pollenjävel
Kunde inte sova i natt. Var genomtäppt i näsan och kunde inte slappna av och somna med öppen mun, slemhinnorna torkade igen på några sekunder. Sen vågade jag inte somna med öppen mun heller för tänk om jag stängde munnen i sömnen, då skulle jag kvävas. Helt värdo. Ställde klockan på fel tid, vaknade en timme för tidigt. Gick ändå upp- kändes som jag var inne i en bubbla med huvudet. Lock för öronen, halvt igensvullna ögon. Helt slut som artist. Pollen, tänkte jag. Fick således veta att jag började 10 istället för 9, vilket gjorde att jag gått upp 2 timmar för tidigt.
Jobbade mig igenom dagen, kroppen på 30% av sin kapacitet, snoret rinnande... Kände mig fräsch (inte) när jag gjorde sallader åt mina gäster.
Så kom Karin. Ängeln! Med Clarityn! WOOOW! Jag var inte sen att ta en. Men tror inte att den hjälpte- placeboeffekt - inte ens! Jag ska fan köpa 4 egna paket tänkte jag för mig själv. Så kämpade vi oss in på det numer privatiserade apoteket. Jag ville gå omkring i lugn och ro och ta mitt egna beslut, men jag kände den överbemannades blick i nacken hela tiden. Som om jag var en luffare som gått in på östermalms deli och kollat in oxfilen. Så kändes det. Skeptiskt. Säljhets. Kan-jag-hjälpa-dig-snabbt-köp-den-här-gärna-nu-så-jag-hinner-sälja-2-till-nästa-suspekta-kund/patient-som-kommer-in. Jag är sjuk och snuvig. Jag är nog den SISTA som vill bli påhoppad av en översminkad lönnfet ny-sälj-utbildad liten tjej och som dessutom hetsar mig värre än en ägare till en kamphund. Jag blev arg på mitt sätt, genom att bara gå därifrån. Just nu är jag emot privatiseringen av apoteken. Väldigt mycket.
Vad jag har gjort idag
Måndag, röd dag, annandag påsk. Satte klockan på ringning runt 9.30. Har de lediga dagarna under påsk vänt på dygnet och gjorde ett stadigt försök att vända det åter. Gick upp till mitt röriga kök och lagade frukost. Kokade perfekta ägg, gjorde en suverän smoothie, starkt kaffe, allt var på topp. Försökte väcka Linda, som ville snooza. Satte på radion. Återvände till Linda efter 15 min, hon ville fortfarande inte gå upp. Jag började dricka mitt kaffe själv. Sen vaknade min kära syster, och vi åt lång frukost. Spelade under tiden Draw Something, med varandra. Sen var det duschmaraton. Idag väntade middag och morbrorfirande hos mamma. Jag gjorde mig i ordning under tiden Linda duschade. När Linda var klar började jag diska och röja i köket. Skönt, tiden räckte till och energin flödade. Vi hann tilloch med gå och handla blommor och kort innan Zarah med familj hämtade upp oss i den svarta Kian vid Brommaplan. Väl hemma hos mamma bjöds det på bebisgos, bebislek, oxfile och chokladmoussetårta. Himla gott! Åt x3 av allt. Inte blyg inte. Sen ut i kylan, den bitande nordanvinden i april. Min röda trench värmde inte. Huttrade in på Ica och köpte bara bra grejer, inte ens nåt onyttigt fast jag var sugen. Kaffe, grönsaker, mjölk, yoghurt, ägg, juice. Längtar efter frukost imorgon. Älskar bra frukostar. Jenny passade på Draw Something, medan jag och Linda är på turn 65. Jenny är bra ändå!
Mamma och Kjell ville komma och se mig dansa. Det gjorde mig glad. Trodde inte de var intresserade. Av mig, på det sättet. Nu har det tänts en liten hoppfull gnista gällande dansen igen. =)
När jag kom hem, full av energi från 3 portioner mat av vardera sort, tänkte jag fylla på min kompis diskmedelspumpen. Men jag var för ivrig och hade sönder den. Blev arg på mig själv. Typiskt mig.
Sen bestämde jag mig för att ta tag i deklarationen. Ringde först ett stödsamtal till revisor Zarah. Hon sa lycka till. Fick intrycket av att man var tvungen att ha e-leg för att deklarera via nätet. Så jag laddade ner programmet och tyckte mig följa instruktionerna.
SEN när jag väl ska köra igång, då visar det sig att den där jävla skiten kostar 495 spänn! Jag trillade nästan av stolen. Blev arg ett tag. Tänkte fula tankar som, nej då tänker jag minsann inte deklarera. De kan ju inte på allvar mena att det ska kosta 500 spänn för en hederlig medborgare att deklarera!?
Jaja, tänkte jag, är väl bara att godkänna skiten utan några invändningar då. Men det hade ju varit bra att byta bankkonto. På hemsidan står det att man inte kan ändra konto. Men på papprena man får i brevlådan står det att man enkelt kan ändra bankkonto. Efter lite trassel löste det sig, gratis.
Men jag säger bara en sak. MYNDIGHETER. Man ska fan se till för sin egen livskvalite och sitt välbefinnande att ha så lite som möjligt med dem att göra. Det är mitt enda råd. De krånglar till allt och skyller alltid ifrån sig på olika regler och rutiner och hjälper aldrig till. I slutändan får man alltid en knäpp på näsan, man ska skämmas att man tagit kontakt med dem överhuvudtaget. Att vara trevlig och ställa frågor, är som att prata med någon vars kaffefilter vikt sig 45 gånger på rad en måndagsmorgon och/eller vars hund kissat inne IGEN och/eller vars sexliv stannat av för 56 år sen.
Det var den dagen, jag är nöjd!
Mamma och Kjell ville komma och se mig dansa. Det gjorde mig glad. Trodde inte de var intresserade. Av mig, på det sättet. Nu har det tänts en liten hoppfull gnista gällande dansen igen. =)
När jag kom hem, full av energi från 3 portioner mat av vardera sort, tänkte jag fylla på min kompis diskmedelspumpen. Men jag var för ivrig och hade sönder den. Blev arg på mig själv. Typiskt mig.
Sen bestämde jag mig för att ta tag i deklarationen. Ringde först ett stödsamtal till revisor Zarah. Hon sa lycka till. Fick intrycket av att man var tvungen att ha e-leg för att deklarera via nätet. Så jag laddade ner programmet och tyckte mig följa instruktionerna.
SEN när jag väl ska köra igång, då visar det sig att den där jävla skiten kostar 495 spänn! Jag trillade nästan av stolen. Blev arg ett tag. Tänkte fula tankar som, nej då tänker jag minsann inte deklarera. De kan ju inte på allvar mena att det ska kosta 500 spänn för en hederlig medborgare att deklarera!?
Jaja, tänkte jag, är väl bara att godkänna skiten utan några invändningar då. Men det hade ju varit bra att byta bankkonto. På hemsidan står det att man inte kan ändra konto. Men på papprena man får i brevlådan står det att man enkelt kan ändra bankkonto. Efter lite trassel löste det sig, gratis.
Men jag säger bara en sak. MYNDIGHETER. Man ska fan se till för sin egen livskvalite och sitt välbefinnande att ha så lite som möjligt med dem att göra. Det är mitt enda råd. De krånglar till allt och skyller alltid ifrån sig på olika regler och rutiner och hjälper aldrig till. I slutändan får man alltid en knäpp på näsan, man ska skämmas att man tagit kontakt med dem överhuvudtaget. Att vara trevlig och ställa frågor, är som att prata med någon vars kaffefilter vikt sig 45 gånger på rad en måndagsmorgon och/eller vars hund kissat inne IGEN och/eller vars sexliv stannat av för 56 år sen.
Det var den dagen, jag är nöjd!
Ensam
Jag är inne i en fas i livet, en mellanperiod, där de gamla vännerna försvinner, de tillfälliga lösningarna antingen består eller tacklas av, alla hittar sig och sitt.
Jag har inte hittat mig själv i den här fasen ännu, och känslan av ovisshet är stundtals extremt obehaglig. Det har ju livet räknat ut åt mig, att så här jobbigt vill ingen ha det så tillsist tar överlevnadsinstinkten över och man nöjer sig med det man har mitt framför sig.
Men eftersom jag inte är där än, och har inte valt nåt jag har mitt framför mig, för just nu känns det väldigt tomt mitt framför mig, så snurrar tankarna på rätt ordentligt. Jag undrar HUR jag kan vara så ensam just nu. Vilka val jag gjort som fått mig dit jag står nu. Vem som känner mig bäst. Varför ingen ser mig och hur jag mår och vad jag behöver. Jag vill bli räddad! Offerkoftan är den enda sanna värmen jag får just nu!
Jag vill ha massa vänner som kommer och fikar och stökar runt hemma hos mig, frågar närgångna frågor om killen jag träffar, spiller på golvet, tar slut på toapappret, röker i fönstret, sätter på en bra låt. När tillvaron är på det viset, är det helt okej med ensamma dagar då och då, då man får sova tills huvudvärken och kurret i magen tar överhand och klockan närmar sig 14.30.
Nu, är 14.30-tillvaron ett bestående faktum, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mina tankar går i banor som:
"Nej, vad ska jag göra uppe?" "Det är inte roligt att dricka kaffe ensam, jag ligger kvar." "Vem ska jag ringa, ingen vill ändå komma hit." "Det är inte roligt att bara laga mat till mig själv, jag köper godis." "Ja det är lite stökigt men jag orkar inte städa och ingen ska ändå komma hit."
På vardagarna, tar jag knappt på mig "riktiga" kläder. Då ska jag ju bara jobba. Då har ingen tid att träffa eller ringa mig. Jag vill inte ha besök på jobbet. Låt mig va!
Att ha sin egen integritet och att vara öppen för nya banor är inte en lätt balans alltid. Jag vill ju bara göra det jag vill. Och har lust till. Ingen ska välja åt mig. Jag måste välja att öppna upp. Men det är förstås också läskigt! Vem vet vad man får? Grisen i säcken? En förebild som går före och väljer så jag ser att det inte är farligt skulle vara lämpligt nu!
Jag har svaren själv. Förstås, det har jag alltid. Till och med nu har jag svaren. Jag vet precis. Positiva tankar. Allt går. Våga och vinn. Vill man så kan man. Man har inte relationer, man bygger dem. Det är ju för fan jag själv som sagt det. Lev som du lär nu då!
Men helt klart, ensam är inte stark. Ensamhet i långa perioder skapar depression helt förståeligt. Jag är en social person och har starka sociala egenskaper jag verkligen kan dra nytta av.
Anna, du kan när du vill. Det är vad de säger.
Jag har inte hittat mig själv i den här fasen ännu, och känslan av ovisshet är stundtals extremt obehaglig. Det har ju livet räknat ut åt mig, att så här jobbigt vill ingen ha det så tillsist tar överlevnadsinstinkten över och man nöjer sig med det man har mitt framför sig.
Men eftersom jag inte är där än, och har inte valt nåt jag har mitt framför mig, för just nu känns det väldigt tomt mitt framför mig, så snurrar tankarna på rätt ordentligt. Jag undrar HUR jag kan vara så ensam just nu. Vilka val jag gjort som fått mig dit jag står nu. Vem som känner mig bäst. Varför ingen ser mig och hur jag mår och vad jag behöver. Jag vill bli räddad! Offerkoftan är den enda sanna värmen jag får just nu!
Jag vill ha massa vänner som kommer och fikar och stökar runt hemma hos mig, frågar närgångna frågor om killen jag träffar, spiller på golvet, tar slut på toapappret, röker i fönstret, sätter på en bra låt. När tillvaron är på det viset, är det helt okej med ensamma dagar då och då, då man får sova tills huvudvärken och kurret i magen tar överhand och klockan närmar sig 14.30.
Nu, är 14.30-tillvaron ett bestående faktum, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mina tankar går i banor som:
"Nej, vad ska jag göra uppe?" "Det är inte roligt att dricka kaffe ensam, jag ligger kvar." "Vem ska jag ringa, ingen vill ändå komma hit." "Det är inte roligt att bara laga mat till mig själv, jag köper godis." "Ja det är lite stökigt men jag orkar inte städa och ingen ska ändå komma hit."
På vardagarna, tar jag knappt på mig "riktiga" kläder. Då ska jag ju bara jobba. Då har ingen tid att träffa eller ringa mig. Jag vill inte ha besök på jobbet. Låt mig va!
Att ha sin egen integritet och att vara öppen för nya banor är inte en lätt balans alltid. Jag vill ju bara göra det jag vill. Och har lust till. Ingen ska välja åt mig. Jag måste välja att öppna upp. Men det är förstås också läskigt! Vem vet vad man får? Grisen i säcken? En förebild som går före och väljer så jag ser att det inte är farligt skulle vara lämpligt nu!
Jag har svaren själv. Förstås, det har jag alltid. Till och med nu har jag svaren. Jag vet precis. Positiva tankar. Allt går. Våga och vinn. Vill man så kan man. Man har inte relationer, man bygger dem. Det är ju för fan jag själv som sagt det. Lev som du lär nu då!
Men helt klart, ensam är inte stark. Ensamhet i långa perioder skapar depression helt förståeligt. Jag är en social person och har starka sociala egenskaper jag verkligen kan dra nytta av.
Anna, du kan när du vill. Det är vad de säger.
Självständighet
Att uppnå självständighet har länge varit ett av mina viktigaste mål. Att klara mig själv. Att köpa min egna lägenhet och inte vara beroende av någon annan. Ekonomiskt funkar det perfekt. Men balansen mellan att vara självständig och stolt blir sig starkt påmind ibland. Nu för tiden väldigt ofta. Just nu snurrar tankarna och jag får inte fäste. Jag är öppen för att tänka i nya banor, eftersom jag är klar med de första bitarna och ska gå in på etapp 2. Men vilka banor ska jag tänka i?
Faktum är att jag måste släppa till nu, men jag har precis lärt mig vikten av kontroll. Vad ska jag med den kunskapen till kan man ju undra då. Förr undrade jag lite stressat vad som var meningen. Den tanken har jag börjat släppa nu, och jag börjar försöka ta kontrollen över just den där meningen. Överblicka, analysera. För tiden går ju och man lämnar saker bakom sig. Då får man ju överblick över det som varit. Det gäller att hålla sig på banan, gasa och bromsa och ha kontroll. Men när raksträckan kommer ska man fan våga och vilja släppa på...
Mitt nya citat: det ska inte vara lätt att leva men det kan vara kul!
En ny utmaning som ter sig större än de små vardagsutmaningarna kan vara vad jag behöver. Jag tror inte jag behöver nåt nytt men det är kanske just det jag behöver. Oftast har jag svaren inom mig själv. Det är nog inte farligt. Nej det är inte farligt. Det värsta som kan hända är att man dör och dö ska man ändå göra förr eller senare.
Nu kör vi.
Välkommen tillbaka
Att bli 25 år gammal. Jag var ju 21 ända fram till 25-årsdagen. Nu är det som en andra tonårsperiod. Helt i livets glada ordning förstås. Men att få ihop pusslet, vem man är som man gärna frågar sig, är minsann en rejäl utmaning. Att ens vänner man tytt sig till under de tidigare 10 åren inte längre finns där på samma sätt gör inte utmaningen lättare.
Man blir faktiskt mer och mer ensam i livet. Och det är väl så man ska känna så att driften att skaffa familj kommer över en så att Gud vinner sitt race.
Det är inget fel med att vara ensam, tycker inte jag. Jag vet att den självinsikt jag fick mig för ett par år sen när jag började dansa är väl värd att använda sig av nu.
Men det som är svårt är att identifiera sig med någon. När man är lite av nollställd och ska börja söka sig bekanta i nivå 2, 25-plus.
Sedan kommer nog nästa "kris" vid 30. De 5 åren kommer passera på hälften så kort tid i sinnet, 2,5 år. För tiden går ju snabbare och snabbare. Tror det beror på att man blir mer avstängd för sina känslor. Man bara kör på.
Men jag känner mig ganska öppen för nya vägar och ser det som en spännande resa. Det händer grejer hela tiden och det blir mer och mer uppenbart att det är rätt att satsa extra mycket på sig själv och ens reaktioner i olika sammanhang. Varje dag prövas livet. Och det kommer fortsätta livet ut.
Svårt med balansen ibland. Hur mycket ska man stänga av för att slippa dras med i andras problem utan att bli åsidosatt och uthängd som en kall och obrydd människa?
Nu kanske jag ska skriva lite oftare i bloggen om hur det känns när balansen kärvar.
Ett år av dans
För ett år sedan började jag dansa. Mycket har hänt sen dess. Men en sak är säker, jag hade inte tänkt sitta här och blogga om det här för ett år sen.
Ibland undrar jag vad som är medvetna val och vad som bara kommer till en. Av en slump följde jag med Erica den där kvällen till Fruängen och alla de skräckslagna männen och om det var dansen i sig, eller det varma mottagandet som gjorde att jag kom tillbaka vet jag inte. Jag kände någonstans en prestationsångest och ville komma och gå som jag ville, ingen skulle tro något om mig. Jag hade mycket annat omkring mig och det här var bara en engångsgrej.
A tjena!
Var det feedbacken jag fick av alla, att jag lärde mig fort eller dansbandsmusiken som fick mig att fortsätta? Eller bara att ha något roligt att göra med Erri? Jag bara åkte med, tog in det som jag tydligen då var öppen för, gick ut och dansade istället för att gå ut och supa och där någonstans kände jag att jag var fast på något sätt.
Första gången jag stod där på Nackswinget och tittade på alla som dansade.
"Jag kommer aldrig lära mig detta." tänkte jag och fortsatte titta med hakan i golvet.
Så gick vi en foxtrotkurs, och efter det blev det sommarlov. Då började det riktiga danslivet ta fart. Det måste ha varit den bästa sommaren i mitt lilla liv. Jag växte som människa. Fick feedback och beröm nästan jämt. Folk var faktiskt snälla! Och det var inte kl fem i tre en lördagskväll för att få ligga, utan kl 19 en onsdagskväll på grönan. Jag fick faktiskt nya vänner och lärde mig att släppa alla fördomar och våga lära mig av de äldre och att även dansa med någon lite sämre kunde vara utvecklande. Jag reste till nya platser och dansade på som bara den. Gick ner 6 kg. Jag och Erri var som två barn, nyfikna och öppna för allt, ville lära oss allt om alla och tog in tips och råd från alla som ville väl.
Sen kom hösten. Kurserna började ta fart. Vissa kurser gick jag bara för att jag hade hört att de "skulle vara bra" för mig. Andra kurser verkade roliga. Folk var inte lika öppna längre men nu började jag få riktig koll på mig själv och vad jag egentligen gjorde. Jag började bli riktig ambitiös, bara för min egna skull. Stod hemma och tränade. Gick och tränade och dansade ensam utan att tycka det vara konstigt. Självförtroendet var på topp. Jag ville inte bara bli bättre, jag ville bli bäst. Som jag alltid vill. Men den här gången visste jag att jag hade en bra chans att lyckas också. Folk undrade om jag tävlade. Om det berodde på att de såg min ambition eller att de tyckte jag dansade bra vet jag inte. Jag förstod att det tyvärr stack i ögonen på folk också, speciellt de som inte sa någonting. Men jag var fokuserad så jag hade inte tid att lägga tid på dem. Jag kände mig lycklig faktiskt varje dag. Snygg, stark, duktig och växande.
I december blev det dansstopp. Det var nära att jag blev deprimerad. Av alla endorfiner jag fått av dansen under hösten hade jag blivit en smula beroende. Som en drog faktiskt. En väldigt ofarlig drog, men ändå samma effekt.
Jag tröståt och bara längtade till att kurserna skulle börja igen. De var nog de 2 längsta månaderna på länge. Gick upp i vikt igen. Återfick celluliterna på låren.
Kurserna började. Min chans till tävlingsträning försvann av olika anledningar. Jag försökte inte visa bitterhet utan storhet och inte deppa ner mig för det. Började några andra kurser. Men det kändes som det gick för långsamt. Dansen kändes inte lika glädjefylld längre. Jag fick tala till mig själv att dansen VAR rolig för att ens vilja åka dit. Jag fick inte samma bemötande av folk längre. Jag kanske såg bitter ut.... Men jag stretade på och kände hopp, att precis när det har känts som tyngst brukar det vända.
Jag har lärt mig nu, att det kanske är mot tävling jag vill. Inte för att tävla för tävlandets skull. Utan för att få utvecklas i dansen. Få konkret feedback och personlig utveckling. Jag vet att jag är duktig på vissa saker och behöver massa träning på annat. Det är OKEJ, jag kan TA det. Jag vet att vissa är avundsjuka och inte vill dela med sig av sina tips gratis. Det kallas jantelag och är tyvärr en folksjukdom i detta samhälle. Det är inte roligt för mig att behöva se det heller faktiskt. Jag hade som mål att inte låta någon eller något begränsa mig. Men många vill begränsa mig och min framfart. Jag är inte farlig alls, jag vill bara bli bäst på det jag gör. Sån är jag och sån kommer jag alltid att vara. Jag blir ledsen för folks skull.
Men nu längtar jag efter sommaren och all dess dans.
Ibland undrar jag vad som är medvetna val och vad som bara kommer till en. Av en slump följde jag med Erica den där kvällen till Fruängen och alla de skräckslagna männen och om det var dansen i sig, eller det varma mottagandet som gjorde att jag kom tillbaka vet jag inte. Jag kände någonstans en prestationsångest och ville komma och gå som jag ville, ingen skulle tro något om mig. Jag hade mycket annat omkring mig och det här var bara en engångsgrej.
A tjena!
Var det feedbacken jag fick av alla, att jag lärde mig fort eller dansbandsmusiken som fick mig att fortsätta? Eller bara att ha något roligt att göra med Erri? Jag bara åkte med, tog in det som jag tydligen då var öppen för, gick ut och dansade istället för att gå ut och supa och där någonstans kände jag att jag var fast på något sätt.
Första gången jag stod där på Nackswinget och tittade på alla som dansade.
"Jag kommer aldrig lära mig detta." tänkte jag och fortsatte titta med hakan i golvet.
Så gick vi en foxtrotkurs, och efter det blev det sommarlov. Då började det riktiga danslivet ta fart. Det måste ha varit den bästa sommaren i mitt lilla liv. Jag växte som människa. Fick feedback och beröm nästan jämt. Folk var faktiskt snälla! Och det var inte kl fem i tre en lördagskväll för att få ligga, utan kl 19 en onsdagskväll på grönan. Jag fick faktiskt nya vänner och lärde mig att släppa alla fördomar och våga lära mig av de äldre och att även dansa med någon lite sämre kunde vara utvecklande. Jag reste till nya platser och dansade på som bara den. Gick ner 6 kg. Jag och Erri var som två barn, nyfikna och öppna för allt, ville lära oss allt om alla och tog in tips och råd från alla som ville väl.
Sen kom hösten. Kurserna började ta fart. Vissa kurser gick jag bara för att jag hade hört att de "skulle vara bra" för mig. Andra kurser verkade roliga. Folk var inte lika öppna längre men nu började jag få riktig koll på mig själv och vad jag egentligen gjorde. Jag började bli riktig ambitiös, bara för min egna skull. Stod hemma och tränade. Gick och tränade och dansade ensam utan att tycka det vara konstigt. Självförtroendet var på topp. Jag ville inte bara bli bättre, jag ville bli bäst. Som jag alltid vill. Men den här gången visste jag att jag hade en bra chans att lyckas också. Folk undrade om jag tävlade. Om det berodde på att de såg min ambition eller att de tyckte jag dansade bra vet jag inte. Jag förstod att det tyvärr stack i ögonen på folk också, speciellt de som inte sa någonting. Men jag var fokuserad så jag hade inte tid att lägga tid på dem. Jag kände mig lycklig faktiskt varje dag. Snygg, stark, duktig och växande.
I december blev det dansstopp. Det var nära att jag blev deprimerad. Av alla endorfiner jag fått av dansen under hösten hade jag blivit en smula beroende. Som en drog faktiskt. En väldigt ofarlig drog, men ändå samma effekt.
Jag tröståt och bara längtade till att kurserna skulle börja igen. De var nog de 2 längsta månaderna på länge. Gick upp i vikt igen. Återfick celluliterna på låren.
Kurserna började. Min chans till tävlingsträning försvann av olika anledningar. Jag försökte inte visa bitterhet utan storhet och inte deppa ner mig för det. Började några andra kurser. Men det kändes som det gick för långsamt. Dansen kändes inte lika glädjefylld längre. Jag fick tala till mig själv att dansen VAR rolig för att ens vilja åka dit. Jag fick inte samma bemötande av folk längre. Jag kanske såg bitter ut.... Men jag stretade på och kände hopp, att precis när det har känts som tyngst brukar det vända.
Jag har lärt mig nu, att det kanske är mot tävling jag vill. Inte för att tävla för tävlandets skull. Utan för att få utvecklas i dansen. Få konkret feedback och personlig utveckling. Jag vet att jag är duktig på vissa saker och behöver massa träning på annat. Det är OKEJ, jag kan TA det. Jag vet att vissa är avundsjuka och inte vill dela med sig av sina tips gratis. Det kallas jantelag och är tyvärr en folksjukdom i detta samhälle. Det är inte roligt för mig att behöva se det heller faktiskt. Jag hade som mål att inte låta någon eller något begränsa mig. Men många vill begränsa mig och min framfart. Jag är inte farlig alls, jag vill bara bli bäst på det jag gör. Sån är jag och sån kommer jag alltid att vara. Jag blir ledsen för folks skull.
Men nu längtar jag efter sommaren och all dess dans.
Tjejmiddag!
Det var längesen nu alla glada flickor samlades hemma hos mig för en bit mat och gott sällskap, så av någon anledning blev det av igår! Jättelyckad mat och nöjda tjejer, mest prat om appar och i-Phones överlag som det lätt blir i såhär moderna tider.
Nästa gång blir det ett App-party. :)
Jag gjorde ett stort fat med ris och rödkål, morötter, coctailtomater, fetaost och avocado. Ställde mitt på bordet och för att det tog så stor plats fick jag ta de små tallrikarna att äta från men det gjorde ingenting. Sen gjorde jag kycklingfile med lite diverse kryddor. Drack mineralvatten och pepsimax till, i vinglas. När alla ätit till bristningsgränsen gjorde jag kaffe och dessert bestående av strimlad mango, mangosorbet, hackade pistagenötter och varma hallon. Alla inklusive mig själv var mycket nöjda!
Det är höjden av tillfredställelse för mig, när jag går och tänker en illusionstanke i huvudet, jag såg framför mig det stora fatet i mitten av bordet som alla samlas kring, och med enkla relativt billiga grönsaker kan man göra så mycket, bara man är kreativ och hackar de på lite olika sätt så gör se resten själva! Det blir så vackra färger med lila-vit rödkål, oranga morötter, ljusgrön avocado, vit fetaost, röda tomater. Kryddor och annat tjafs behövs liksom inte! Fast det är inte roligt om inte kompisarna äter av det, men det gjorde dem! SÅÅ KUL!
Jag har ingen telefon fast jag ringt jävla Tele2 tre gånger under samma dag och frågat om det kommer stängas av när jag ber om att få behålla samma nummer när jag går över till i-Phone. Jag känner mig låst och hämmad på gränsen till socialt handikappad. Jag har aldrig väntat så spänt på att en apparat ska börja fungera som vanligt! Nu när det är helg och allt då man behöver telefonen som mest. Jag hoppas verkligen att det är värt väntan, men jag är beredd på många fler problem, som självklart kommer lösa sig!
Tack Karin, Erri och Sandra för en trevlig kväll!
Nästa gång blir det ett App-party. :)
Jag gjorde ett stort fat med ris och rödkål, morötter, coctailtomater, fetaost och avocado. Ställde mitt på bordet och för att det tog så stor plats fick jag ta de små tallrikarna att äta från men det gjorde ingenting. Sen gjorde jag kycklingfile med lite diverse kryddor. Drack mineralvatten och pepsimax till, i vinglas. När alla ätit till bristningsgränsen gjorde jag kaffe och dessert bestående av strimlad mango, mangosorbet, hackade pistagenötter och varma hallon. Alla inklusive mig själv var mycket nöjda!
Det är höjden av tillfredställelse för mig, när jag går och tänker en illusionstanke i huvudet, jag såg framför mig det stora fatet i mitten av bordet som alla samlas kring, och med enkla relativt billiga grönsaker kan man göra så mycket, bara man är kreativ och hackar de på lite olika sätt så gör se resten själva! Det blir så vackra färger med lila-vit rödkål, oranga morötter, ljusgrön avocado, vit fetaost, röda tomater. Kryddor och annat tjafs behövs liksom inte! Fast det är inte roligt om inte kompisarna äter av det, men det gjorde dem! SÅÅ KUL!
Jag har ingen telefon fast jag ringt jävla Tele2 tre gånger under samma dag och frågat om det kommer stängas av när jag ber om att få behålla samma nummer när jag går över till i-Phone. Jag känner mig låst och hämmad på gränsen till socialt handikappad. Jag har aldrig väntat så spänt på att en apparat ska börja fungera som vanligt! Nu när det är helg och allt då man behöver telefonen som mest. Jag hoppas verkligen att det är värt väntan, men jag är beredd på många fler problem, som självklart kommer lösa sig!
Tack Karin, Erri och Sandra för en trevlig kväll!
depptankar...
Till frukost åt hon två halvstekta ägg med grillkrydda,
fet vaniljyoghurt med musli och hennes fina Queen-mugg till bredden fylld med kaffe. Hela veckan hade varit lite tung, svår och jobbig.
Idag var det onsdag, och hon bestämde redan när hon gick upp att det var dags att skriva i bloggen.
Det finns bara 2 sätt att komma på lösningar, att promenera eller att skriva.
Hon funderade på om de som läste bloggen skulle finna det intressant att läsa om hennes problem jämt och ständigt. Så hon valde att omformulera sig litegrann, för att göra det lite mer läsvärt.
Allt kändes hopplöst och tröttsamt. Dansen var inte längre vad den hade varit. Onsdagskursen som hon skulle gå ikväll kändes bara jobbig. Hon visste egentligen inte varför. Det var en bra kurs och det var trevliga kurskompisar. Hon visste inte om hon skulle orka mobilisera alla sina krafter, tala positivt till sig själv och köra järnet, eller bara låta allt vara och någonstans veta att det skulle lösa sig ändå.
Hon hade tappat sig själv och sina egna mål och ideer. Av någon anledning hade det blivit så, och hon var arg på sig själv över det. Just nu visste hon inte vart hon skulle börja. Men hon behövde något.
fet vaniljyoghurt med musli och hennes fina Queen-mugg till bredden fylld med kaffe. Hela veckan hade varit lite tung, svår och jobbig.
Idag var det onsdag, och hon bestämde redan när hon gick upp att det var dags att skriva i bloggen.
Det finns bara 2 sätt att komma på lösningar, att promenera eller att skriva.
Hon funderade på om de som läste bloggen skulle finna det intressant att läsa om hennes problem jämt och ständigt. Så hon valde att omformulera sig litegrann, för att göra det lite mer läsvärt.
Allt kändes hopplöst och tröttsamt. Dansen var inte längre vad den hade varit. Onsdagskursen som hon skulle gå ikväll kändes bara jobbig. Hon visste egentligen inte varför. Det var en bra kurs och det var trevliga kurskompisar. Hon visste inte om hon skulle orka mobilisera alla sina krafter, tala positivt till sig själv och köra järnet, eller bara låta allt vara och någonstans veta att det skulle lösa sig ändå.
Hon hade tappat sig själv och sina egna mål och ideer. Av någon anledning hade det blivit så, och hon var arg på sig själv över det. Just nu visste hon inte vart hon skulle börja. Men hon behövde något.
Dans är ju som värsta drogen,
lyckoruset man får av att dansa kan säkert liknas vid ett lyckorus av kemiskt påverkande substanser. När man tappar dansen är det som att få abstinens eller någon slags liknande effekt av deprission. Det visste hon, och ändå lät hon det ske. Benen värkte, var svullna, magen började puta ut alldeles för mycket igen, låren ökade i volym. Ryggen bidrog med lite ofarlig smärta i ryggraden. Hennes bästa toppform hon hade innan jul var som bortblåst. Hon saknade socialdansen på onsdagarna. Tisdagarna var inte bra, det kändes helt meningslöst. Hon visste att om hon går och tänker på det här aktivt varje dag kommer hon göra något åt det. Så hon skrev och pratade högt för sig själv. Man har bara sitt eget ansvar och vem kan man skylla på om man mår dåligt? Är det på grund av en annan människa måste man lösa det eller ta bort den personen från sitt liv. Är det på grund av en själv får man bli arg på sig själv, men sig själv kan man ju inte ta bort så då måste man lösa det! Byta tankar!
lyckoruset man får av att dansa kan säkert liknas vid ett lyckorus av kemiskt påverkande substanser. När man tappar dansen är det som att få abstinens eller någon slags liknande effekt av deprission. Det visste hon, och ändå lät hon det ske. Benen värkte, var svullna, magen började puta ut alldeles för mycket igen, låren ökade i volym. Ryggen bidrog med lite ofarlig smärta i ryggraden. Hennes bästa toppform hon hade innan jul var som bortblåst. Hon saknade socialdansen på onsdagarna. Tisdagarna var inte bra, det kändes helt meningslöst. Hon visste att om hon går och tänker på det här aktivt varje dag kommer hon göra något åt det. Så hon skrev och pratade högt för sig själv. Man har bara sitt eget ansvar och vem kan man skylla på om man mår dåligt? Är det på grund av en annan människa måste man lösa det eller ta bort den personen från sitt liv. Är det på grund av en själv får man bli arg på sig själv, men sig själv kan man ju inte ta bort så då måste man lösa det! Byta tankar!
Förbannad
Jag är lite förbannad på mig själv. Att jag är så långsam. Att jag är så envis och tjurskallig ibland. Att jag får för mig att saker och ting ska fastna i ett läge för resten av livet. Att jag inte ser till vad som faktiskt är bäst för mig för att jag är så Jävla lat och bekväm, och TRÖÖÖÖG.
När halva dansterminen gått, DÅ hittar jag en kurs som jag egentligen velat gå! Den hade varit Såå bra för mig. VARFÖR såg jag inte den innan? VAd var meningen med det här? VArför är jag så trög och varför låter jag saker och ting bara glida förbi och varför påverkar jag inte min egna situation? NÄR tappade jag gnistan jag hade innan jul? Jag som skulle bli värsta dansdrottningen till sommaren. Det hände fan INGENTING. Jag har länge undrat varför. Nu vet jag. Jag har lagt fokus på Helt Fel saker, inte varit tillräckligt aktiv och inte fått sån feedback att jag trott på mig själv.
Ursäkta utbrottet. Men inte konstigt att jag mått som jag mått. Skönt, nu har jag svaren. TAck.
När halva dansterminen gått, DÅ hittar jag en kurs som jag egentligen velat gå! Den hade varit Såå bra för mig. VARFÖR såg jag inte den innan? VAd var meningen med det här? VArför är jag så trög och varför låter jag saker och ting bara glida förbi och varför påverkar jag inte min egna situation? NÄR tappade jag gnistan jag hade innan jul? Jag som skulle bli värsta dansdrottningen till sommaren. Det hände fan INGENTING. Jag har länge undrat varför. Nu vet jag. Jag har lagt fokus på Helt Fel saker, inte varit tillräckligt aktiv och inte fått sån feedback att jag trott på mig själv.
Ursäkta utbrottet. Men inte konstigt att jag mått som jag mått. Skönt, nu har jag svaren. TAck.
Nya utsikter
Min nya grej nu när det börjar bli lite ljust på morgnarna är att sitta vid köksfönstret och titta ut på alla roilga djur i skogen. Nyss var det en snabb ekorre. Häromdagen en rådjursfamilj. Massor med glada blåmesar runt min talgboll som jag satt upp med presentsnöre lite i krigstider. Jag märker själv hur vuxenpoängen bara höjs och snart slår i taket. Men jag trivs faktiskt! Man observerar små saker hela tiden. En dag satt det en jättekonstig fågel i ett träd. Han lyste upp hela grenen, eftersom det är vitt på marken men kala grenar, var det som om han var ditmålad på ett vitt papper. Han kunde vrida nästan ett helt varv på sitt huvud när han putsade fjädrarna. Man får vara glad att man ändå har en skog full med vilda djur när man bor tio minuter från stan. Jag skulle nog aldrig stå ut med att bo i stan utan att få se ett levande träd när man vaknar. Jag skulle så gärna vilja ha en balkong. MEN, man kan väl inte få allt...
Fredagskväll i Karins bil
Varför spelar grannen så osmaklig musik kl 01.10, dunkar i golvet och sjunger falskt?
Jobb jobb jobb. Jag bara tänker på kaffemaskinen. Jag ser mig själv stå och skumma mjölk och spegla mig i den blänkande kanten. Jag gillar verkligen att göra kaffe. Jag ska verkligen jobba på att få till en bra vardag igen.
Idag kom jag hem 15.30. Somnade med alla kläder under dubbla täcken. Drömde skumma drömmar om brandbomber och annat. Jag är väldigt stressad och orolig just nu. Samt trött. Fick några sms medan jag sov. Nu vet jag inte vilka jag svarat på. Eller vilka jag läst.
Vaknade till vid 22. Tänkte att nu ska jag sova på riktigt. Då ringde Karin och behövde mig en stund. Så istället för att sova vidare tog vi en tur i bilen. Först till Max och sen en tur ut på Mälaröarna. Det var ett litet äventyr, men vi fick mycket genompratat. Nu är det mitt i natten och jag ska egentligen hjälpa Sandra att flytta morgon men hon är sjuk så vi får se hur det går. Jag vill inte gnälla jag vill vara positiv men just nu krävs det stora krafttag i mitt liv för att få rätsida på det igen.
Vilken jobbig vecka jag har haft. Det har gett mig möjlighet att tänka över min situation men också lite frågetecken hur jag ska ta mig vidare. Det är mycket och det kommer bli mer. Allt handlar bara om att hantera det på rätt sätt. Vilket sätt det nu må vara. Det är lätt att känna att man har stöd när man tagit ett beslut, där tvivlar jag inte på mina nära och kära, men nu ska det tas ett beslut. Det är en svårare del. Tid har alla lika mycket av men min tid måste disponeras på ett nytt sätt.
Jobb jobb jobb. Jag bara tänker på kaffemaskinen. Jag ser mig själv stå och skumma mjölk och spegla mig i den blänkande kanten. Jag gillar verkligen att göra kaffe. Jag ska verkligen jobba på att få till en bra vardag igen.
Idag kom jag hem 15.30. Somnade med alla kläder under dubbla täcken. Drömde skumma drömmar om brandbomber och annat. Jag är väldigt stressad och orolig just nu. Samt trött. Fick några sms medan jag sov. Nu vet jag inte vilka jag svarat på. Eller vilka jag läst.
Vaknade till vid 22. Tänkte att nu ska jag sova på riktigt. Då ringde Karin och behövde mig en stund. Så istället för att sova vidare tog vi en tur i bilen. Först till Max och sen en tur ut på Mälaröarna. Det var ett litet äventyr, men vi fick mycket genompratat. Nu är det mitt i natten och jag ska egentligen hjälpa Sandra att flytta morgon men hon är sjuk så vi får se hur det går. Jag vill inte gnälla jag vill vara positiv men just nu krävs det stora krafttag i mitt liv för att få rätsida på det igen.
Vilken jobbig vecka jag har haft. Det har gett mig möjlighet att tänka över min situation men också lite frågetecken hur jag ska ta mig vidare. Det är mycket och det kommer bli mer. Allt handlar bara om att hantera det på rätt sätt. Vilket sätt det nu må vara. Det är lätt att känna att man har stöd när man tagit ett beslut, där tvivlar jag inte på mina nära och kära, men nu ska det tas ett beslut. Det är en svårare del. Tid har alla lika mycket av men min tid måste disponeras på ett nytt sätt.
Glad!
Just nu mår jag så himla bra. Jag har mig själv att tacka, att jag låtit mig hjälpas av rätt personer och tagit avstånd från de som stulit min braiga energi från mig.
Jag anser utan att blinka, att det faktiskt är det livet går ut på. Man lever bara för sin egen skull och ingen annans. Jag försöker varje dag göra de val som är bäst för mig. Ibland blir det knasigt. Men ofta ganska bra!
Jag har lärt mig att saker tar tid också. Framförallt är jag Bekväm i att bara veta om, att de just gör det.
Jag får bekräftelse nästan varje dag. Jag får förtroenden och försöker vara liksom lite mjuk att ta in nya saker som folk försöker lära mig.
Jag har lärt mig, vilka jag tror mig kunna lita på samt motsatsen.
Att vara glad och i lycklig harmoni är faktiskt också lite farligt. Människor kan försöka sätta sig på en. Misstolka ett leende. Missunna en sin sinnesstämning. Det kan bero på osäkerhet eller avundsjuka.
Jag vill gärna lära känna nya människor, men allt har ett pris. Det är lite av en utmaning som jag står inför.
Men som jag brukar se det, allt börjar med en inställning, allt går.
Jag anser utan att blinka, att det faktiskt är det livet går ut på. Man lever bara för sin egen skull och ingen annans. Jag försöker varje dag göra de val som är bäst för mig. Ibland blir det knasigt. Men ofta ganska bra!
Jag har lärt mig att saker tar tid också. Framförallt är jag Bekväm i att bara veta om, att de just gör det.
Jag får bekräftelse nästan varje dag. Jag får förtroenden och försöker vara liksom lite mjuk att ta in nya saker som folk försöker lära mig.
Jag har lärt mig, vilka jag tror mig kunna lita på samt motsatsen.
Att vara glad och i lycklig harmoni är faktiskt också lite farligt. Människor kan försöka sätta sig på en. Misstolka ett leende. Missunna en sin sinnesstämning. Det kan bero på osäkerhet eller avundsjuka.
Jag vill gärna lära känna nya människor, men allt har ett pris. Det är lite av en utmaning som jag står inför.
Men som jag brukar se det, allt börjar med en inställning, allt går.
Olika meningar utan namn
Han är ju helt blåst!
Hon är en osäker tjej som inte kan något om hur livet går till.
Han är lite patetisk faktiskt.
Han är fortfarande liten.
Hon har spårat lite, är inne i en osäker period.
Hon är cool, jag är avundsjuk på hennes jobb.
Han tror att han är snygg men att ta sådana där kort är bara töntigt.
Hon har gjort alldeles för många skönhetsoperationer, lilla flickan.
Hon är rolig, har så många konstiga saker för sig.
Jag missuppfattade en grej, vilka intressanta reaktioner jag mötte.
Han är fantastisk på många sätt.
Hon har blivit så ful och otrevlig, jag orkar inte mer.
Hon har lurat mig under en längre period. Fan.
Hon har haft rätt om henne hela tiden.
Hon vill inte just nu.
Han var snygg, hoppas jag får se honom igen.
Hon är så olycklig men hon vet nog inte om det för hon är så naiv.
Hon är den finaste, men hon kommer komma på det snart.
Dem har sett mig hela tiden, fast det har gått flera långa år.
Han är bra, jag ser fram emot allt som kommer komma.
Det var längesen jag träffade henne, men det ska bli spännande!
Hon kommer aldrig att lära sig.
Han gjorde nog vad han kunde.
Hon är en osäker tjej som inte kan något om hur livet går till.
Han är lite patetisk faktiskt.
Han är fortfarande liten.
Hon har spårat lite, är inne i en osäker period.
Hon är cool, jag är avundsjuk på hennes jobb.
Han tror att han är snygg men att ta sådana där kort är bara töntigt.
Hon har gjort alldeles för många skönhetsoperationer, lilla flickan.
Hon är rolig, har så många konstiga saker för sig.
Jag missuppfattade en grej, vilka intressanta reaktioner jag mötte.
Han är fantastisk på många sätt.
Hon har blivit så ful och otrevlig, jag orkar inte mer.
Hon har lurat mig under en längre period. Fan.
Hon har haft rätt om henne hela tiden.
Hon vill inte just nu.
Han var snygg, hoppas jag får se honom igen.
Hon är så olycklig men hon vet nog inte om det för hon är så naiv.
Hon är den finaste, men hon kommer komma på det snart.
Dem har sett mig hela tiden, fast det har gått flera långa år.
Han är bra, jag ser fram emot allt som kommer komma.
Det var längesen jag träffade henne, men det ska bli spännande!
Hon kommer aldrig att lära sig.
Han gjorde nog vad han kunde.
Motgång!!
Nu har jag stött på HINDER.
Jag har gått upp som FAN i vikt. Jag var smal och vacker precis före jul, sedan tog dansen julledigt. Hej bara vad det gick utför! BLÄÄÄÄ!
Jag försöker göra en plan för 2011... Milstolpar och nya mål. Fan vad tråkigt det är när man inser vad saker och ting kostar. Varför behöver man pengar till allt? Måste man verkligen behöva jobba 12 timmar om dagen för att få göra det man tycker om, ta sig an utmaningar och bo någorlunda?
Fy fan nu är jag på dåligt humör. Jävla Januari. Jävla kapitalsamhälle...
Jag vet att jag måste acceptera allt det här. Oavsett om jag vill eller inte. Samt att jag måste acceptera att förändringar kommer ske, med eller utan min kontroll.
Jag vill mycket och nu måste jag bromsa mig själv, det är sååååå irriterande.
Jag vet att jag behöver min egna styrka och mitt extrema positiva tänk för att ta mig an dessa motgångsmonster. Jag kommer fixa det. Det är bara att jobba tills man dör, sen hetsa vidare till vårens danskurser och träningar, sen hem och toksova för att gå upp en timme extra tidigt för att fortsätta planeringen och genomförandet av mina Jävla MÅL.
Bara att köpa en bil liksom. Hur svårt ska det vara egentligen? Ge mig en plåtlåda på 4 hjul så kör vi! (?)
Mellan tagningarna skall det också få komma in tid för reflektioner, utvärderingar och belöningar. Hur ska jag hinna?
Jag kommer få ner figuren igen.
Jag kommer ha råd, när jag sanerat budgeten.
Jag kommer ha roligt, kanske under tiden.
Jag kommer få massor med nya glädjemoment som stärker mig på vägen.
Jag kommer kanske tycka det är okej med jobb och dans och lite sömn.
Jag kommer behöva pengar i mängder.
Jag har gått upp som FAN i vikt. Jag var smal och vacker precis före jul, sedan tog dansen julledigt. Hej bara vad det gick utför! BLÄÄÄÄ!
Jag försöker göra en plan för 2011... Milstolpar och nya mål. Fan vad tråkigt det är när man inser vad saker och ting kostar. Varför behöver man pengar till allt? Måste man verkligen behöva jobba 12 timmar om dagen för att få göra det man tycker om, ta sig an utmaningar och bo någorlunda?
Fy fan nu är jag på dåligt humör. Jävla Januari. Jävla kapitalsamhälle...
Jag vet att jag måste acceptera allt det här. Oavsett om jag vill eller inte. Samt att jag måste acceptera att förändringar kommer ske, med eller utan min kontroll.
Jag vill mycket och nu måste jag bromsa mig själv, det är sååååå irriterande.
Jag vet att jag behöver min egna styrka och mitt extrema positiva tänk för att ta mig an dessa motgångsmonster. Jag kommer fixa det. Det är bara att jobba tills man dör, sen hetsa vidare till vårens danskurser och träningar, sen hem och toksova för att gå upp en timme extra tidigt för att fortsätta planeringen och genomförandet av mina Jävla MÅL.
Bara att köpa en bil liksom. Hur svårt ska det vara egentligen? Ge mig en plåtlåda på 4 hjul så kör vi! (?)
Mellan tagningarna skall det också få komma in tid för reflektioner, utvärderingar och belöningar. Hur ska jag hinna?
Jag kommer få ner figuren igen.
Jag kommer ha råd, när jag sanerat budgeten.
Jag kommer ha roligt, kanske under tiden.
Jag kommer få massor med nya glädjemoment som stärker mig på vägen.
Jag kommer kanske tycka det är okej med jobb och dans och lite sömn.
Jag kommer behöva pengar i mängder.
Om mig nu faktiskt
Jag verkligen känner hur mitt självförtroende och min självkänsla växer för varje dag!
Jag har en känsla av att vissa av de jag känner tycker jag är stolt och lite knäpp, att jag kanske har fått lite storhetsvansinne. Jag ser iallafall inget fel med det.
Jag har gjort förändringar många gånger. Jag har ändrat mig många gånger. Provat massor med nya vägar. Lyssnat och tagit in råd.
Från andra.
Nu lyssnar jag på mig själv. Det är mig själv jag lever med varje dag, så det känns rimligast.
Jag har hittat ett intresse, dans, som ger mig energi motion och massor med annat. Folk tycker att jag är lite konstig som har mina favoritband, favoritlåtar och favoritbuggkjolar. De kanske inte förstår vikten av att hinna hem och hämta dansskorna, eller hur viktigt det kan vara att komma med på en viss kurs. Kanske de inte vågar själva.
Men efter allt jag har gått igenom, så tycker jag att jag verkligen förtjänar det här, att må så här bra och göra mina egna val, på mina sätt.
Alla behöver inte lyssna på mig heller, och göra som jag gör, för att må bra. Det handlar om att alla ska göra det de mår bra av.
Jag har en känsla av att vissa av de jag känner tycker jag är stolt och lite knäpp, att jag kanske har fått lite storhetsvansinne. Jag ser iallafall inget fel med det.
Jag har gjort förändringar många gånger. Jag har ändrat mig många gånger. Provat massor med nya vägar. Lyssnat och tagit in råd.
Från andra.
Nu lyssnar jag på mig själv. Det är mig själv jag lever med varje dag, så det känns rimligast.
Jag har hittat ett intresse, dans, som ger mig energi motion och massor med annat. Folk tycker att jag är lite konstig som har mina favoritband, favoritlåtar och favoritbuggkjolar. De kanske inte förstår vikten av att hinna hem och hämta dansskorna, eller hur viktigt det kan vara att komma med på en viss kurs. Kanske de inte vågar själva.
Men efter allt jag har gått igenom, så tycker jag att jag verkligen förtjänar det här, att må så här bra och göra mina egna val, på mina sätt.
Alla behöver inte lyssna på mig heller, och göra som jag gör, för att må bra. Det handlar om att alla ska göra det de mår bra av.
Glad eller gnäll, jag är snäll
JAG kan inte hjälpa att alla inte förstår. Men de som gör det, gör det. De som inte förstår, kan sitta där och gnälla. Har man inte varit med, har man inte alltid insikten.
Man kan klaga över många saker. Att folk är tråkiga. Att samhället skottar för dåligt när det kommer snö.
Men det finns också hundra bra sätt att hantera allt på. Ta en egen jävla spade när snön kommer och sluta förvänta dig att folk ska göra allt för dig. Börja träna på att skratta åt saker och faktiskt göra något roligt i varje situation. Man har alltid alla möjligheter att göra det bästa varje dag, varje minut. Det kan ibland vara bäst att bara låta saker och ting få vara som de är, när man är mållös och inte kan påverka det. Då kan man bara lära sig att se på det på ett lärorikt och positivt sätt så man slipper gnälla över det nästa gång.
Palla gnälla. Palla vara neggo och speciellt gnälla över att folk är tråkiga. För vem är det som är tråkig egentligen? Man är ju som man är. Någon kanske tycker det är roligt någon annan inte. Sitt där med neggotankar och tråktankar och låt livet passera. Sitt där i din fjärrvärmeuppvärmda lägenhet och titta ut genom fönstret och gnäll på hur dåligt sandat det är och hur satans kallt det är.
Temperaturen är minus, det är ett faktum som man inte kan göra något åt. Men tar man på sig ett par rejäla skor, termobyxor och ger sig ut, låter det ta den tid det tar, vågar kliva över snövallarna fast det är lite moddigt och halt, och vågar välja att se det som ett litet äventyr istället. Blir det inte lite roligare då? Har man möjligheten att göra det bästa av situationen, tycker iallafall jag att man verkligen ska ta vara på den.
Det är höjden av välbefinnande när människor i ens lilla sfär faktiskt tar tillvara på det man har sagt och rådgivit dem till.
De andra kan sitta där. Gnälla. Vara bittra över livet. Inte ta sig framåt. Inte släppa in eller vädra ut. Missunna och visa avund. Det är helt okej för mig. Jag accepterar att alla typer finns. Det är underbart att de finns så man iallafall vet hur man inte ska bli.
Man kan klaga över många saker. Att folk är tråkiga. Att samhället skottar för dåligt när det kommer snö.
Men det finns också hundra bra sätt att hantera allt på. Ta en egen jävla spade när snön kommer och sluta förvänta dig att folk ska göra allt för dig. Börja träna på att skratta åt saker och faktiskt göra något roligt i varje situation. Man har alltid alla möjligheter att göra det bästa varje dag, varje minut. Det kan ibland vara bäst att bara låta saker och ting få vara som de är, när man är mållös och inte kan påverka det. Då kan man bara lära sig att se på det på ett lärorikt och positivt sätt så man slipper gnälla över det nästa gång.
Palla gnälla. Palla vara neggo och speciellt gnälla över att folk är tråkiga. För vem är det som är tråkig egentligen? Man är ju som man är. Någon kanske tycker det är roligt någon annan inte. Sitt där med neggotankar och tråktankar och låt livet passera. Sitt där i din fjärrvärmeuppvärmda lägenhet och titta ut genom fönstret och gnäll på hur dåligt sandat det är och hur satans kallt det är.
Temperaturen är minus, det är ett faktum som man inte kan göra något åt. Men tar man på sig ett par rejäla skor, termobyxor och ger sig ut, låter det ta den tid det tar, vågar kliva över snövallarna fast det är lite moddigt och halt, och vågar välja att se det som ett litet äventyr istället. Blir det inte lite roligare då? Har man möjligheten att göra det bästa av situationen, tycker iallafall jag att man verkligen ska ta vara på den.
Det är höjden av välbefinnande när människor i ens lilla sfär faktiskt tar tillvara på det man har sagt och rådgivit dem till.
De andra kan sitta där. Gnälla. Vara bittra över livet. Inte ta sig framåt. Inte släppa in eller vädra ut. Missunna och visa avund. Det är helt okej för mig. Jag accepterar att alla typer finns. Det är underbart att de finns så man iallafall vet hur man inte ska bli.
Fortsatta starka tag framåt!
Min positiva starka inställning har återinfunnit sig med full styrka.
Jag kanske uppfattas som jämn och alltid glad och stark, men nu handlar det faktiskt om mig och mitt sätt att se och förverkliga mig själv.
Jag har tack vare de fantastiska människor jag har omkring mig, fått utrymme att börja tänka mer på mig själv och vad jag vill.
Förut har jag varit mer för alla andra, curlat för mina vänner och trott att jag måste göra allt för alla.
Nu flyger jag lite högre, jag menar inte att andra inte flyger eller kan eller vill, men jag flyger utan att hjälpa andra och utan hjälp av någon annan!
Jag blir lite arg på mig själv ibland, nu har jag börjat förstå vad jag ska förbättra för min egna skull. Jag har varit bra på att låta mig begränsas av olika saker. Jag har nya planer för det här året. Jag räknar inte med någon eller något annat än mig själv och min egna drivkraft.
Den här känslan, av att känna att man stiger i flyghöjd, eller mer konkret att man utvecklas som att det känns som att man växer 20 cm inombords, är obeskrivligt tillfredställande!
Så nu ska det köras på, i lagom takt, lagom med krav och mål, en sak i taget och går det åt helvete lär jag mig bara en läxa, så hur man än ser på det blir det bra i slutändan.
Det är inte farligt att leva, inte alls.
Men det är farligt att leva med rädslan för att dö jämt och ständigt, för dö ska man göra ändå förr eller senare.
Jag kanske uppfattas som jämn och alltid glad och stark, men nu handlar det faktiskt om mig och mitt sätt att se och förverkliga mig själv.
Jag har tack vare de fantastiska människor jag har omkring mig, fått utrymme att börja tänka mer på mig själv och vad jag vill.
Förut har jag varit mer för alla andra, curlat för mina vänner och trott att jag måste göra allt för alla.
Nu flyger jag lite högre, jag menar inte att andra inte flyger eller kan eller vill, men jag flyger utan att hjälpa andra och utan hjälp av någon annan!
Jag blir lite arg på mig själv ibland, nu har jag börjat förstå vad jag ska förbättra för min egna skull. Jag har varit bra på att låta mig begränsas av olika saker. Jag har nya planer för det här året. Jag räknar inte med någon eller något annat än mig själv och min egna drivkraft.
Den här känslan, av att känna att man stiger i flyghöjd, eller mer konkret att man utvecklas som att det känns som att man växer 20 cm inombords, är obeskrivligt tillfredställande!
Så nu ska det köras på, i lagom takt, lagom med krav och mål, en sak i taget och går det åt helvete lär jag mig bara en läxa, så hur man än ser på det blir det bra i slutändan.
Det är inte farligt att leva, inte alls.
Men det är farligt att leva med rädslan för att dö jämt och ständigt, för dö ska man göra ändå förr eller senare.
Mig, mina vänner och våra kläder.
Jag är en sån som gillar att köpa kläder, som jag tycker om, som är snygga men framförallt sköna. De behöver inte kosta mycket, de bästa fynden har jag gjort på rea. Jag blir arg när jag behöver betala mycket pengar för kläder. Jag bryr mig inte om trender eller mode. Jag vill se bra ut, i det jag tycker jag passar i.
Det ska vara rent, skönt, snyggt, förhoppningsvis värmande och lukta gott.
Min bästa klänning är min sk kallade tangoklänning, och den passar bara jag i. Den köpte jag för 50 kronor i en utförsäljning när jag var 16 år. Den använder jag inte så ofta, men jag tänker spontant på den varje gång jag undrar vad jag ska ha på mig nästa gång jag går ut. Det är inte alla gånger den passar i sammanhanget, men jävlar vad den har räddat vissa kvällar!
Mina vänner och jag har alltid haft en öppen relation gällande varandras kläder. Jag har väl varit den som har varit "hård" och velat ha mina kläder för mig själv, eller om jag har lånat något så har jag varit noga med att fråga om jag fick låna det plagget, varit aktsam om det och lämnat tillbaka det tvättat på rätt sätt i tid.
Jag är rädd om mina kläder, trots att jag kanske inte betalat mycket pengar för dem. Jag är rädd om allt som är mitt.
Jag har märkt vissa skillnader i vårt beteende mellan detta, att alla inte anser det viktiga med att lämna tillbaka, fråga, tvätta och lägga tillbaka plaggen på rätt plats.
Jag blir jätteledsen om någon lånar något utan att fråga. Eller inte lämnar tillbaka det man lånat.
Det är inget fel att bete sig på olika sätt, jag har alltid uppskattat dynamiska olikheter och egenskaper, det gör allt mycket mer spännande. Jag försöker förstå mig på dessa och anpassa mig därefter.
Ibland tänker jag bara om det verkligen funkar att man är så olika genom allt i livet.
Kanske är det meningen att man ska byta alla plagg i sin garderob någon gång ibland? Och riktigt bra vänner kan ju faktiskt bara komma och säga åt en att VA fan ny tar du och köper NYA tröjor!
Nu orkar jag inte mer om klädmetaforer.
Det ska vara rent, skönt, snyggt, förhoppningsvis värmande och lukta gott.
Min bästa klänning är min sk kallade tangoklänning, och den passar bara jag i. Den köpte jag för 50 kronor i en utförsäljning när jag var 16 år. Den använder jag inte så ofta, men jag tänker spontant på den varje gång jag undrar vad jag ska ha på mig nästa gång jag går ut. Det är inte alla gånger den passar i sammanhanget, men jävlar vad den har räddat vissa kvällar!
Mina vänner och jag har alltid haft en öppen relation gällande varandras kläder. Jag har väl varit den som har varit "hård" och velat ha mina kläder för mig själv, eller om jag har lånat något så har jag varit noga med att fråga om jag fick låna det plagget, varit aktsam om det och lämnat tillbaka det tvättat på rätt sätt i tid.
Jag är rädd om mina kläder, trots att jag kanske inte betalat mycket pengar för dem. Jag är rädd om allt som är mitt.
Jag har märkt vissa skillnader i vårt beteende mellan detta, att alla inte anser det viktiga med att lämna tillbaka, fråga, tvätta och lägga tillbaka plaggen på rätt plats.
Jag blir jätteledsen om någon lånar något utan att fråga. Eller inte lämnar tillbaka det man lånat.
Det är inget fel att bete sig på olika sätt, jag har alltid uppskattat dynamiska olikheter och egenskaper, det gör allt mycket mer spännande. Jag försöker förstå mig på dessa och anpassa mig därefter.
Ibland tänker jag bara om det verkligen funkar att man är så olika genom allt i livet.
Kanske är det meningen att man ska byta alla plagg i sin garderob någon gång ibland? Och riktigt bra vänner kan ju faktiskt bara komma och säga åt en att VA fan ny tar du och köper NYA tröjor!
Nu orkar jag inte mer om klädmetaforer.
Att resa
Det fina med att resa, eller överlag komma till ett nytt ställe och träffa nya personer, är just nyfikenheten och ovetskapen man har om varandra, att se saker och ting i ett första intryck och låta det vara så. Att inte veta så mycket om varandra att det hindrar en eller ger en utrymme för negativa/defensiva tankar, rädslor eller normer.
Man släpper allt och tar allt nytt som det kommer. Det sköljer över en och man väljer precis vilka delar av en själv som man vill visa, man tar in nya tankar och vanor, man löser situationer spontant utan massa planering och annat tjafs, man TAR SIG FRÅN PUNKT A TILL PUNKT B, det är DET enda relevanta.
En del åker flera tusen MIL för att genomgå resan. Ett annat land, en annan stad. Ibland, räcker det med att ta bussen en dag istället för tåget. Ibland, räcker det bara med att möblera om hemma. Ta en ny tur med hunden i skogen. Våga upptäcka nya platser. På nära eller långt håll.
På alla resmål, oavsett hur långt man färdas för att nå dit, finns det något nytt att hämta. En ny tanke, en ny souvenir, en ny vän, ett nytt hus eller ett helt nytt liv.
Man behöver nya människor som ombyte ibland, som bekräftar att man duger som man är, utan massa krusiduller och häftiga trendiga uttryck och tjafs. Vissa reser till nya platser hela tiden för att hitta "hem". Andra vågar inte. De är rädda att de inte blir välkomnade eller accepterade på sitt nya resmål. Det är fantastiskt att resa. Vi i I-landet Sverige har alla möjligheter att göra bra resor runt hela världen. Tänk så mycket människor det finns!
Behöver man ljus och värme, res. Behöver man geografisk distans, res. Behöver man nya perspektiv, res. Lugn och ro, res. Party, res.
Man släpper allt och tar allt nytt som det kommer. Det sköljer över en och man väljer precis vilka delar av en själv som man vill visa, man tar in nya tankar och vanor, man löser situationer spontant utan massa planering och annat tjafs, man TAR SIG FRÅN PUNKT A TILL PUNKT B, det är DET enda relevanta.
En del åker flera tusen MIL för att genomgå resan. Ett annat land, en annan stad. Ibland, räcker det med att ta bussen en dag istället för tåget. Ibland, räcker det bara med att möblera om hemma. Ta en ny tur med hunden i skogen. Våga upptäcka nya platser. På nära eller långt håll.
På alla resmål, oavsett hur långt man färdas för att nå dit, finns det något nytt att hämta. En ny tanke, en ny souvenir, en ny vän, ett nytt hus eller ett helt nytt liv.
Man behöver nya människor som ombyte ibland, som bekräftar att man duger som man är, utan massa krusiduller och häftiga trendiga uttryck och tjafs. Vissa reser till nya platser hela tiden för att hitta "hem". Andra vågar inte. De är rädda att de inte blir välkomnade eller accepterade på sitt nya resmål. Det är fantastiskt att resa. Vi i I-landet Sverige har alla möjligheter att göra bra resor runt hela världen. Tänk så mycket människor det finns!
Behöver man ljus och värme, res. Behöver man geografisk distans, res. Behöver man nya perspektiv, res. Lugn och ro, res. Party, res.
På begäran - klänningsteorin
Som en utveckling av min tidigare nämnda kläd- och relationsteori kommer här en fördjupning.
Man kan likna ens perfekta partner vid en liten svart klänning.
En liten svart klänning vet alla tjejer passar till det mesta, precis som en god pojkvän förväntas göra!
MEN
Ibland är klänningen lite för tight, man känner sig instängd!
Ibland MÅSTE man, trots att man kanske inte vill, ta AV sig klänningen och faktiskt tvätta den.
Man KAN inte ha klänningen till Allt, tex på gymmet.
Man måste också, om man är rädd om sin klänning och vill att den ska hålla många år, kanske ibland låta den hänga och lufta ett tag eller skicka den på kemtvätt.
MED RÄTT VÅRD FÅR DEN HÄR KLÄNNINGEN DIG ATT SE FANTASTISK UT!
Det kan vara lite taskigt mot klänningen att låta den ligga i väskan alltid, lite skrynklig, men utifall att man får användning av den.
Alla tycker inte om klänningar. Andra blir avundsjuka och önskar så väl att de också kunde passa så bra i din klänning att de försöker sno den av dig.
Vissa blir så fästa vid sin klänning, att trots att den kanske ligger i tvättkorgen och inte blir använd, känner ett behov av att springa hem och kontrollera att den verkligen ligger kvar, och att ingen varit och lånat den alternativt snott den.
Man kan med åren växa i den, eller växa ur den.
En del mår bra av att bara ha klänningen i sin garderob, hängandes, för att visa för sina kompisar när de kommer på besök. "Titta vad JAG har..." Så kan det vara i flera år faktiskt.
Andra SAMLAR på klänningar...
Vissa köper en klänning och använder bara en gång....
Det kan vara en klänning du köpt för dyra pengar bara för att den var gjord av en känd designer men som faktiskt bara passar på galamiddagar, och hur ofta går du på sådana?
Eller, det kan vara en enkel i bomull från ett reastånd på torget för en 50-lapp, men som åker på på varje middag, fest, släktträff, som man bara trivs i!
Det kan vara mormors gamla avlagda, med rädsla för att förstöra den används med stor respekt och nästan lite press från familjen att den måste användas fastän du kanske inte har någon lust alla gånger.
OCH IBLAND: SPRICKER DEN!!
(Ingen säger att den inte går att laga för det...)
Man kan likna ens perfekta partner vid en liten svart klänning.
En liten svart klänning vet alla tjejer passar till det mesta, precis som en god pojkvän förväntas göra!
MEN
Ibland är klänningen lite för tight, man känner sig instängd!
Ibland MÅSTE man, trots att man kanske inte vill, ta AV sig klänningen och faktiskt tvätta den.
Man KAN inte ha klänningen till Allt, tex på gymmet.
Man måste också, om man är rädd om sin klänning och vill att den ska hålla många år, kanske ibland låta den hänga och lufta ett tag eller skicka den på kemtvätt.
MED RÄTT VÅRD FÅR DEN HÄR KLÄNNINGEN DIG ATT SE FANTASTISK UT!
Det kan vara lite taskigt mot klänningen att låta den ligga i väskan alltid, lite skrynklig, men utifall att man får användning av den.
Alla tycker inte om klänningar. Andra blir avundsjuka och önskar så väl att de också kunde passa så bra i din klänning att de försöker sno den av dig.
Vissa blir så fästa vid sin klänning, att trots att den kanske ligger i tvättkorgen och inte blir använd, känner ett behov av att springa hem och kontrollera att den verkligen ligger kvar, och att ingen varit och lånat den alternativt snott den.
Man kan med åren växa i den, eller växa ur den.
En del mår bra av att bara ha klänningen i sin garderob, hängandes, för att visa för sina kompisar när de kommer på besök. "Titta vad JAG har..." Så kan det vara i flera år faktiskt.
Andra SAMLAR på klänningar...
Vissa köper en klänning och använder bara en gång....
Det kan vara en klänning du köpt för dyra pengar bara för att den var gjord av en känd designer men som faktiskt bara passar på galamiddagar, och hur ofta går du på sådana?
Eller, det kan vara en enkel i bomull från ett reastånd på torget för en 50-lapp, men som åker på på varje middag, fest, släktträff, som man bara trivs i!
Det kan vara mormors gamla avlagda, med rädsla för att förstöra den används med stor respekt och nästan lite press från familjen att den måste användas fastän du kanske inte har någon lust alla gånger.
OCH IBLAND: SPRICKER DEN!!
(Ingen säger att den inte går att laga för det...)
