Anzkisuperbabe

Nu sitter jag barnisvakt i Grimsta, ställde upp i sista stund åt stackars Madde som ville gå ifrån sin söta Liam i 2 ynka timmar och träffa väninnor. Herregud, klart Anna fixar.
Pratar deeptalk samtidigt med Jempisen, min kloka, underbara, som också hon är babysitter ute i Orminge. Vi pratar känslor. Djupa känslor. Mina känslor - de är riktigt ostyriga de där - jag vet inte vilken ände jag ska börja i, alla säger en och samma sak, jag vet inte om jag vågar.
Inte för att jag kan dö eller nåt, men konflikträdd som jag är, så vet jag inte. Är jag redo att säppa ut allt? Redo att börja om?

Nej jag vet inte längre. Kan inte allt bara flyta på, komma till mig automatiskt, bara lösa sig, bara vara underbart, enkelt, okomplicerat?

Den underbara katten som jag är så kär i ligger i mitt knä och andas hårt och blött på min vänsterhandled, spinner och viftar på svansen, lite irriterad, mest nöjd tror jag.. Pratar gör den också. Söt! Liam bebis sover som en prins, inte hört ett ljud sen jag kom faktiskt. Den är så liten, katten, ryms i en glasslåda tror jag. Fy så söt man kan vara!
(Mamma-blogg-varning utfärdas, klass 3, första stadiet, diagnos; icke allvarlig)

Jag vill ut i Sveriges städer och festa, lyssna på schlager och rock, träffa nya vänner, som man kan festa med och leva loppan, sjunga, dansa, skråla, bara komma och gå, åka SJ-tåg hem på söndagen, helt överväldigad med nya minnen, folk, intryck, landet, reflektera, ringa en vän, lasta av sig, berätta allt i detalj, entimmesutlägg minst, krävs mycket kaffe och väntålamod för att klara av en sån!, sen på måndagen återgå till jobbet, rutinerna, vardagen. Hem till lägenheten, allvaret, tvättstugan, disken, sätter på en låt som påminner en om ens fantastiska helg, högt som fan, så man klarar av ens gråa vardag. Det vill jag. Helst nu på en gång faktiskt.

Sen, när ett år eller flera har gått, åter besöka staden, människorna, värmen, festen, musiken, åter minnas, förmodligen lika kul som förr, men man kan aldrig återuppleva exakt samma minne två gånger, men det kan bli annorlunda, bara bättre. Vännen man åker med är peppad, laddad, man lyssnar på medhavd musik på SJ-tåget, känner känslan; Nu är vi på väg IGEN! ÅÅÅH VAD HÄRLIGT! Och möter dessa människor vid tåget, hur Sverige kan det bli, kanske till och med ute på någon lokaltågsort, eller vid någon ödslig busshållsplats med ett o-sl-bussbolag, ute på vischan, hej hopp här kommer bönorna från Stockholm - den Stora staden!

Nu vill jag på Sweden Rock också. Hoppas det går att lösa. Gud så kul det skulle vara! Kan gärna åka själv bara jag möter upp nån där. Behöver inte vara nån speciellt strukturerad typ, bara det är rock i´n. Som när jag for till Västerås all by myself. Gick ju hur fint som helst. Tur att man lärde sig åka SJ-tåg när man var tio.

Skulle i och för sig inte vara helt fel att åka utomlands heller. Till nåt varmt ställe, med stranden mitt utanför fönsret. 30 grader varmt, spritflaskor för tjugo kronor på supermarket, flottiga kebabs och pizzor, Swedish-breakfast everywhere, sun-proof 25, stråhattar, illrosa biknis, rynkiga tanter, insmorda barn som leker med Bamse från Bamseklubben, siesta, inkastare, städare som snor ens "pets" (Erris uttryck i Bulgarien), fulla 17-åringar som är på sin första charter med bästisarna, tyska pensionärer, inhemsk personal som inte kan engelska.