men det var dyrare att känna på ångesten över att inte åka dit överhuvudtaget än det hade varit om jag blivit sen dit.

Jag saknar sommarens alla liveband och danskvällar. Det finns inget bättre än att gå på en kurs och sen få tillämpa det ute på styrdanskväll!

Jag längtar efter att få dra på mig någon av mina fina klänningar och piffa till mig rejält. ÅÅÅHHH!

Jag vill gå på 50-tals-spelning med Jenny och tokdansa. Kanske vara lite full. Men bara lite. ÅÅHE!

Mitt liv snurrar på riktigt livligt nu.
Ena dagen är allt jättebra. Jag känner mig glad, stark, positiv och levande på alla sätt. Jag går upp på morgonen och är glad nästan oavbrutet hela vägen fram tills kvällen.
Sen finns dem dagar, som varken känns på det ena eller andra sättet. Dem dagar jag kommer hem till ensamheten och bara vill försvinna. Så jag går och lägger mig. Sover bort hela eftermiddagen, kvällen och natten.
Telefonen ringer och jag inte svarar. Jag känner mig värdelös samtidigt som det är sååå skönt att bara sova...
Jag vet inte om jag verkligen behöver sova mer rent allmänt eller om det bara är ett sätt att verkligen få vara för sig själv en stund.
Jag ska reflektera över om en mer balanserad livstil skulle ha inverkan eller inte.
Det kanske är meningen att man ska lyssna på kroppen ändå, och sova när man vill sova?
Jag fattar inte, hur jag kan vara så glad vissa dagar. Vad eller vem är det som har den inverkan? Och varför får jag inte känna så varje dag?
Ja hade vissa förväntningar på den här veckan, det kanske är orsaken till mina tillfälliga deppningar.
Jag vet vad jag mår bra av. Men ändå kan jag inte förvänta mig att få ta del av det varje dag.
Jag menar, jag kan inte kräva att solen ska skina eller tvinga hem folk till mig i tid och otid. Det är ju som det är, det måste jag acceptera.
Men, sådan här berg-och-dalbana har jag aldrig upplevt på det här sättet förut.
I det långa loppet kommer det ju självklart vara lärorikt, och jag kommer som alltid bli smart på något sätt när jag bearbetat det ordentligt i mitt huvud tillräckligt lång tid.

Idag är det fredag morgon, det är löning. Jag sitter med 2 stekta ägg och en kopp kaffe och ett glas juice och utanför fönstret är det mulet och grått. Jag är glad och känner mig utvilad. Jag ser fram emot den här dagen.
Kvällen ska tillbringas hemma med tvättning och städning.

Jag borde verkligen sova. Klockan är nu 21.39 och jag har hållt igång med ett ex antal kaffe sedan 6 imorse. Natten var full av stressiga mardrömmar, det var inte alls kul med måndag imorse.

Men ändå, har jag siktet inställt på att det här kommer bli en bra vecka.
Så jag jobbade på som bara jag kan, och sedan lönade sig mina positiva tankar när Karin skickar sms och säger att hon klarat körkortet! 
Jag var trött, men såg fram emot att träffa henne, och sen såg jag fram emot dansveckan som jag tror kommer bli riktigt bra.

Någonting annat positivt i vardagen, är att jag träffade på massa gamla ansikten på vägen hem från jobbet, som om alla verkligen såg just MIG mitt i allt myller av Stockhomare.

Och en annan grej som är positiv, VALET är över!
Som jag tröttnat för flera månader sen på dessa jävla fula ansikten tryckta på bågnade nerklottrade plakat som folk bara river ner och stökar ner med.
Det ser förjävligt ut, har ingen effekt alls annat än den negativa och jag tror inte heller att det är bra för miljön eller skattepengarna.

Jag undrar fortfarande hur mycket pengar som läggs på dessa lögner vart fjärde år- om man bara tänker sig en stuga för sisådär 10 000, sen ska man trycka broschyrer, ha folk som står och trycker upp dessa i ansiktet på  en när man går till tunnelbanan, samt allt annat skit, tablettaskar, rosor, karameller... Tänk på alla torg som har valstugor, alla i hela landet. Kan man inte skippa skitsnacket och lägga på vettigare saker. Tex vård som det gnälls så jävla mycket över. Eller lite mer morötter till barnen i skolan, så de kan koncentrera sig mer. INTE DET...?

SÅ LÅG NIVÅ.

Inte konstigt att det gick som det gick i valet.

Som jag alltid hävdat, är Sverige alldeles för klent på vissa områden. Och uppenbarligen är det fler som håller med mig.

Tar man inget ansvar faller det automatiskt på någon annan.
Säger man inte klart och tydligt vad som gäller kan man inte klaga på att folk gör fel sen.

Nu blir det till att lära sig av det som är. Göra det bästa av situationen.
Kan du inte möta din fiende, lär av den.

Och jag känner mig starkare för var dag!
Jag har så fantastiska människor omkring mig just nu, den bästa, är mig själv. Kryddad med kloka ord, värme, gemenskap, feedback och uppmuntran från andra.

Det är dags att gå vidare.

För var dag löven får mer färg, desto mer inspirerad och laddad blir jag.

Människor möts av olika anledningar och sammanstrålar på de mest otippade sätt på de mest otippade ställena hela tiden.

Förut var jag rädd att missa någonting, så jag ville ha allt och vara på alla ställen samtidigt. Jag hade orimliga förväntingar på enstaka personer, för att jag var så himla understimulerad. Jag begränsade mig själv, för jag trodde livet handlade om annat än vad jag nu lärt mig lite mer om. Jag ville att alla skulle älska mig och tycka jag var fantastisk. Fartblint rusade jag fram. Jag ville ingen illa. Men jag gjorde illa många för att jag inte visste bättre själv.
Allra mest gjorde jag ju illa mig själv.

Nu är jag på ett ställe i taget. Jag samlat tankarna och gör det jag känner att jag vill, eller måste ta mig igenom för att komma någonstans jag vill.

Jag är trött ibland, har dåliga dagar ibland. Har mycket energi och vill ut i skogen och springa ibland. Vill dansa ibland, men ibland inte. Ibland blir jag sugen på mat, ibland godis eller sallad.

Det är så.

Jag är den jag är ändå. Full av liv, vacker eller ful, snygg eller söt eller stark eller svag. Det kommer alltid en ny dag, som man har alla möjligheter inför. En dålig dag är bara ett bevis på att allt kan bli bättre.

En bra dag, förtjänar man bara! För att man är just den man är.

Jag har inga stora problem, egentligen. Det finns många människor som för sin egen skull borde jobba mer med sig själva. Men det är deras problem.

Det är en bra och mysig, utvecklande höst jag har framför mig!
Min kära Jenny ska flytta imorgon, det är både tråkigt men också lite skönt. Hon behöver få börja om med något hon tror på och känner är rätt, även om jag skulle vilja att hon bor kvar..
Jag unnar henne verkligen det stora steget!

När Jenny flyttat ut återstår mer tid åt bara mig själv, vilket jag ser mycket fram emot. Jag har fått, eller tagit mig, alldeles för lite egentid på senaste tiden, om än någon alls. Nu är det dags, att verkligen inte bara snacka, utan också skrida till verket med det!

Jag ska BARA umgås med dem människor som faller mig in, inte för någons skull, utan bara för att den personen kan ge mig något precis i den stunden.

Låter kanske egoistiskt, men med tanke på hur o-egoistisk jag har varit, utan att få så mycket för det, tänker jag strunta i allt man borde och måstem just nu.

Och jag hoppas, att de jag väljer att umgås med, tänker som jag. DÅ blir det ett lyckligt möte!

Sedan, kommer automatiskt bitarna falla på plats. Vad jag ska ta mig för och vad jag kommer vilja hitta på.
Jag har ju varit lite stressad över att åta mig nya projekt och utmaningar, eftersom jag blir så himla tillfredställd av att känna att jag lyckas ta mig till målen jag sätter upp.
Men det handlar ju också om att ta sig tid till att utvärdera sina prestationer, plocka russinen ur varje kaka, som man tar med sig till nästa gång. När man är klar och färdig kan det kännas lite tomt, man har skickat iväg sin leverans, och man måste börja om med något nytt.
Den fasen har jag varit i ett tag nu. Papperet är blankt. Men jag tänker att vill jag ha inspiration så kan jag få inspiration.

Jag vet att det löser sig. Och i nästan alla kakor finns det russin... Vissa kakor är urplockade. Och vissa kryllar av dem.

Av alla situationer kan man lära sig något.