Anna psykfall
DET FINNS EN SAK jag stör mig på ute bland folk och det är de som trycker på fel knapp vid övergångsstället.
Det finns av en anledning, två olika "dosor", med två olika knappar, på varsin sida om rödljusstolpen. Den ena är avsedd för cyklister, den andra för fotgängare. Den med en gubbe på är förstås avsedd för fotgängare, medan den med en cykel på är avsedd för cyklisterna. Skillnaden är att trycker man på den knappen som är avsedd för cyklisterna, hinner man som fotgängare inte över gatan i tid om man typ inte håller samma takt som en cykel eller springer, för detta gröna ljus är kortare än det för fotgängarna och dessutom låter det inte så där burrande som det brukar göra frö fotgängarna. Tanken med detta är förmodligen att det inte ska behöva stoppa upp trafiken längre än nödvändigt, vilket är väldigt smart med tanke på hur många bilar det åker i Stockholm varje dag.
När jag närmar mig ett övergångsställe av den här typen, och jag ser någon som har tryckt på fel knapp, drabbas jag av en sorts tvångstanke, att jag måste hinna fram och trycka på rätt knapp innan det blir grönt. Jag smårusar oftast fram och demonsterar med en, nästintill våldsam, smäll på rätta knappen. Sedan suckar jag lätt för mig själv och tänker halvhögt "jävla peebrain". Kommer således på mig själv att jag verkligen borde lägga min energi på annat men nu är det ju försent ändå.
Och igår när jag var på väg hem från jobbet nådde jag nog kulmen av denna mani. Vid det mest trafikerade och olycksdrabbade övergångsstället i hela Bromma, enligt lokaltidiningen iallafall, står en gammal man med rullator och tittar oroligt ut på gatan, väntandes på att det ska slå om till grönt. Han verkar inte ha tryckt på någon utav knapparna överhuvudtaget, och när han ser mig kanske han kommer på sig själv och trycker på den knappen som är till för cyklisterna. Jag, som fortfarande befinner mig ett tjugotal meter från övergångsstället, inser att här måste jag hinna fram i tid, och börjar trött småspringa fram så jag ska hinna över. Snart inser jag att jag inte kommer hinna, det har redan blivit grönt för cyklisten innan jag är framme och jag orkar ju bara inte vänta så jag fortsätter springa över, fortare nu, jag är mitt över övergångsstället. Mannen med rullatorn är inte lika snabb, jag möter honom på halva vägen ungefär, och han hytter med näven i vädret och gastar: Den funkar inte!! Och jag är ju inte sen att riva till med ett (ytterst förbannat): MEN DU TRYCKER JU PÅ FEL KNAPP!!!! Och jag fortsätter min promenad hemåt och är så arg över han är så puckad, jävla puckade människor det finns alltså. Sedan går jag hem och sover. (...)
Nästa gång när jag är på väg mot Brommaplan och ska gå över detta beryktade övergångsställe inser jag att jag har förlorat. Knappen Är trasig. PÅ RIKTIGT! Eh jag kanske ska ta och söka jobb som övergångsställeskontrollant??
Detta blir med säkerhet årets sista blogg. Jag vill säga om 2007: att det var inte ett så jättebra år. Det kommer bättre. Nästa års mål, är att bli konsumentvägledare, köpa lägenheten, träna. Imorgon på nyårsafton ska jag och Mia laga jättegod mat, och festa fett. Vi ses 2008. Slit och släng!
Allmänt, om mig, mitt och jag
Jag har alltid tjafsat om att jag vill bli något "riktigt", alltså inte jobba på 7-eleven hela resten av livet, inte heller ta över något cafè eller annan överflödigt producerande butik med liknande system. Visst har tanken slagit mig flera gånger men när jag senast inte fick det jobbet som kunde ta mig vidare till en mycket "flärdfull" chefstjänst på en restaurangbutik, kände jag mig mer än klart och tydligt helt säker på att det var inte det jag ville - egentligen. Jag har fått så mycket uppskattning, beröm och komplimanger på mitt nuvarande jobb och vissa omkring mig vill starta eget med mig, men jag känner bara Nej, detta är inte min tanke!
Jag ångrar absolut inte min s.k. kallade karriär inom 7-eleven. Det har varit mycket lärorikt, redan från första dagen när jag stod där i den galna morgonrusningen på Gyllenstiernsgatan och fyllde på kanelbullar i korgarna, tills idag, när kunderna kommer in kl. 6 på morgonen och med mycket upprörd ton frågar varför vi har gammalt godis.
Som mitt motto lyder lär man sig något varje dag och det har jag verkligen gjort och kommer fortfarande alltid att göra.
Att börja jobba på 7-eleven har faktiskt, tro det eller ej, varit en liten dröm för mig en gång i tiden. Så du kan ju tro att jag blev överlycklig när jag började jobba där den där hysteriska morgonen för ynka 76 kr i timmen.
"Jag älskar mitt jobb!" tänkte jag, trots att det var stressigare än något annat man kunde tänka sig och fyllde på några fler kanelbullar i korgarna (brända den här gången, men "de går åt").
Men det var då, och nu är nu. Jag har varit ganska loj senaste åren med vad jag egentligen vill göra och bara fokuserat på att klara mig för dagen, att klara hyran varje månad, och att ha tålamod med ett jobb ända tills jag blev fast anställd, och det var stundtals en ganska påfrestande resa.
Men nu: Snart är lägenheten min, bara min.
Och jobbet är fast sedan en tid tillbaka.
Och jag har bara människor omkring mig jag mår bra av som insprierar mig på sitt sätt att vara just de dem är.
En perfekt blandning av dessa faktorer spelar in, men också köttfärskatastrofen som avslöjdades i "Uppdrag granskning" fick mig på dessa tankebanor. Jag började tänka att jag vill hjälpa. Kunder. Eller med ett finare ord konsumenter. Från denna patetiska överkonsumtion där snålheten bedrar visheten gång på gång, mer och mer ju längre in i högkonjunkturen vi kommer vill jag hjälpa dem. Man har ju sett flera pinsamma avsjöjanden senaste tiden, allt ifrån att barnarbete förekommer hos svenska varumärkes(under-)leverantörer, till att svenska elektronikföretag inte ens återvinner sina egna prylar till allt däremellan. Men många svenskar, eller konsumenter (läs: svenska konsumenter), är dels för klena, obrydda eller bara otillräckligt informerade för att säga ifrån och ställa fler mot väggen. Det krävs verkligen ett avslöjande i "Uppdrag granskning", "Insider", "Agenda", eller annat radikalt trovärdigt hederligt svenskt program för att konsumenterna ska överraskas, chockeras, reagera. Med ett: "Ja men Oj fy så dåligt detta trodde vi verkligen inte om ICA som man alltid har känt sig så trygg hos". blir de ledsna, besvikna, sårade och köper inte köttfärs på en vecka. Nästa gång de köper köttfärs tror de godtroget att "de måste ju ha ändrat på rutinerna nu, det kom ju till och med upp i TV".
Det är här jag vill komma in!
Dels hjälpa folk innan de handlar, ifrågasätta deras behov, ifall den här produkten verkligen hjälper dem med vad den är avsedd till, är den värd sitt pris, osv.
Dels vill jag hjälpa företag, att bli tydligare i sin marknadsföring, att ställa oseriösa företag mot väggen, att granska reklamkampanjer osv.
Dels vill jag lära mig mer om alternativen, och kunna ge råd.
Därför ska jag bli konsumentvägledare. Fy fasiken så roligt. Det som inte är så kul är att man måste plugga en jäkla massa. Men det får jag ta. Vill man så kan man, och jag vill. Äntligen. Imorgon börjar det. Mitt nya liv. Jag ska ringa mamma och berätta att personbevisen har kommit så vi kan fixa lägenheten. Och sen ska jag ringa en studievägledare. Jajjemen. Nu är jag fett på g!
