Söndag!
Den här helgen har jag bara sovit. Så slut efter allt jobb! Har ju inte bara sålt mina sedvanliga sallader, utan jobbat på kulturfestivalen, varit på det nya jobbet och tagit in massa information. Jag mår så bra, men det är mycket nu! Kommer inte hinna tvätta förrän nästa helg, får således köpa mig till lösningar. Men det här med förändringar kommer sällan ensamma! Flera av mina vänner har fått nya jobb och/eller nya bostäder under augusti månad! Då känns det ännu mer rätt för mig att förändra tillvaron, då vet jag automatiskt att jag har nån att ventilera med sen! Jag har så mycket att se fram emot, hösten kommer bli riktigt händelserik! Dansen är fortfarande på is, men jag tittar på bilderna ibland, och går in på dansklubbarnas hemsidor för att få smaka lite med jämna mellanrum, och mina powerwalks som jag dagligen utför är ju alltid i takt till svängig dansbandsmusik! Jag vill att den här nya omställningen ska landa lite så jag känner att jag kan satsa på dansen igen. Nu måste jag fokusera på en sak i taget.
Adam, min kille/min systerson, är redan 1 år och 4 månader. Nu har han börjat på dagis, och börjar bi trotsig och riktig kaxig! Men jag gillar honom lika mycket ändå, bara kul att se förvandlingen! Det märks att han känner mig och vet vem jag är när han retas med mig och testar gränser, men jag tar det bara som ett positivt tecken, jag vill ju vara en del i hans lilla liv!
Adam, min kille/min systerson, är redan 1 år och 4 månader. Nu har han börjat på dagis, och börjar bi trotsig och riktig kaxig! Men jag gillar honom lika mycket ändå, bara kul att se förvandlingen! Det märks att han känner mig och vet vem jag är när han retas med mig och testar gränser, men jag tar det bara som ett positivt tecken, jag vill ju vara en del i hans lilla liv!
Livet vänder!
Över ett sms förra veckan ändrades mitt lilla liv radikalt. Innan jag hunnit blinka hade jag nytt jobb! Jag har tagit det obehagliga beslutet att säga upp mig, och haft lite ångest över hur jag ska säga det, vad jag ska berätta, men har ändå varit uppriktig vilket känns bra nu. Vissa chanser som kommer i livet kan jag bara omöjligen säga nej till. Det här är en sådan. Detta jobb kommer generera i en mycket stabilare ekonomi, jag har under mycket lång tid drömt massa om pengar, så jag tror det här är meningen på nåt sätt. Ska jag någonsin göra "karriär" kommer tillfället nu. Om inte så är det en språngbräda till nästa tillfälle.
Det här är jobbet med bara en arbetsuppgift, men aldrig har vikten av inställning spelat så stor roll som nu. Det är bara jag som kommer avgöra om det kommer gå och hur bra det kommer gå. Allt jag lärt mig hittills, på det gamla jobbet, av alla mina relationer, av dansen, kommer komma till sin spets nu. Det här är jobbet där jantelag inte riktigt existerar, alla får sina höjder uppmätta. Det är en hög nivå för många, och en stor omställning för mig, men fruktansvärt spännande.
Jag har alltid hävdat att min inställning kommer ta mig längre än en annan med en tjusig utbildning på cv´t och en överlägsen attityd och det är precis vad som har hänt nu. Allt går och det har jag fan bevisat. Jag är så tacksam så det nästan känns overkligt. Allt är lite för bra för att vara sant, kanske är allt en bluff, men det känns inte som om jag förtjänar det nu. Jag är så tacksam över alla jobbtimmar jag lagt ner utan motivation, att jag aldrig gett upp, för någonstans inom mig har jag vetat att det varit rätt. Det kan aldrig vara fel att jobba, och det kommer alltid ta en någonstans. För mig tog det 7 år, där jag gått livets och arbetets skola, medan andra haft andra utsikter och pluggat högskolepoäng.
Jag kan inte välja åt någon annan, men de val jag gör har tagit mig hit och ingen annanstans. Jag är stolt över mig själv, och jag kommer ännu närmare mina drömmar genom alla val jag gör. Att leva just nu är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Vissa yttre faktorer pressar mig lite, men allt löser sig.
Det här är jobbet med bara en arbetsuppgift, men aldrig har vikten av inställning spelat så stor roll som nu. Det är bara jag som kommer avgöra om det kommer gå och hur bra det kommer gå. Allt jag lärt mig hittills, på det gamla jobbet, av alla mina relationer, av dansen, kommer komma till sin spets nu. Det här är jobbet där jantelag inte riktigt existerar, alla får sina höjder uppmätta. Det är en hög nivå för många, och en stor omställning för mig, men fruktansvärt spännande.
Jag har alltid hävdat att min inställning kommer ta mig längre än en annan med en tjusig utbildning på cv´t och en överlägsen attityd och det är precis vad som har hänt nu. Allt går och det har jag fan bevisat. Jag är så tacksam så det nästan känns overkligt. Allt är lite för bra för att vara sant, kanske är allt en bluff, men det känns inte som om jag förtjänar det nu. Jag är så tacksam över alla jobbtimmar jag lagt ner utan motivation, att jag aldrig gett upp, för någonstans inom mig har jag vetat att det varit rätt. Det kan aldrig vara fel att jobba, och det kommer alltid ta en någonstans. För mig tog det 7 år, där jag gått livets och arbetets skola, medan andra haft andra utsikter och pluggat högskolepoäng.
Jag kan inte välja åt någon annan, men de val jag gör har tagit mig hit och ingen annanstans. Jag är stolt över mig själv, och jag kommer ännu närmare mina drömmar genom alla val jag gör. Att leva just nu är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Vissa yttre faktorer pressar mig lite, men allt löser sig.
Ett inlägg om dansen
Jag vill bara dansa. Det är inte så svårt. Det är kul och får mig motiverad till övrig träning.
Men jag dansar inte.
Jag har satsat hårt under de 2,5 år jag hållt på. Ville bli bäst, snabbt, direkt. Precis som allt jag gör. Och så bara går det så långsamt. Jag tappar gnistan. Vill inte längre. Tycker att jag ansträngt mig hårt, vet att folk sett det och tycker att de kan komma till mig nu när jag visat upp mig så duktigt. Tar mig an utmaningar och följer instruktioner. Kan allt jag tar mig till. Vill ofta mer.
På kursnivå var det lätt och alla var öppna och generösa med komplimanger och beröm. Det gillade jag. Det fick mig att vilja fortsätta. En dansinstruktör berömmer mig alltid. Jag gör alltid Rätt. Bra. Så. Jag ÄR DUKTIG. En duktig tjej.
Men pardans handlar ju, speciellt NU när jag vill tävla, om personkemi. Jag är korrekt och duktig men saknar DET DÄR lilla extra. Ska jag satsa på att hitta det i mig själv eller hos min partner? Är det någon ide att ens gå ut och dansa när bara de mesiga bjuder upp mig och aldrig de riktiga essen? Jag VILL ju. Hur ska jag förmedla detta utan att uppfattas som en patetisk liten vanlig tjej som bara tror hon kan bli bäst på en handvändning? Det här är svårt, och kräver allting ifrån mig själv, ingen annan. Jag vet också, att de som är essen hållt på i många fler år. De har säkert gått igenom den här fasen både 2 och 3 gånger innan mig. Men för mig är det en ny fas. Och framförallt vet jag inte om det är nu man ska lägga ner projektet och ändå nöja sig med det man åstadkommit som ändå är mer än andra, eller om man ska tänka "varför ska jag tänka så?" och bara vänta in tidens svar. Det är svårt med tanke på att jag ändå har ganska hög integritet. Ingen dansmänniska Känner mig. De vet vem jag är, och det börjar visa resultat nu, att jag får skylla mig lite själv att jag inte varit mer öppen tidigare för det hade jag garanterat vunnit på nu. Men jag känner mig inte hemma än. Litar aldrig på nån liksom. Det är ju min stil. Jag lovade visst mig själv att jag skulle försöka börja lita mer på folk när jag började dansa och har förstås kommit en bra bit på väg, men det gäller bara själva dansstegen. Att lita LITA på folk kommer jag aldrig göra. Jag är min egen.
Men jag vill verkligen inte förlora det här, allra minst mot mig själv. Jag har lovat mig själv att tävla och borde verkligen inte ge upp nu. Det här kan vara en nystart, ett nytt läge.
Jag bara undrar, om man vill och kan, varför FÅR man inte. Så är det med så mycket i livet. Kan inte kalla det orättvist, men varifrån kommer möjligheterna? När kommer dem, och hur långt ska man gå för att hitta dem?
Men jag dansar inte.
Jag har satsat hårt under de 2,5 år jag hållt på. Ville bli bäst, snabbt, direkt. Precis som allt jag gör. Och så bara går det så långsamt. Jag tappar gnistan. Vill inte längre. Tycker att jag ansträngt mig hårt, vet att folk sett det och tycker att de kan komma till mig nu när jag visat upp mig så duktigt. Tar mig an utmaningar och följer instruktioner. Kan allt jag tar mig till. Vill ofta mer.
På kursnivå var det lätt och alla var öppna och generösa med komplimanger och beröm. Det gillade jag. Det fick mig att vilja fortsätta. En dansinstruktör berömmer mig alltid. Jag gör alltid Rätt. Bra. Så. Jag ÄR DUKTIG. En duktig tjej.
Men pardans handlar ju, speciellt NU när jag vill tävla, om personkemi. Jag är korrekt och duktig men saknar DET DÄR lilla extra. Ska jag satsa på att hitta det i mig själv eller hos min partner? Är det någon ide att ens gå ut och dansa när bara de mesiga bjuder upp mig och aldrig de riktiga essen? Jag VILL ju. Hur ska jag förmedla detta utan att uppfattas som en patetisk liten vanlig tjej som bara tror hon kan bli bäst på en handvändning? Det här är svårt, och kräver allting ifrån mig själv, ingen annan. Jag vet också, att de som är essen hållt på i många fler år. De har säkert gått igenom den här fasen både 2 och 3 gånger innan mig. Men för mig är det en ny fas. Och framförallt vet jag inte om det är nu man ska lägga ner projektet och ändå nöja sig med det man åstadkommit som ändå är mer än andra, eller om man ska tänka "varför ska jag tänka så?" och bara vänta in tidens svar. Det är svårt med tanke på att jag ändå har ganska hög integritet. Ingen dansmänniska Känner mig. De vet vem jag är, och det börjar visa resultat nu, att jag får skylla mig lite själv att jag inte varit mer öppen tidigare för det hade jag garanterat vunnit på nu. Men jag känner mig inte hemma än. Litar aldrig på nån liksom. Det är ju min stil. Jag lovade visst mig själv att jag skulle försöka börja lita mer på folk när jag började dansa och har förstås kommit en bra bit på väg, men det gäller bara själva dansstegen. Att lita LITA på folk kommer jag aldrig göra. Jag är min egen.
Men jag vill verkligen inte förlora det här, allra minst mot mig själv. Jag har lovat mig själv att tävla och borde verkligen inte ge upp nu. Det här kan vara en nystart, ett nytt läge.
Jag bara undrar, om man vill och kan, varför FÅR man inte. Så är det med så mycket i livet. Kan inte kalla det orättvist, men varifrån kommer möjligheterna? När kommer dem, och hur långt ska man gå för att hitta dem?
