NU var det längesen!
Man skulle kunna säga att ingenting är sig likt efter den dära mytomspunna jävla kryssningen. De flesta av våra medpassagerare av de brokigaste sorter har som kommit till nya insikter allihopa mer eller mindre efter landstigningen. För de flesta har livet tagit en vändning ingen hade kunnat förutspå, och även om det är mycket rörigt just nu, tror jag på att det kommer reslutera i något positivt i slutändan! Men det är som svårt att fokusera och koncentrera sig på att rycka tag i ett centralt problem, hos en specifik person. Alla har fullt upp med sitt, alla har sitt eget att pyssla med och ta tag i och jag försöker samtidigt bara vara och njuta av livet nu när det äntligen råkar vara så att jag har hittat någon att vara tillsammans med, men man kan inte bra fly, man måste keep on going med allt annat också, och även om jobbets dagar bara flyter på utan större bekymmer, så vet jag att det är så mycket jag borde bara sätta mig ner och ta tag i på riktigt, analysera, ta mig tid, hjälpa de som har det svårt, jag vill så gärna men tiden räcker inte till, inte just nu, och jag vet inte när jag har mer tid, när det kommer, vad jag ska göra med den tiden?
Skulle jag skriva en bok om detta, vilket jag ofta känner för att göra, skulle baksidan kunna te sig så här:
"Kryssningen"
"För Anna hade livet stannat upp för längesen. Hon var fast på ett skitjobb sedan alldeles för länge, träffade oseriösa killar, hade ingen ordning på någonting, ville ha nytt av allting, hennes vänner hade det olika omkring henne, men ändock helt okej, så blev det 2008, Anna kände på sig att detta någonstans var ett bra år, äntligen fick hon det jobb hon ville ha, men var det allt? Efter lång väntan åker hon med sina närmaste vänner på en kryssning som kommer på ett eller annat sätt att förändra deras syn på livet. Ingenting har kanske någonsin varit sig likt bland barndomsvännerna, men det är ingenting mot vad som sker nu, efter landstigningen blir ingenting som förut igen..."
Jag har med mycket hjälp börjat få ganska bra ordning här hemma, efter en lång dag på IKEA, och nu ska jag börja röja i mitt rum för snart flyttar Mia in, då blir vi tre galna brudar plötsligt i min lilla lya!
Är det orättvist att allt känns så bra för mig just nu medan jag har nära vänner som vrider sig i tristess och panikångest, drogbekämpande, smärtsamma separationer, oseriösa ragg och allt däremellan?
Jag väntar indirekt på den stora smällen, när allt jag nu är så lycklig över visar sig vara bluff, en lögn, något annat, går sönder, försvinner, spolas bort. Precis när alla de som har det svårt nu börjar räta ut sig kommer nog min smäll. Inget jag önskar, eller går och väntar på, bara som om det vore det typiska. Man undrar vad som är haken liksom!?
Saknar min Jenny, vill att hon ska komma tillbaka, dricka kaffe, vakna i soligt kök tidig morgon i Grimsta, äta kokt ägg med kaviar, rostad macka, gå ut med Izac i morgondaggigt gräs, lyssna på rock´n´roll på skev radio på köksbordet.
Någonting annat jag stör mig på är alla dessa jävla S.A.T.S-lådor och alla dessa dryga medlemsrådgivare. Kommer in överallt, på alla fik, på alla 7-elevens och Pressbyråer, lämnar sin lilla svarta kartong med fastsatt penna i plastspiral, med utlovat pris om ett gratis årskort, en överambitiös träningsnarkoman som med sitt visitkort vill sätta spår, inspirera till träning, prata med butikschefen, för att inte tala om när man blir uppringd av dem, tre gånger samma dag, man tror först det är något viktigt, för vem ringer tre gånger en och samma dag på ens mobil, när man ringer upp kommer man till någon jävla anläggning, Ja vi skulle bara höra om du var intresserad av ett träningskort för 500 i månaden, Nej tack, liksom. Jag är less på dem. Vad vill de med alla mailadresser de får in i de svarta lådorna? Vad kostar inte dessa kringdrivande medlemsrådgivare som strör sina visitkort? Tacka vet jag seriösa gym, utan dryg och påträngande marknadsföring, denna metod skrämmer iväg folk, känns intergritetskränkande, onödigt påkostad, vad är grejen??
Nog om det, nu ska jag gå till groven, dammsuga, bära ner sängstomme till källaren, sen sooova. Är så sjukt trött. Det vänder nog!
Anna njuter av livet, vad det nu innebär....
Kryssning med extra tillbehör
1 Jag slutade jobbet tidigare, för det var så lugn lunch. Jag tog min dragväska och promenerade i solskenet till Skeppsholmen, blev bjuden på mat, löste korsord, kände mig trött, "undra när/var jag ska vila?" tänkte jag där jag satt och kände hur ögonen höll på att åka igen... Snart anlände Miranda, Janita, Mia, Sandra. Jag och Mia hjälpte till med disken (som tack för maten, plus att det skulle gå fortare) och tog oss sedan varsin Irish (Mia öl) varpå mina svarta finbyxor fick sig en liten portion morötter med tilltugg eftersom att jag inte hade några arbetskläder. Men vad gjorde det?
2 Vidare drog vi, ett redan ganska stort gäng, till Slussen, lite glada i hatten (hade nu fått i oss 2 irish) mötte Erri som satt och längtade efter oss på bänken utanför Pressbyrån, jag sprang in och köpte blommor, en Lindt-påsk-choklad-hare med pingla på (en pingla till min pingla) samt grattiskort, pärlan i kassan slog in blommorna åt mig, jag passade samtidigt på att ta ut cash, sedan skrev vi i kortet, nu var klockan plötsligt prick 17, då vi skulle vara på terminalen egentligen, jag manade på vårat gäng att snabba oss, springa till bussen, vilket vi gjorde, bussen kröp iväg i rusningstrafiken, Ewe ringde, sur för att vi blev sena, men vad fan skulle man göra nu, kunde inte komma fortare än så här.
3 (Jag) SPRINGER av bussen, hela vägen ner till terminalen, in på terminalen, stressad och lagom förvirrad bland alla folk, med blommorna i högsta hugg och Lindt-haren + grattiskortet i fickan, går ut igen, de är utanför, jag kramar Ewe och ger henne blommorna + tillbehör, hon blir ganska glad, hon ler iallafall, efter kommer resten av tjejgänget: Erri går med hembränd skylt runt halsen; "Grattis Ewe 21 år!" sjunger Ja må hon leva, tror inte Ewe är sur längre efter detta. Vi skakar hand med typ 19 killar (känns det som), kommer knappt ihåg hälftens namn, därinne står tydligen flera som ska med oss, två killar till plus en tjej (omedelbar konkurrens, ursäkta, ska hon med oss eller?) dem säger inte så mycket i och för sig, låter de hållas på sin kant. Går sakta men säkert framåt i kön med olika säkerhetskontroller, är det inte ID så är det vakter, knark-hundar, biljettapparater, olika utrop i högtalarna som man inte hör nåt av, trängs med våra rullväskor (tyvärr inte ensam med en sån faktiskt) skingras lätt bland folkmassorna, någon (eller ska man säga något?) fastnar i en av kontrollerna, jag känner att det inte är mitt problem, forsätter gå mot ombordstigningen, kommer på båten, går i heltäckningsmatteklädd korridor till vår hytt, 6013, kliver in, alla mina brudar är inte på än, bara grabbarna som jag inte känner än, vågar inte riktigt ta tag i dem nu och börja lära känna dem, men det är bra att vi alla har hytter bredvid varandra, nära och bra. Mina brudar kommer på, efter många om och men, vissa vill gå och äta, jag med, men inte just nu-nu-nu, utan senare, ett stort gäng går och äter, jag går in i nästa hytt med brudar, blir bjuden på barnmat (kall, utan sked) så tänker jag att nu klarar jag mig ett tag till, vi byter om lätt och går på tax-freen, köper alkohol och groggvirke till kvällen, går ner till hytten igen, gör grogg med ljummen burkläsk i plastglas, försöker poppa till de finska dansbanden som de spelar på telefonradion, passar på att ta mina beroccas plus resorbs, byter väska till storlek mindre, lägger ner min mun-spray, plånbok, mobil, några tuggummin från mitt storpack V6, de andra kommer tillbaka från middagen. Jag går ut i korridoren och vidare in till nästa hytt, vi festar vidare, jag känner mig trött, försöker komma igång, vi har ganska kul, poppar musik i killarnas hytt med madhavd boombastic-stereo, de där två anonyma killarna och den anonyma tjejen kommer in, det visar sig att ingen av dem är tillsammans med henne, bra, då har vi två till!
4 Vidare fortsätter vi till club7even, nattklubben, dricker cosmos (jag) Mia vill dansa, på dansgolvet står massa konstiga folk som försöker desperat ragga upp en, jag går tillbaka till vårat bord, en av de där anonyma killarna som ser ut lite som Mr Doe pratar med mig (Daniel heter han), vi har en ganska intressant diskussion (minns ej om vad), jag pratar även med hans bästa tjejkompis Jessica, gullig tjej, plötsligt vill han gå iväg och prata med mig, låter som en klyscha, men jag vet att han inte är den typen, känner någonstans att han bara vill prata. (Sen att han ser jävligt bra ut och liknar Mr Doe gör ju inte saken sämre, direkt..) Så vi går iväg och pratar, massor faktiskt, om allt livet innehåller, han säger att jag har koll på läget, det ser man i mina ögon (fint sagt!) han tror han gjort bort sig när han lättat på hjärat så mycket som han gjort på så kort tid, men jag är ju som jag är, aldrig den som är den, och när jag är som jag är kanske det snarare är jag som gjort bort mig, jag som börjat prata norrländska, utan vettig anledning, bara för att jag får för mig att jag hatar stockholmare, men iallafall, sen går vi tillbaka till nattklubben, då nästan inga är kvar, bara tomma champagneglas står kvar vid bordet, vi drar ut från nattklubben, Janita hinner ifatt mig, vill prata ut om våra missöden, Daniel drar, vi pratar, när jag går ner till hytten där Jenny sitter med chefen från H&M i Vällingby, samt Tom med färgat rött hår, pratandes om barndom, alkoholism och andra missöden, jag beklagar mig att jag tappat bort min man, min nya soulmate, han bara försvann liksom när jag pratade med Janita, ingen som sett honom, aaalllååå??
5 Snart anländer han hytten, min man, vi fortsätter diskussionen om barndom, alkoholism samt toppar med lite narkomanism, varför är man den man är idag, varför är våra vänner som dem är, hur kommer det sig att vissa aldrig kommer nånstans i livet och tar tag i sig själva, vad kan man själv göra när man som vän ser en annan vän i dessa missöden, när man vet att den vännen inte är kapabel till att komma ifrån det, räcker det med att lita på sig själv med mera. Lång diskussion med full pratglad Anna, principfast dessutom, jag och Jenny påminns återigen hur "starka" vi är som jobbar, men sen jämför vi bara med våra vänner också, inte med resten av världen. Till slst tröttnar Jenny på H&M-chefen, sparkar ut honom, går och lägger sig, jag och Daniel lägger oss i sängen till ett försök att sova, men det gååår inte, så vi kramas natten lång, han hoppas att jag är lika underbar imorgon, jag säger att enda skillnaden på mig imorgon är att jag ser ut som en häxa och inte pratar lika mycket, och hoppas att jag inte lyckas skrämma iväg honom såsom jag alltid lyckas så bra med med alla andra killar. Miranda och Mia är ute på okänd ort, trots att det är våra hyttkamrater, kommer senare på morgonen, vi är fortfarande vakna, har bara sovit nån timme, nu är det plötsligt morgon och frukostbuffén väntar, alla går utom jag och Daniel som tycks fastnat i sängen, när jag blir tillfrågad av Jenny att följa med och äta säger jag: "Jag har min frukost häär!"
6 Mia och Miranda åter hemma i hytten 6013, jag kvar i sängen, vill egentligen sova men får ingen ro, alla uppe och håller på att väsnas, båten gungar, vi planerar löst att gå och bada, men jag är hungrig, vill ha pasta, baksmällan gör sakta entré, jag har en svag känsla av att det inte finns någon pasta på denna båt, efter en timme ungefär kommer vi till skott, jag mår illa när jag reser mig upp, dricker en berocca, smakar coca-cola och fanta ur burkar, får med mig Mia upp till Sea Side cafe, gammeldansen, köper två pissljumna drypande flottiga pizzaslicar, underbart gott på bakfull fastande mage, Mia vill sitta långt bort från scenen, jag vill sitta nära och kolla på bandet och de buggande paren, lovar att jag ska bli sån där när jag blir gammal, Mia kollar med avsmak på mig, petar i sig pizzan, jag har redan ätit upp mina två, vi går till karaoken, letar Jenny med flera, hittar endast rödhårs-Tom, utan igenkännligt sällskap, vi går ner till hytten igen, Jenny är där, hon vill också gå och äta, jag tar en till vända till Sea side cafe, skillnaden nu är att jag tar räksallad (tradig, tagisk, torr, äcklig) hon tar pizza, hon vill sitta nära scenen, kolla på de buggande paren, henne behöver jag inte lova att jag ska bli sån när jag blir gammal till, för det vet hon, det är redan inbokat i kalendern, både hon och jag om 30 år, vår plats, vårt kall. Fortsätter till karaoken där "alla" är nu, jag och Jenny försöker göra ett återupplivningsförsök med varsin Irish, efter halva drabbas jag av slående panik-må-illa-attack, ger upp, går och lägger mig i hytten igen, försöker sova den sista halvtimmen som återstår av resan.
7 Framme i Stockholm, precis när jag äntligen somnat ensam i en säng i lugn och ro och nersläckt hytt, måste packa mina äckliga saker som legat på golvet där alla trampat, torkar mosad banan ur min väska, ger upp försöket till att ta på mig byxor, eftersom det är mosad banan på dem med, får åka hem i tights och gympaskor, tur att det är mode, känns som att jag ska på jympa. Tar en halv evighet att krypa fram genom alla gångar med dragväskor för alla ska av på samma gång, det är varmt, jag är törstig, hungig, vet inte vad jag är sugen på, vill bara hem, det går så långsamt, alltihopa. Utanför terminalen står alla där vi för 21 timmar sen började vår resa, vissa är fulla, ska festa vidare, Jenny drar till Orminge, närmast hem av alla, Daniel vill att vi ska höras igen, sen drar han med, jag drar med brudarna till bussen, är såå törstig nu, sätter oss på tunnelbanan, mycket folk men vi har fått varsin sittplats iallafall, jag somnar typ, äntligen hemma i Brommaplan, går in på Pressbyrån och köper en Ramlösa, gud jävlar vad gott, sveper den på väg hem med min dragväska som för sitt liv, kommer hem, Linda ligger i min säng, jag blir förvirrad men går också och lägger mig där, hon berättar om sina fredagsäventyr, jag om mina, sen går hon upp, ska vidare ut idag med, jag somnar, hon säger nåt om att släcka och stänga datorn, jag mmm-ar till svar, hon går, jag somnar, vaknar halv nio idag, datorn på, lamporna tända, kokar nudlar och äter kanelbulle och päron, är sugen på färdigrätt, tur att Linda ringer och säger att hon är på väg hem, för då ber jag henne köpa det, hon kommer hem med en alfredo, plus en Geisha- vilken pärla jag har till syster!
Positivt sjuk
Är så otroligt positiv nu igen!
Idag har det varit Riktig vår, solsken och minst 12 grader, jag endast promenerande i tröja med jackan hängandes på väskan, känns som alla har solbrillor utom jag, för när jag gick till jobbet imorse snöade det, så jag drog på mig full mundering för att jag inte vill vara sjuk imorgon när vi ska på kryssning hela vårat, nuförtiden, trasiga gäng, inte visste väl jag att det skulle bli så här vackert väder!?!?
Gick en underbar promenad efter jobbet ut til Skeppisholmisen, hälsade på Jempisen, som skvallrat om att jag börjat i "restaurangbranschen" (okej, jag har börjat producera sallader 6 på morgonen, kallar du det restaurang så visst) till chefen Anders, som genast flög på mig när jag anlände: "Hörde att du börjat i restaurangbranschen? Kan du bära tallrikar?"
Och jag har sagt minst tre gånger till honom, att jag inte kan bära tallrikar, vilket han glömmer med jämna mellanrum, men jag upprepade det nu med, men tillade (som en parantes) att jag iallafall kan bära plasttråg och plastbrickor, varpå han inte lyssnade, utan tog fram tre tallrikar, la 3 brysselkålsbollar på varje, visade med sina stora grova starka manshänder hur man ska bära, jag med klena nypor försökte minsann jag med, om än osäkert, kaffeskakigt, med beniga fingrar och klent grepp, "Så nu låtsas vi att vi har 3 gäster ute vid bordet vid fönstret, nu vill jag att du serverar dem!"
Ja jag fullbordade mitt uppdrag, serverade från höger, pockade bort från vänster, precis som det ska vara..
Mina gäster måste ha blivit Otoligt nöjda!!
Sedan, for Anders iväg, jag smakade av Jennys översaltade fiskgrytebas, skrubbade diskbänk och diskade disk. Sånt man bara gör av farten.. Sen drack vi kaffe och åt varsin kaka, sen traskade vi till Apoteket, jag köpte upp mig med munspray (utifall Att man skulle få sig ett hångel?!?!) Berocca, Bisolvon, visade samtidigt stolt upp mitt nya Apoteket-Plus-kort, som jag fått Bara för att jag är så sjuk att jag handlar så mycket på Apoteket, sen gick vi till tunnelbanan, spelade Imagine på plattan för någon skum demonstration, Jenny skulle minsann till Vällingby idag och hälsa på mamman sin, så vi fick sällskap lång bit, trevligt för båda, sällan vi får det av varann nu för tiden. Trängdes om sittplatserna på Vällingbytåget, det gäller att "Ta plats, Dörrarna stängs" (faktiskt), drack en 33-cl Trocadero, pratade om knäppa folk, planen för imorgon, upp i ottan osv.
Har beslutsångest inför imorgon, hur jag ska hinna sova innan kryssningen, efter jobbet.
Ska ju liksom upp 4.45 och jobba till 14, sen på kryssning kl 17. Var ska jag sova timmarna emellan?
Jag lär ju inte åka hem?
Finns det någon skön "oas" i stan man kan ta in på och sova några timmar?
Känner mig plötsligt som en kringdrivande, hemlös, rotlös, uppe hela natten-människa.
Men det blir ju lätt så, när stressen och pressen smyger sig på, man ska hinna med allt, vara på plats rätt tid, vara alert jämt, ställa upp, kämpa, ta sig från plats A till plats B för vidare färd mot C, men däremellan då?
Finns det tid och plats för ro och lugn i stadens stressiga puls? Typ inte?!
Har faktiskt läst i senaste numret av Vårdguiden hur viktigt det är med sömn.
Så jag är inte knäpp som måste sova "jämt" som mina vänner envist tycker att jag gör.
Jag är iallafall inte utbränd, deprimerad, knarkande, arbetslös, bitter.
Jag är lycklig och harmonisk tack vare min väl inplanerade skönhetssömn, som nu kommer i kläm för en gångs skull. (Hjälp!)
Blir allmänt trött, ställer åt sidan, folk som envisas med att vara skumma, negativa, skylla ifrån sig, tycka synd om sig själva.
Har sådan o-lust varje morgon, känner att idag är jag så trött och sliten, håller nog på att bli sjuk, men jag går till jobbet ändå, tänker att jag kan gnälla av mig lite på jobbet, kanske få medhåll, eller medömkan, så kommer jag till jobbet, exponeras för allt som ska göras innan öppning klockan 8, hinner knappt dricka kaffe eller kissa, tänker men hur ska jag ens hinna gnälla då? får höra att min kollegas kusin dött framför ögonen på henne igår kväll, hon har inte sovit på hela natten, men hon jobbar på ändå, som om ingenting har hänt, jag har bara lust att pausa allting och krama om henne, men det finns varken tid eller ork för massa gnäll, här har vi ett jobb som ska skötas, ingen rast ingen ro, inget att deppa ihop över, hur skulle världen se ut om man gick och gnällde och grämde sig över småsaker, som om inte jag plötsligt känner mig så mycket piggare och friskare, herre gud, det är fan inte synd om mig, det finns alltid dem som har det värre!
Nu ska jag prova kläder, spegla mig (kommer tyvärr inga självtagna bilder på det hörrni fans!) packa, gå och köpa boombasticflaska med vatten, slänga sopor, diska vispen, förbereda frukost och sen sova. Hoppas det blir en rolig och angenäm kryssning imorgon!
I can see clearly now
Nu sitter jag barnisvakt i Grimsta, ställde upp i sista stund åt stackars Madde som ville gå ifrån sin söta Liam i 2 ynka timmar och träffa väninnor. Herregud, klart Anna fixar.
Pratar deeptalk samtidigt med Jempisen, min kloka, underbara, som också hon är babysitter ute i Orminge. Vi pratar känslor. Djupa känslor. Mina känslor - de är riktigt ostyriga de där - jag vet inte vilken ände jag ska börja i, alla säger en och samma sak, jag vet inte om jag vågar.
Inte för att jag kan dö eller nåt, men konflikträdd som jag är, så vet jag inte. Är jag redo att säppa ut allt? Redo att börja om?
Nej jag vet inte längre. Kan inte allt bara flyta på, komma till mig automatiskt, bara lösa sig, bara vara underbart, enkelt, okomplicerat?
Den underbara katten som jag är så kär i ligger i mitt knä och andas hårt och blött på min vänsterhandled, spinner och viftar på svansen, lite irriterad, mest nöjd tror jag.. Pratar gör den också. Söt! Liam bebis sover som en prins, inte hört ett ljud sen jag kom faktiskt. Den är så liten, katten, ryms i en glasslåda tror jag. Fy så söt man kan vara!
(Mamma-blogg-varning utfärdas, klass 3, första stadiet, diagnos; icke allvarlig)
Jag vill ut i Sveriges städer och festa, lyssna på schlager och rock, träffa nya vänner, som man kan festa med och leva loppan, sjunga, dansa, skråla, bara komma och gå, åka SJ-tåg hem på söndagen, helt överväldigad med nya minnen, folk, intryck, landet, reflektera, ringa en vän, lasta av sig, berätta allt i detalj, entimmesutlägg minst, krävs mycket kaffe och väntålamod för att klara av en sån!, sen på måndagen återgå till jobbet, rutinerna, vardagen. Hem till lägenheten, allvaret, tvättstugan, disken, sätter på en låt som påminner en om ens fantastiska helg, högt som fan, så man klarar av ens gråa vardag. Det vill jag. Helst nu på en gång faktiskt.
Sen, när ett år eller flera har gått, åter besöka staden, människorna, värmen, festen, musiken, åter minnas, förmodligen lika kul som förr, men man kan aldrig återuppleva exakt samma minne två gånger, men det kan bli annorlunda, bara bättre. Vännen man åker med är peppad, laddad, man lyssnar på medhavd musik på SJ-tåget, känner känslan; Nu är vi på väg IGEN! ÅÅÅH VAD HÄRLIGT! Och möter dessa människor vid tåget, hur Sverige kan det bli, kanske till och med ute på någon lokaltågsort, eller vid någon ödslig busshållsplats med ett o-sl-bussbolag, ute på vischan, hej hopp här kommer bönorna från Stockholm - den Stora staden!
Nu vill jag på Sweden Rock också. Hoppas det går att lösa. Gud så kul det skulle vara! Kan gärna åka själv bara jag möter upp nån där. Behöver inte vara nån speciellt strukturerad typ, bara det är rock i´n. Som när jag for till Västerås all by myself. Gick ju hur fint som helst. Tur att man lärde sig åka SJ-tåg när man var tio.
Skulle i och för sig inte vara helt fel att åka utomlands heller. Till nåt varmt ställe, med stranden mitt utanför fönsret. 30 grader varmt, spritflaskor för tjugo kronor på supermarket, flottiga kebabs och pizzor, Swedish-breakfast everywhere, sun-proof 25, stråhattar, illrosa biknis, rynkiga tanter, insmorda barn som leker med Bamse från Bamseklubben, siesta, inkastare, städare som snor ens "pets" (Erris uttryck i Bulgarien), fulla 17-åringar som är på sin första charter med bästisarna, tyska pensionärer, inhemsk personal som inte kan engelska.
Just det
Behöver en omstyrning av mig sj'älv, som jag sagt så många gånger.
Behöver en omverifiering av mina tankar, mer styrka, mer power to the people liksom. Linda bråkas på mig ideligen att jag mååste börja säga ifrån, att jag är konflikträdd med mera. Hon har så rätt, min kära syster, vill alltid väl. Tror att jag känner extra mycket för Jenny nu för att vi är ganska lika på det planet. Vi är snälla och vill att allt ska flyta på utan störningar. Utan bråk, tjafs, se helheten; huvudsaken är att alla är nöjda och glada, resten dissar vi, rakt av! Orkar inte tjafsa, ska det va så ska det va!
Det är farligt och ohållbart i längden, den där idén... Har bara tänkt instyrt på jobb, jobb, jobb, betala fucking räkningar, klara ekonomin, jobb, jobb. Inte tagit ansvar för mina relationer, tankar, handlingar! Nej, mer struktur. Tack.
Tror det kan bli lättare att hitta rätt i kärleksdjungeln till och med då. Fast det dröjer nog hur som. Helvete vad klen jag är.
