Allmänt, om mig, mitt och jag
Jag har kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor!!
Jag har alltid tjafsat om att jag vill bli något "riktigt", alltså inte jobba på 7-eleven hela resten av livet, inte heller ta över något cafè eller annan överflödigt producerande butik med liknande system. Visst har tanken slagit mig flera gånger men när jag senast inte fick det jobbet som kunde ta mig vidare till en mycket "flärdfull" chefstjänst på en restaurangbutik, kände jag mig mer än klart och tydligt helt säker på att det var inte det jag ville - egentligen. Jag har fått så mycket uppskattning, beröm och komplimanger på mitt nuvarande jobb och vissa omkring mig vill starta eget med mig, men jag känner bara Nej, detta är inte min tanke!
Jag ångrar absolut inte min s.k. kallade karriär inom 7-eleven. Det har varit mycket lärorikt, redan från första dagen när jag stod där i den galna morgonrusningen på Gyllenstiernsgatan och fyllde på kanelbullar i korgarna, tills idag, när kunderna kommer in kl. 6 på morgonen och med mycket upprörd ton frågar varför vi har gammalt godis.
Som mitt motto lyder lär man sig något varje dag och det har jag verkligen gjort och kommer fortfarande alltid att göra.
Att börja jobba på 7-eleven har faktiskt, tro det eller ej, varit en liten dröm för mig en gång i tiden. Så du kan ju tro att jag blev överlycklig när jag började jobba där den där hysteriska morgonen för ynka 76 kr i timmen.
"Jag älskar mitt jobb!" tänkte jag, trots att det var stressigare än något annat man kunde tänka sig och fyllde på några fler kanelbullar i korgarna (brända den här gången, men "de går åt").
Men det var då, och nu är nu. Jag har varit ganska loj senaste åren med vad jag egentligen vill göra och bara fokuserat på att klara mig för dagen, att klara hyran varje månad, och att ha tålamod med ett jobb ända tills jag blev fast anställd, och det var stundtals en ganska påfrestande resa.
Men nu: Snart är lägenheten min, bara min.
Och jobbet är fast sedan en tid tillbaka.
Och jag har bara människor omkring mig jag mår bra av som insprierar mig på sitt sätt att vara just de dem är.
En perfekt blandning av dessa faktorer spelar in, men också köttfärskatastrofen som avslöjdades i "Uppdrag granskning" fick mig på dessa tankebanor. Jag började tänka att jag vill hjälpa. Kunder. Eller med ett finare ord konsumenter. Från denna patetiska överkonsumtion där snålheten bedrar visheten gång på gång, mer och mer ju längre in i högkonjunkturen vi kommer vill jag hjälpa dem. Man har ju sett flera pinsamma avsjöjanden senaste tiden, allt ifrån att barnarbete förekommer hos svenska varumärkes(under-)leverantörer, till att svenska elektronikföretag inte ens återvinner sina egna prylar till allt däremellan. Men många svenskar, eller konsumenter (läs: svenska konsumenter), är dels för klena, obrydda eller bara otillräckligt informerade för att säga ifrån och ställa fler mot väggen. Det krävs verkligen ett avslöjande i "Uppdrag granskning", "Insider", "Agenda", eller annat radikalt trovärdigt hederligt svenskt program för att konsumenterna ska överraskas, chockeras, reagera. Med ett: "Ja men Oj fy så dåligt detta trodde vi verkligen inte om ICA som man alltid har känt sig så trygg hos". blir de ledsna, besvikna, sårade och köper inte köttfärs på en vecka. Nästa gång de köper köttfärs tror de godtroget att "de måste ju ha ändrat på rutinerna nu, det kom ju till och med upp i TV".
Det är här jag vill komma in!
Dels hjälpa folk innan de handlar, ifrågasätta deras behov, ifall den här produkten verkligen hjälper dem med vad den är avsedd till, är den värd sitt pris, osv.
Dels vill jag hjälpa företag, att bli tydligare i sin marknadsföring, att ställa oseriösa företag mot väggen, att granska reklamkampanjer osv.
Dels vill jag lära mig mer om alternativen, och kunna ge råd.
Därför ska jag bli konsumentvägledare. Fy fasiken så roligt. Det som inte är så kul är att man måste plugga en jäkla massa. Men det får jag ta. Vill man så kan man, och jag vill. Äntligen. Imorgon börjar det. Mitt nya liv. Jag ska ringa mamma och berätta att personbevisen har kommit så vi kan fixa lägenheten. Och sen ska jag ringa en studievägledare. Jajjemen. Nu är jag fett på g!
Jag har alltid tjafsat om att jag vill bli något "riktigt", alltså inte jobba på 7-eleven hela resten av livet, inte heller ta över något cafè eller annan överflödigt producerande butik med liknande system. Visst har tanken slagit mig flera gånger men när jag senast inte fick det jobbet som kunde ta mig vidare till en mycket "flärdfull" chefstjänst på en restaurangbutik, kände jag mig mer än klart och tydligt helt säker på att det var inte det jag ville - egentligen. Jag har fått så mycket uppskattning, beröm och komplimanger på mitt nuvarande jobb och vissa omkring mig vill starta eget med mig, men jag känner bara Nej, detta är inte min tanke!
Jag ångrar absolut inte min s.k. kallade karriär inom 7-eleven. Det har varit mycket lärorikt, redan från första dagen när jag stod där i den galna morgonrusningen på Gyllenstiernsgatan och fyllde på kanelbullar i korgarna, tills idag, när kunderna kommer in kl. 6 på morgonen och med mycket upprörd ton frågar varför vi har gammalt godis.
Som mitt motto lyder lär man sig något varje dag och det har jag verkligen gjort och kommer fortfarande alltid att göra.
Att börja jobba på 7-eleven har faktiskt, tro det eller ej, varit en liten dröm för mig en gång i tiden. Så du kan ju tro att jag blev överlycklig när jag började jobba där den där hysteriska morgonen för ynka 76 kr i timmen.
"Jag älskar mitt jobb!" tänkte jag, trots att det var stressigare än något annat man kunde tänka sig och fyllde på några fler kanelbullar i korgarna (brända den här gången, men "de går åt").
Men det var då, och nu är nu. Jag har varit ganska loj senaste åren med vad jag egentligen vill göra och bara fokuserat på att klara mig för dagen, att klara hyran varje månad, och att ha tålamod med ett jobb ända tills jag blev fast anställd, och det var stundtals en ganska påfrestande resa.
Men nu: Snart är lägenheten min, bara min.
Och jobbet är fast sedan en tid tillbaka.
Och jag har bara människor omkring mig jag mår bra av som insprierar mig på sitt sätt att vara just de dem är.
En perfekt blandning av dessa faktorer spelar in, men också köttfärskatastrofen som avslöjdades i "Uppdrag granskning" fick mig på dessa tankebanor. Jag började tänka att jag vill hjälpa. Kunder. Eller med ett finare ord konsumenter. Från denna patetiska överkonsumtion där snålheten bedrar visheten gång på gång, mer och mer ju längre in i högkonjunkturen vi kommer vill jag hjälpa dem. Man har ju sett flera pinsamma avsjöjanden senaste tiden, allt ifrån att barnarbete förekommer hos svenska varumärkes(under-)leverantörer, till att svenska elektronikföretag inte ens återvinner sina egna prylar till allt däremellan. Men många svenskar, eller konsumenter (läs: svenska konsumenter), är dels för klena, obrydda eller bara otillräckligt informerade för att säga ifrån och ställa fler mot väggen. Det krävs verkligen ett avslöjande i "Uppdrag granskning", "Insider", "Agenda", eller annat radikalt trovärdigt hederligt svenskt program för att konsumenterna ska överraskas, chockeras, reagera. Med ett: "Ja men Oj fy så dåligt detta trodde vi verkligen inte om ICA som man alltid har känt sig så trygg hos". blir de ledsna, besvikna, sårade och köper inte köttfärs på en vecka. Nästa gång de köper köttfärs tror de godtroget att "de måste ju ha ändrat på rutinerna nu, det kom ju till och med upp i TV".
Det är här jag vill komma in!
Dels hjälpa folk innan de handlar, ifrågasätta deras behov, ifall den här produkten verkligen hjälper dem med vad den är avsedd till, är den värd sitt pris, osv.
Dels vill jag hjälpa företag, att bli tydligare i sin marknadsföring, att ställa oseriösa företag mot väggen, att granska reklamkampanjer osv.
Dels vill jag lära mig mer om alternativen, och kunna ge råd.
Därför ska jag bli konsumentvägledare. Fy fasiken så roligt. Det som inte är så kul är att man måste plugga en jäkla massa. Men det får jag ta. Vill man så kan man, och jag vill. Äntligen. Imorgon börjar det. Mitt nya liv. Jag ska ringa mamma och berätta att personbevisen har kommit så vi kan fixa lägenheten. Och sen ska jag ringa en studievägledare. Jajjemen. Nu är jag fett på g!
Kommentarer
Trackback
