Anzkisuperbabe

Det finns så mycket roliga grejer i livet som man oftast inte går och tänker på varje dag, men som uppenbarar sig mellan varven.
Det första är när man får svar som man egentligen inte frågat efter, eller bett om på något speciellt sätt, utan bara av livets mysterier runt omkring och lite reflektioner kan skapa sig egna slutsatser som om det vore det mest självklara i hela världen.
Det andra är hur vissa människor man en gång haft mycket respekt för helt enkelt genom en enkel handling visar hur små de är egentligen och hur snabbt den respekten liksom bara rinner av dem som vatten på en gås. Och hur stark man känner sig när man känner den nästan konkreta skillnaden.
Det tredje är den fantastiska magkänslan man har när man vet att man gjort rätt. Det känslan infinner sig ibland i kombination med ovanstående, eller ibland utan. Ibland kan denna känsla vara rent beroende av de två första ovanstående för att ens få komma till skott. Det här lugnet man bara känner inom sig själv som ingen annan i hela världen kan ta del av. Och att grejen är att man bara känner att det är rätt för ens egen skull.

Det finns mycket skumma grejer runt om oss, man undrar varför det är si och varför det är så, eller varför en människa beter sig på ett visst sätt, eller varför saker och ting är som de är i ren allmänhet.
Men så länge man bara vet att man är en godhjärtad själ som ger de flesta en chans, och inser vad som är bra och mindre bra för en själv, så kan man med gott samvete få känna av den här mycket braiga magkänslan mellan varven.

Den kan dock hämmas mycket genom tex fel personer i ens omgivning som tar för mycket energi och kraft från en, eller andra typer som försöker ändra på dig för att de är osäkra själva, eller genom outtänkta val som leder till missförstånd, stress och andra negativa konskvenser. Då kan det vara bra att ha ett mål, så man passar sig för fällorna.

Jag har tillexempel tänkt om om hemlösa väldigt mycket senaste tiden.
Ett tag såg jag dessa som ett pack, som var äckliga, stank och skrek, söp och knarkade. Såsom hela samhället gör.
Och visst gör dem det. Super, knarkar, slåss, skriker, stinker, sover på förbjudna platser såsom trappuppgångar och hisschackt. Det är ju den sidan man ser hos dem, och den är inte speciellt trevlig.
Men å andra sidan.
Har vi inte alla något i bagaget?
Deras livssituation är inte lätt att ta sig ur med människors syn på dem.
Om man accepterar dem som medmänniskor som har rätten att göra vad dem vill med sina liv, blir det inte lite lättare att acceptera och respektera dem då?
Vad kostar det oss att byta tankemönster kring detta?
Om man inte är avundsjuk, kan man inte visa att man har ett mänskligt hjärta då?
Förmodligen kommer dessa hemlösa som är hemlösa att knarka upp alla sina pengar. Men å andra sidan, vad skulle du själv göra när man blir behandlad som ett skadedjur av samhället och sova riktigt stört i 20 minus utomhus typ varje natt? Vill man inte bara försvinna från jordens yta så rätta mig gärna. Inte konstigt att man tar till det man blir som varmast av, och mest känsloavtrubbad av. Skulle jag också göra, lätt. Nu har jag turen att bo fint och jag har gjort mycket rätt för mig och Min del, men det betyder inte att jag inte kan sätta mig in i andras situationer.
Och förmodligen har dem väldigt stor portion ångest kring detta också. Och panikångest. Hela tiden jagade. Av samhället, av polisen, av väktarna med sina hundar.
Knappt sedda av folket som strör förbi i morgonrusningen.
Bara i vägen i samhället, och blir utskällda, avvisade vart de än kommer.
Man kan tycka att mina pengar ska minsann inte gå till knark, men vad tror du du betalar för när du köper en rockskiva eller ett solariebesök eller en garderobsnota på krogen?
Tror tyvärr inte det är så stor skillnad på pengar och pengar faktiskt.
Alla vuxna människor har rätt att göra vad dem vill för sina pengar.
Du får ju din lön oavsett om din chef anser det lämpligt med havrebollar en fredagskväll eller ej.
Och du har aldrig rätt att tala om för någon annan hur denne vill leva sitt liv.
Du kan visa att du lever ditt liv enligt dina regler, och du kan dela med dig av dem och inspirera andra, men aldrig påtvinga någon en förändring.

Och det finns såå mycket sjuka människor. Det gäller bara att acceptera världen runt omkring.

Jag är så trött. Alltså på riktigt trött. Så trött att jag inte ens orkar skriva om hur trött jag är eller varför jag är det. SÅ ILLA ÄR DET.
Så idag blir det ett kort inlägg. Skulle bara säga att det är måndag och jag har varit effektiv trots allt idag.
Jag må vara trött, men jag är tillfreds. Smaka på den om ni kan!

Jag är lugn, och lycklig.

Idag väckte Jenny mig vid halv ett, har inte sovit så länge på många månader. Kände mig lite bränd och seg i huvudet, men med lite framdukad frukost och ett par koppar kaffe blev jag halvt vaken iallafall.
Blev lämnad ensam hemma vid halv två då hon drog till det nya jobbet och jag satte igång med lite disk och städ. Fortsatte med att sätta upp gardiner som till min lättnad inte behövde fållas och gick igenom gamla papper, rensade bokhyllan på skräp.
En full papperspåse med gamla papper senare ringde Linda och hade pepptalk och jag var envis och tvär till en början men vet innerst inne att hon har rätt. Det vet hon också att hon har därför blir hon sur när jag tar emot det hon säger på ett tvärt och tillsynes ointresserat sätt.
Men tror rent spontant att om jag fortsätter städa och göra lite fint hemma så mår jag automatiskt bättre. Finns ingen mer effektiv antiångestaktivitet än städning och diskning. Nu slipper jag ju diska ca 95% av all disk tack vare det tekninska undret diskmaskin men då kan man gå på de där fina sakerna som behöver hanndiskas lite mer, såsom knivar, prydnadsglas, vaser, vitlökspress, gjutjärnspannor. Och desto mer tid och kärlek till städningen!
Har hittat urvridaren till skurhinken också så nu blir det åka av!
Mycket hundhår här i hörnen sedan Veronicas och djurens besök härom dagen.
Ville storhandla idag men tror inte Erri har fått gå från jobbet än.
Men affären är ju öppen till 22 så det kan hända precis vad som helst.
Måste laga något härligt storkok idag. Vet bara inte vad.
Medan alla andra planerar utgång och afterworks som jag aldrig blir inbjuden till, får man mysa bäst man kan på egen hand. Klockan är inte ens 16.00 jag har varit vaken i lite mer än tre timmar och det är redan mörkt utanför mitt fönster. Inte konstigt man blir deppish!
Vill bara dra nåt gammalt över mig och knappt möta dagen. Borde gå ut och handla men i det skick jag är nu är jag en hälsofara för allmänheten. Så först måste det badas, och innan det ska badas måste det städas klart. Och innan jag städar klart måste det ätas. Och maten finns i affären.. Vilket fruktansvärt I-landsproblem jag har satt mig själv i!
Är det inte fantastiskt!?
Ja alltid är det något. Varför känner man alltid att gräset är grönare på andra sidan?
Jag är egentligen lycklig, men känner bara lite tomhet just nu.
Jag borde vara lycklig, som har det så bra ställt jämfört med många andra. "Jag ska bara..."
Å andra sidan, måste man vara lycklig jämt då?
Om man är det, faller man ju rikitigt långt när man väl är olycklig, vilket innebär en längre resa tillbaka, vilket resulterar i att man blir rädd att bli olycklig igen, och bara för därför blir man olycklig.
Så jag tror att en lagom balans av välbefinnande är svaret, men som med allt här i livet, går det upp och ner hela tiden, och man måste bara hitta, ibland nya sätt att bemöta dem på.

Äsch, inget att gagga om.

Gör lite skuvatten och sätt igång!

Fredagskväll, 6/11-09, klockan 22.16:
Anna har precis sett färdigt fredagsfinalen av Idol där hon först hejar på Mariette, sedan Tove, sedan snuttispojken Calle, och bara för låten på fjärde plats Erik.
Hon har sovit sedan hon kom hem från jobbet vid 15-tiden tidigare idag, och missade Ewe som var förbi och hämtade sminkväskan i den djupa sömnen.
Vaknade lagom till klockan 20 då Idol började.
Satte sig med täcke i den vita Ektorpsoffan och åt riskakor med lättmargarin.
Fick tårar i ögonen när hon hörde In the Ghetto på Idol.
Ensam hemma tog hon den sista stora glasstruten ur frysen och åt till "middag".
Dagens corepass blev således inte av, och inte simningen heller.
Krafterna räcker numer inte till längre.
Hon går upp på morgonen och försöker få ett vettigt handtag gjort men faller platt till marken likt ett höstlöv som virvlat för sista gången.
Det är så hon känner sig.
Som ett höstlöv.
Var en gång full av grönskande färger och satt högt upp i en lummig lönn och fladdrade stilla i de ljumma sommarvindarna.
Och med hösten blev hon lite blekare men tappade inte fästet helt.
Förrän nu.

Åter till verkligheten:
Känner mig totalt oinspirerad till nya ideer.
Vet inte vad jag vill med något eller någon. Känner bara att jag aldrig får tillräckligt med tid.
Har tappat stora delar av mig själv.
Måste hitta nya trådar att dra tag i.
Nya insikter. Känner mig så tom. Alldaglig, grå, tillintetsägande.
Har inget att komma med.
Har ingen som jag kan referera till som stark person, trots att det finns en hel bunt, bara för jag ser inte skogen för alla träden.
Känns så otacksamt.
Men å andra sidan.
Vad har man framför sig.
Ser inte fram emot julen, som jag gjort i alla år. Julstök och familjetradition. Satte jag för mycket förväntningar  
Ser inte fram emot nyår, jag som kallas "glitter".
Ser inte fram emot det nya året. Ett dugg.
Blir 24 och vill födas om liksom.
Känner mig ful, finnig och fet.

Det var min fredag!

och min kropp börjar förfalla, har det med åldern att göra...?
Usch vill vara 16 och ha platt mage och inga bekymmer!
Men å andra sidan har man inte fler bekymmer än vad man åtar sig, så man kan säga att nu är mitt enda bekymmer i världen min klena kropp som börjar ta mer och mer stryk från yttre omständigheter, och det borde ju egentligen inte va så när jag har två träningskort och ett jävla tjat om att jag ska till sats stureplan med mina kollegor och "provträna"...
Klockan är 07.16 och jag ska strax åka till Vällingby och ta några simtag i den mörka morgonen. Ska bli
skönt, hoppas jag känner mig som en fastare människa efteråt.
Veckan har bara runnit iväg utan att få ett vettigt handtag gjort, jag undrar vad denna lättja kom från, jag har bara sovit, ätit, jobbat. Men ska väl va så ibland...
Har lite roliga projekt framför mig, som att fixa gardiner till köket nu när träden blitt novemberkala, och storhandla och grejer. Men så fort jag kommit hem efter jobbet varje dag den här veckan har jag varit så trött...
Tror att det beror på: Mörkret, för lite träning, för lite struktur, och till största delen för lite självdisciplin.
Men det jag gillar nu är alla levande ljus!
Man går upp på morgonen, och tänder ett litet ljus i mörkret. Sitter och lyssnar på skogen utanför och dricker kaffe... =)
Försöker planera dagen eller dagarna men alltid ska det hända något som får en ur balans..
MEN JAG SKA INTE KLAGA!!
Mitt motto just nu är att vara glad!
För det finns alltid dem som har det värre, som jag brukar hävda. De som bara har ett ben eller en arm, inget jobb, ingen bostad, inget hår, ingen mat. Och det är ju ganska materialistiskt allting, så man måste kunna glädja sig åt vem man är och vad man har.
Jag om någon ser så mycket girighet och otacksamhet inför livet i mina kvarter i stan. En attityd som nervärderar andra bara för att de tror att de skulle vara viktigare människor bara för att de har en viss typ av jobb eller en viss bostadsadress.
Sådana människor är det synd om, och jag kan som en liten människa med stor tanke försöka vara glad och hjälpsam på mitt sätt utan att någon ska klandra mig för det.
Bättre det än att sitta där och gnälla.
Och JUST när det börjar kännas motigt, som en tung uppförsbacke av vilket slag som helst, då sätter man in positiva reservbatteriet och fokuserar på det och innan man vet ordet av är man uppe för backen.
Skulle backen vara längre än väntat kan man iallafall glädja sig åt att man gjort vad man kan för att göra det roligaste av situationen och det brukar räcka för resten av vägen.

Shit vilka flummiga ideer jag har.

Bra citat/ordspråk

Det finns alltid dem som har det värre

Tar det lillfingret tar de hela armen

Äpplet faller inte långt från trädet

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken

Första snön ligger sällan kvar

Vill man så kan man

Man måste satsa för att vinna

Det blir som det är meningen att det ska bli