LIVET
Det är så mycket jag undrar över människor i ens liv. Nu har jag vuxit som människa och är redo att ta in nya vänner. Men var går gränsen mellan att välja och bli vald? Det klart att jag är stor, stark, mogen och klok nog att välja bort de som har negativ inverkan på mig. Men om de jag vill umgås med inte vill umgås med mig? Om de jag väljer att umgås med inte är de jag tror? Vem väljer åt en? Vill man ha alla kort på borden eller ska det komma en kalldusch efter några år? Hur långt kan man gå utan att stanna på sitt sista steg? Vill man verkligen framåt eller är det bara en illusion av flykt från nåt obehagligt till nåt som egentligen inte blir bättre? Väljer man en person eller flera personer i en? Så mycket funderingar. Blir man ens klok nån gång? :)
5-gradigt
Att inte ha kompisar att hänga med känns också en dag som denna. Skulle gärna samlat alla hemma hos mig på en middag eller en bakkväll, eller nåt annat trevligt. Jag börjar känna mig ohälsosam. Sköter mig inte med mat eller träning, inte heller dansar jag längre. Allt sitter i avsaknaden av vänner. Att ha sitt bestånd av människor att umgås med är en grundförutsättning iallafall för mig. Så fort nån tackar nej, eller inte hör av sig, eller är på ett annat ställe blir det ännu ett hål inom mig. Det handlar inte om att jag bara ska ha och ha, jag är faktiskt duktig på att anpassa mig. Men det finns förstås gränser. Att åka tex till Småland varje helg bara för att Jenny bor där är ju inte rimligt. Aldrig förr har jag analyserat vad människor betyder för mig, som nu.
Visst har jag lärt mig, även om jag inte är 100 år gammal, att människor lätt kan försvinna ur ens liv snabbare än man anar. Och att man alltid är sig själv närmast, trots allt som händer. Att man aldrig kan lita på någon så pass mycket att det är värt att förlora sig själv, etc.
Men nu är det på en depressionsnivå. Att allt jag gör börjar kännas meningslöst. Att det inte spelar någon roll, vad jag gör, för ingen ser mig, bekräftar mig, eller bryr sig. Jag tycker att jag har gett och försökt men nu kommer jag inte längre. Vet att ingen kommer komma och rädda mig. Jag måste ta tag i det här själv.
Innerst inne vet jag att det inte är mig det är fel på, jag är bara i en fas i livet.
Men det börjar gå så långt att jag inte längre vet vem jag ska tro på. Får jag en vän nu, vet jag inte om han/hon är kvar imorgon. Kan inte slappna av eller vara mig själv. Vet inte vem jag är imorgon, heller, av samma anledning. Vet inte om detta kommer göra mig mer mån om de nya vänner jag eventuellt skaffar mig längre fram, eller mer uppgiven och slapp.
Jag funderar också på om jag är för kräsen, eller om jag ändå gör rätt, som väntar och väntar. Det är väl sunt att tänka att man endast förtjänar det bästa, och hellre ha en i handen än 10 i skogen osv. Samtidigt tror jag faktiskt att det inte spelar någon roll. Eftersom alla har hittat sitt. Utom jag. Känns som om jag är sist kvar liksom.
Vad är att ställa upp? Alla har ju rätt att göra vad de tycker är rätt, och agerar utifrån sina erfarenheter, och man måste tro, att de gör vad de kan. Men varför känner man sig då ensam?
