Hur vuxen är jag?
Här sitter jag. 26 år gammal. Lördag kväll, bara jag hemma vid köksbordet. Vännerna är ute på krogen med sina respektive, eller hemma med sina respektive, eller på bb med sina respektive, eller på bröllop eller på fest eller på kräftskiva....
Jag ångrar just nu en massa saker. Att jag fastnade i dansträsket och trodde på allvar att det skulle bli mitt nya liv. Att jag under den tiden inte gjorde något annat som jag nu skulle haft nytta av. Det var lite som en flykt, från nåt som inte passade då. Men att stanna kvar så länge så intensivt var fel. Just nu känns det så iallafall. Jag känner mig fel, fel ute.
Som vanligt tappar jag motivationen i sådana här lägen. Jag tänker. Vad spelar det för roll hur bra JAG är när ingen ser mig, vill vara med mig eller visar nåt intresse. Varför ska JAG kämpa, ensam? Tänk om ingen är där framme när jag tycker jag är klar med mitt, som det är nu? För jag tycker att jag är framme, på många sätt. Jag vet precis vem jag är och vad jag gillar och inte. Jag vet tillexempel att jag inte tycker om att gå på nattklubb längre. Vissa tycker kanske det är tantvarning på mig, men så är det. Mina vänner drar i mig för att jag ska följa med ut, fast jag inte vill. Jag tänker, är det det man måste göra för att bli accepterad? Vad är det för fel på att umgås några stycken och dricka kaffe, gå på pepp-promenad, laga mat tillsammans och kanske bara gå ut och äta på ett helt normalt sätt? Jag vet inte om det är mig eller dem det är Fel på. Jag sätter ett högt värde på mig själv och väljer de jag vill umgås med noggrannt. Att ta in nya människor är lätt men samtidigt svårt. Att acceptera och accepteras är en jävla balans.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag vet att alla människor kämpar med sig och sitt. Men jag tycker att livet gör sig orättvist nu.
Jag vill gå jättelångt i livet, men kommer aldrig trivas med att göra jobbet ensam. Jag vill ha nån att gå parallellt med, hela vägen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte kommer nå mina mål iallafall. Men det finns ingen mening att det ska göra mig till enstöring, det förtjänar jag inte.
Just nu, kommer mycket handla om mig framöver, i och med mitt nya jobb. Det kommer bli skönt, på det sättet att jag får fokus på mig själv och kan bara göra det jag mår bra av. Men jag måste dela det med någon eller några. På ett sätt känner jag mig som en tonåring igen, som inte vet något om hur det kommer bli. Man är inte så kaxig även om man är äldre.
Jag ångrar just nu en massa saker. Att jag fastnade i dansträsket och trodde på allvar att det skulle bli mitt nya liv. Att jag under den tiden inte gjorde något annat som jag nu skulle haft nytta av. Det var lite som en flykt, från nåt som inte passade då. Men att stanna kvar så länge så intensivt var fel. Just nu känns det så iallafall. Jag känner mig fel, fel ute.
Som vanligt tappar jag motivationen i sådana här lägen. Jag tänker. Vad spelar det för roll hur bra JAG är när ingen ser mig, vill vara med mig eller visar nåt intresse. Varför ska JAG kämpa, ensam? Tänk om ingen är där framme när jag tycker jag är klar med mitt, som det är nu? För jag tycker att jag är framme, på många sätt. Jag vet precis vem jag är och vad jag gillar och inte. Jag vet tillexempel att jag inte tycker om att gå på nattklubb längre. Vissa tycker kanske det är tantvarning på mig, men så är det. Mina vänner drar i mig för att jag ska följa med ut, fast jag inte vill. Jag tänker, är det det man måste göra för att bli accepterad? Vad är det för fel på att umgås några stycken och dricka kaffe, gå på pepp-promenad, laga mat tillsammans och kanske bara gå ut och äta på ett helt normalt sätt? Jag vet inte om det är mig eller dem det är Fel på. Jag sätter ett högt värde på mig själv och väljer de jag vill umgås med noggrannt. Att ta in nya människor är lätt men samtidigt svårt. Att acceptera och accepteras är en jävla balans.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag vet att alla människor kämpar med sig och sitt. Men jag tycker att livet gör sig orättvist nu.
Jag vill gå jättelångt i livet, men kommer aldrig trivas med att göra jobbet ensam. Jag vill ha nån att gå parallellt med, hela vägen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte kommer nå mina mål iallafall. Men det finns ingen mening att det ska göra mig till enstöring, det förtjänar jag inte.
Just nu, kommer mycket handla om mig framöver, i och med mitt nya jobb. Det kommer bli skönt, på det sättet att jag får fokus på mig själv och kan bara göra det jag mår bra av. Men jag måste dela det med någon eller några. På ett sätt känner jag mig som en tonåring igen, som inte vet något om hur det kommer bli. Man är inte så kaxig även om man är äldre.
här gåre undan
Imorgon har jag ett träningspass att se fram emot innan jobbet. herregud så härligt, kommer ha energi resten av dagen. Verkligen dags att styra upp min stackars kropp nu. Som jag längtar. Har mycket energi och vill så mycket! Ordning hemma med mat och frukt och grönsaker inköpta, nu ska det bara bekantas med lite nya människor. Har en vecka kvar drygt på mitt gamla jobb, kan alltså fortfarande inte kanalisera mitt fokus 100% på en grej. Häromdagen beställde jag jojobaolja, betalade med förskott. De har ännu inte kommit. Ringer och skäller på de imorgon om inget hänt. Längtar mycket efter en bra kille nu. Snart är han här..
Att vara ensam på rätt sätt
Just nu har jag omgett mig med så mycket nya människor och intryck, och det har varit helt fantastiskt. Alla jag träffar nu befinner sig i förändringsfaser i livet, inte bara jag. Det är väldigt inspirerande, och också bekräftande att veta att man inte för en förändring ensam. Någon sa att hösten 2012 skulle bli en händelserik höst, vilket var väldigt rätt! Jag är inte rädd längre, utan helt öppen och lugn, fast väldigt beslutsam. Det var precis det här jag ville, att komma precis hit, att sätta sig vid bloggen och skriva precis när sista kompisen gått hem för dagen, och känna så mycket beslutsamhet inför imorgon och resten av veckan, och helst få det gjort också. Jag träffade så olika människor i helgen nu som var, var på nya platser, fick utmana mig själv, fick ge bra nya intryck, fick bara glida omkring som jag ville på mitt sätt. Har pratat i telefon och live med så bra människor, fått så mycket bekräftelse, beröm, uppmuntran, inspiration, handfasta tips...
Jag känner mig lika öppen och oviss och förväntansfull som en 16-åring. 26 är alltså det nya 16!
Fredagen blev en aw med tjejerna från jobbet, och jag var ju lite trött men hade kul ändå på thaibåten!
Lördagen bar det av till Sandras nya lya i Skokloster, och resan till Idealbyn tog tid men gav så mycket lugn och harmoni. ett dygn där kändes som 4 dygn borta. Kom hem söndag, sov flera timmar på eftermiddagen, träffade nästa Zandra, vi tog en stärkande PW runt i Bromma på 2 timmar, pratade om allt. Kul och skönt att prata med någon som inte känner en så bra, man behöver folk i alla filter. Tror jag har grunden för en tjejmiddag snart, känner inspiration, och har nästan tillräckligt många vänner.
I veckan som kommer ska jag försöka styra upp så mycket det bara går, det är lika bra att vara effektiv när den här sköna andan ligger på. Snart kommer hösten och kylan, då kanske man vill mya mer och jobba mindre. Vad vet jag. Men nu är det bara att köra!
Jag känner mig lika öppen och oviss och förväntansfull som en 16-åring. 26 är alltså det nya 16!
Fredagen blev en aw med tjejerna från jobbet, och jag var ju lite trött men hade kul ändå på thaibåten!
Lördagen bar det av till Sandras nya lya i Skokloster, och resan till Idealbyn tog tid men gav så mycket lugn och harmoni. ett dygn där kändes som 4 dygn borta. Kom hem söndag, sov flera timmar på eftermiddagen, träffade nästa Zandra, vi tog en stärkande PW runt i Bromma på 2 timmar, pratade om allt. Kul och skönt att prata med någon som inte känner en så bra, man behöver folk i alla filter. Tror jag har grunden för en tjejmiddag snart, känner inspiration, och har nästan tillräckligt många vänner.
I veckan som kommer ska jag försöka styra upp så mycket det bara går, det är lika bra att vara effektiv när den här sköna andan ligger på. Snart kommer hösten och kylan, då kanske man vill mya mer och jobba mindre. Vad vet jag. Men nu är det bara att köra!
