Anzkisuperbabe

Han är ju helt blåst!
Hon är en osäker tjej som inte kan något om hur livet går till.
Han är lite patetisk faktiskt.
Han är fortfarande liten.
Hon har spårat lite, är inne i en osäker period.
Hon är cool, jag är avundsjuk på hennes jobb.
Han tror att han är snygg men att ta sådana där kort är bara töntigt.
Hon har gjort alldeles för många skönhetsoperationer, lilla flickan.
Hon är rolig, har så många konstiga saker för sig.
Jag missuppfattade en grej, vilka intressanta reaktioner jag mötte.
Han är fantastisk på många sätt.
Hon har blivit så ful och otrevlig, jag orkar inte mer.
Hon har lurat mig under en längre period. Fan.
Hon har haft rätt om henne hela tiden.
Hon vill inte just nu.
Han var snygg, hoppas jag får se honom igen.
Hon är så olycklig men hon vet nog inte om det för hon är så naiv.
Hon är den finaste, men hon kommer komma på det snart.
Dem har sett mig hela tiden, fast det har gått flera långa år.
Han är bra, jag ser fram emot allt som kommer komma.
Det var längesen jag träffade henne, men det ska bli spännande!
Hon kommer aldrig att lära sig.
Han gjorde nog vad han kunde.

Nu har jag stött på HINDER.
Jag har gått upp som FAN i vikt. Jag var smal och vacker precis före jul, sedan tog dansen julledigt. Hej bara vad det gick utför! BLÄÄÄÄ!

Jag försöker göra en plan för 2011... Milstolpar och nya mål. Fan vad tråkigt det är när man inser vad saker och ting kostar. Varför behöver man pengar till allt? Måste man verkligen behöva jobba 12 timmar om dagen för att få göra det man tycker om, ta sig an utmaningar och bo någorlunda?

Fy fan nu är jag på dåligt humör. Jävla Januari. Jävla kapitalsamhälle...

Jag vet att jag måste acceptera allt det här. Oavsett om jag vill eller inte. Samt att jag måste acceptera att förändringar kommer ske, med eller utan min kontroll.

Jag vill mycket och nu måste jag bromsa mig själv, det är sååååå irriterande.
Jag vet att jag behöver min egna styrka och mitt extrema positiva tänk för att ta mig an dessa motgångsmonster. Jag kommer fixa det. Det är bara att jobba tills man dör, sen hetsa vidare till vårens danskurser och träningar, sen hem och toksova för att gå upp en timme extra tidigt för att fortsätta planeringen och genomförandet av mina Jävla MÅL.
Bara att köpa en bil liksom. Hur svårt ska det vara egentligen? Ge mig en plåtlåda på 4 hjul så kör vi! (?)

Mellan tagningarna skall det också få komma in tid för reflektioner, utvärderingar och belöningar. Hur ska jag hinna?

Jag kommer få ner figuren igen.
Jag kommer ha råd, när jag sanerat budgeten.
Jag kommer ha roligt, kanske under tiden.
Jag kommer få massor med nya glädjemoment som stärker mig på vägen.
Jag kommer kanske tycka det är okej med jobb och dans och lite sömn.
Jag kommer behöva pengar i mängder.

Jag verkligen känner hur mitt självförtroende och min självkänsla växer för varje dag!
Jag har en känsla av att vissa av de jag känner tycker jag är stolt och lite knäpp, att jag kanske har fått lite storhetsvansinne. Jag ser iallafall inget fel med det.
Jag har gjort förändringar många gånger. Jag har ändrat mig många gånger. Provat massor med nya vägar. Lyssnat och tagit in råd.
Från andra.

Nu lyssnar jag på mig själv. Det är mig själv jag lever med varje dag, så det känns rimligast.
Jag har hittat ett intresse, dans, som ger mig energi motion och massor med annat. Folk tycker att jag är lite konstig som har mina favoritband, favoritlåtar och favoritbuggkjolar. De kanske inte förstår vikten av att hinna hem och hämta dansskorna, eller hur viktigt det kan vara att komma med på en viss kurs. Kanske de inte vågar själva.

Men efter allt jag har gått igenom, så tycker jag att jag verkligen förtjänar det här, att må så här bra och göra mina egna val, på mina sätt.

Alla behöver inte lyssna på mig heller, och göra som jag gör, för att må bra. Det handlar om att alla ska göra det de mår bra av.

JAG kan inte hjälpa att alla inte förstår. Men de som gör det, gör det. De som inte förstår, kan sitta där och gnälla. Har man inte varit med, har man inte alltid insikten.

Man kan klaga över många saker. Att folk är tråkiga. Att samhället skottar för dåligt när det kommer snö.
Men det finns också hundra bra sätt att hantera allt på. Ta en egen jävla spade när snön kommer och sluta förvänta dig att folk ska göra allt för dig. Börja träna på att skratta åt saker och faktiskt göra något roligt i varje situation. Man har alltid alla möjligheter att göra det bästa varje dag, varje minut. Det kan ibland vara bäst att bara låta saker och ting få vara som de är, när man är mållös och inte kan påverka det. Då kan man bara lära sig att se på det på ett lärorikt och positivt sätt så man slipper gnälla över det nästa gång.

Palla gnälla. Palla vara neggo och speciellt gnälla över att folk är tråkiga. För vem är det som är tråkig egentligen? Man är ju som man är. Någon kanske tycker det är roligt någon annan inte. Sitt där med neggotankar och tråktankar och låt livet passera. Sitt där i din fjärrvärmeuppvärmda lägenhet och titta ut genom fönstret och gnäll på hur dåligt sandat det är och hur satans kallt det är.

Temperaturen är minus, det är ett faktum som man inte kan göra något åt. Men tar man på sig ett par rejäla skor, termobyxor och ger sig ut, låter det ta den tid det tar, vågar kliva över snövallarna fast det är lite moddigt och halt, och vågar välja att se det som ett litet äventyr istället. Blir det inte lite roligare då? Har man möjligheten att göra det bästa av situationen, tycker iallafall jag att man verkligen ska ta vara på den.

Det är höjden av välbefinnande när människor i ens lilla sfär faktiskt tar tillvara på det man har sagt och rådgivit dem till.

De andra kan sitta där. Gnälla. Vara bittra över livet. Inte ta sig framåt. Inte släppa in eller vädra ut. Missunna och visa avund. Det är helt okej för mig. Jag accepterar att alla typer finns. Det är underbart att de finns så man iallafall vet hur man inte ska bli.

Min positiva starka inställning har återinfunnit sig med full styrka.
Jag kanske uppfattas som jämn och alltid glad och stark, men nu handlar det faktiskt om mig och mitt sätt att se och förverkliga mig själv.

Jag har tack vare de fantastiska människor jag har omkring mig, fått utrymme att börja tänka mer på mig själv och vad jag vill.
Förut har jag varit mer för alla andra, curlat för mina vänner och trott att jag måste göra allt för alla.

Nu flyger jag lite högre, jag menar inte att andra inte flyger eller kan eller vill, men jag flyger utan att hjälpa andra och utan hjälp av någon annan!

Jag blir lite arg på mig själv ibland, nu har jag börjat förstå vad jag ska förbättra för min egna skull. Jag har varit bra på att låta mig begränsas av olika saker. Jag har nya planer för det här året. Jag räknar inte med någon eller något annat än mig själv och min egna drivkraft.

Den här känslan, av att känna att man stiger i flyghöjd, eller mer konkret att man utvecklas som att det känns som att man växer 20 cm inombords, är obeskrivligt tillfredställande!

Så nu ska det köras på, i lagom takt, lagom med krav och mål, en sak i taget och går det åt helvete lär jag mig bara en läxa, så hur man än ser på det blir det bra i slutändan.

Det är inte farligt att leva, inte alls.
Men det är farligt att leva med rädslan för att dö jämt och ständigt, för dö ska man göra ändå förr eller senare.