Life rocks on
Efter ännu ett par turer är jag nu stadig singel, och det känns som om jag vuxit 2 dm inombords! Så himla skönt, faktiskt. Usch och fy för förhållanden, som alltid går ut på att man ska hålla på, anpassa sig när man inte får ett skit i gengäld, fundera över vem man är bara för att han har mage att ifrågasätta allt man säger och gör. Och dessutom, priset för det, man blir dumpad, inte bara en gång, utan tre gånger, och nu ger jag fan upp. Ingen kille pallar med mig, vad det nu kan vara det beror på, men alla flyr tillslut i panik från mig eller jag i panik från dem.
Jag är så jävla stark när jag är själv och lever på egen hand, har tusen ideér om vad jag ska göra nu, och livet har bara börjat! Ingen ska säga till mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, hur jag ska göra det. Ingen är värd att offra sin person för.
Jag kan ta min tid till allt Jag vill göra, vara med mina älskade vänner utan att någon bitter jävel sitter i soffan och gnäller över hur värdelösa mina vänner är, jag kan fira jul och nyår och ge julklappar till någon som uppskattar dem, gå på rockbar och dricka vin hela livet! Inte behöva undra över vilka äckliga brudar som figurerar med indirekta sexanspelande kommentarer på facebook, eller lägger in en erotisk stöt på min karl på krogen någonstans i Stockholm, med en oroande känsla i magen, att han är så full att jag inte kan lita på honom. SÅ JÄVLA SJUKT! (hur kunde jag hamna där?)
Hoppas jag aldrig mer få se svinet. Hoppas han mognar och inser att han äter upp tjejer på löpande band, att han inser att även nya cyklar behöver service. Hans förhållanden kommer aldrig hålla. (Förmodligen inte mina heller... )
"Tänk på den röda cykeln!"
Det enda som behövs nu, är en rabbit och ett kollektiv. Sen lite sommar.
Jag är bäst i hela min värld!!!!!! TJOHOO!!
Dumpad/slängd åt rävarna
Alla ni som trodde att jag var lycklig med min älskade pojkvän och aldrig hade bekymmer, levde det glada snart-ett-år-förhållandet, ni kan tänka om. För jag är fetdumpad.
Som en blixt från klar himmel tvärvände min trogne, lojale, vettiga, snygga, ansvarsfulla, underbara man till ett riktigt bestialiskt svin till monster - över en natt.
Ni må tro att jag blev en smula förvirrad.
Okej, vi har haft outtalade problem liggande latent i bakskuffen ett bra tag. Och kanske hade det blivit bättre av att ta tag i dem, gräva upp dem och försöka reda ut dem, men vi lät hur som helst bli.. Men detta. Jag må vara erfaren när det gäller dumpningar av alla dess slag, men jag säger ändå, detta tar fan priset.
Skillanden mellan oss har väl varit
-Han har tänkt på det länge (utan att säga något till mig), försökt stå ut lite till, och lite till, och lite till.....
-Jag har märkt av det, kommit med kreativa förslag, vi reser bort, vi är bara för oss själva en kväll eller helg, bara vi två går ut på krogen, eftersom han inte sagt något till mig innan om att det är han som känner sig begränsad, hämmad, låst, fast, dömd att inte få styra sitt eget liv, så har jag blivit ledsen när han skällt ut mig för att planera för mycket, då var jag för mycket tjej, och jag la ner projektet, för jag trodde det berodde på att vi varit så mycket bland andra folk, aldrig fått vara för oss själva och få kvalitetstid med varandra. Jag visste inte att han redan då längtade bort - från mig...
-Jag tycker alltid vi har haft bra kommunikation, och även om hans sidor har förvånat mig, har jag anpassat mig och han anpassat sig så gott det går, men lite för mycket till lags för den andra, tills bubblan sprack.
-Jag hävdade från första början att det var för tidigt att bli ihop efter en vecka, och sen i princip sitta ihop med varandra. Visserligen, vi var kära och allt var nytt och jättespännande, och klart man är naiv ens första förhållande i sitt liv (jag) , men han förstod inte vikten av att ha sin egen tid, vilket jag försökte förklara tusen gånger, nej, då var jag med honom bara för att vara snäll, och kände mig lite instängd av det, och sen sprack min bubbla. Eller bådas bubblor litegrann, han kom också på sig själv efter några månader, att han ville vara med sina vänner, grattis liksom det är det jag har sagt hela tiden, man ska alltid lyssna på Anna jag är klok och jag bits inte.
- Succesivt har vårat förhållande blivit rutinmässigt, tråkigt, han har velat supa ner sig med sina vänner varje helg medan jag har velat sitta hemma och baka kakor med mina pinglor, sen i bästa fall har vi iallafall sovit med varandra, inte tagit tag i dagen dagen efter, utan bara legat hemma, jag har mått dåligt över det, finns så mycket annat kul man kan göra om dagarna, i början var det inga problem, då var det promenader, picknickar, middagar, hälsa på folk, handla, tusen saker, men på slutet hände ingenting. Och ni kan ju läsa er till varför det inte hände någonting trots mina förslag. För han hade redan bestämt sig för att gnistan var borta. Han ville redan då bort från mig.
- Så här i efterhand kommer man på tusen grejer man skulle ha gjort annorlunda. Men till det roliga; jag hade en stooor plan redo i bakfickan, men den brändes ju upp i samband med dumpningen, så den kommer vi aldrig få ta del av. Men den hade kunnat rädda allt - om han fortfarande ville.
Tråkigt bara att jag inte tänkte till tidigare. Men han gav sånt sken av att vara så stabil, så trogen, och med en envis inställning att vi ska leva hela livet tillsammans, så vi behöver inte stressa. Men det borde vi kanske ha gjort, mer på vissa plan, mindre på andra.
Jag tackar trots denna fasansfulla dumping inte nej till en chans till. För han har sån potential, jag var bara såå långsam med att fatta vinkarna.
Men detta kan man ju gräma sig över i hundra år.
Okej till detaljerna om hur denna bestialiska dumping gick till:
Lördag 24/1: Jag vaknar av sms: Jag vill göra slut. Jag slänger på mig kläderna, ilar till Haninge för att få en bild, en förklaring och förhoppningsvis en lösning. Vi pratar i flera timmar, gråter, kramas. Jag lyckas övertala honom att göra ett försök till. Hela veckan planerar jag saker för oss, för jag är så glad att han ville stanna. (Inte för att han märkte av något om det, jag har ju blivit tystad av honom förr, så nuförtiden planerar jag allt i min ensamhet, och skrider till verket när allt är klart, och då först då skulle han förstå.) Ringer alla jag känner och samlar råd, samlar mina pinglor för att få tjejiga tips om hur man tillfredställer sin man så han stannar livet ut. Allt känns bra (för mig dåra) jag har planer och räknar iskallt med att han är med planerna, han har ju gått med på att fortsätta vara tillsammans med mig ju. Jag börjar se ljuset i tunneln, en lösning på den gråa vardagen, en början på en nytändning.
Lördag 31/1: En bakfull nervös Daniel kör båda oss till Globen. Min plan har han inte fått ta del av ännu, för igår kväll var han för full, nu för bakfull, och stereon är på högsta volym, stör inte den Daniel som kör, har jag fått lära mig. Men jag är så spänd på att få berätta, så förväntansfull, så jag märker inte ens att han är helt sval, totalt ointresserad, för nu har han egentligen redan bestämt sig. Men för husfridens skull lovar han att höra av sig på kvällen (när jag har min tjejmiddag, och han är på fest på Ekerö) vilket han alltid gjort och alltid troget hållt. Vi pussar varandra hejdå och jag tar tunnelbanan hem. Jag sms-ar att allt kommer bli bra nu, jag ska berätta sen vad jag har tänkt, men vi ses i natt eller imorgon, ha så kul med killarna.
Min otroligt lyckade trerätters-bjudning går således av stapeln (typiskt att den skulle vara lyckad), min längtan efter min underbara man växer sig starkare, medan han å andra sidan kämpar med att supa sig så full han bara kan för att :a) kunna ragga upp nån ny tjej utan att få ångest, b) kunna göra slut med mig utan att få ångest, c) bara tro att han kan fly från alla problem det innebär att dumpa sig älskade fruga efter ett år, eller d) alla ovanstående. Här har jag ju inte riktigt fått något bra svar ännu, och lever nog utan det också faktiskt..
Åter till min sida, jag är glad och har så trevligt, får så mycket tips att det kliar i fingrarna. Sms-ar och säger att här är det så trevligt och står du inte ut med fulla karlar där borta så är du välkommen hit, ungefär. (Han har ju alltid hävdat att han tycker det är trevligare att umgås med tjejer än med killar.) Men hör och häpna, för första gången på 1 år svarar han inte på mitt sms. Och inte på nästa, och inte på nästa, och inte på nästa. Så jag ringer upp honom. DÅ KOPPLAR HAN BORT MIG.
Men naiva Anna 23 år dricker mer vin, blir lite orolig att han kanske blivit av med telefonen, ringer 118118 (skickar räkningen sen) för att få tag i hans vänner, då kommer den stora smällen, ett sms där det står:
Jag är på Rickards kompis landställe. Blev fett full, däckade, vaknade nyss. Jag kan inte vara tillsammans med dig längre. Det är slut. //Daniel.
Ba HALLLLLÅÅÅÅÅ??
A ingen mer förklaring på hela dagen, han har avstängd mobil, finns inget att prata om säger han.
Så så ser det ut. Lita aldrig på din karl. Lita bara på dig själv. Alltid. Det är det enda rätta.
(sen att jag älskar honom fortfarande och förmodligen ett jävligt bra tag till gör ju inte saken lättare direkt)
Som en blixt från klar himmel tvärvände min trogne, lojale, vettiga, snygga, ansvarsfulla, underbara man till ett riktigt bestialiskt svin till monster - över en natt.
Ni må tro att jag blev en smula förvirrad.
Okej, vi har haft outtalade problem liggande latent i bakskuffen ett bra tag. Och kanske hade det blivit bättre av att ta tag i dem, gräva upp dem och försöka reda ut dem, men vi lät hur som helst bli.. Men detta. Jag må vara erfaren när det gäller dumpningar av alla dess slag, men jag säger ändå, detta tar fan priset.
Skillanden mellan oss har väl varit
-Han har tänkt på det länge (utan att säga något till mig), försökt stå ut lite till, och lite till, och lite till.....
-Jag har märkt av det, kommit med kreativa förslag, vi reser bort, vi är bara för oss själva en kväll eller helg, bara vi två går ut på krogen, eftersom han inte sagt något till mig innan om att det är han som känner sig begränsad, hämmad, låst, fast, dömd att inte få styra sitt eget liv, så har jag blivit ledsen när han skällt ut mig för att planera för mycket, då var jag för mycket tjej, och jag la ner projektet, för jag trodde det berodde på att vi varit så mycket bland andra folk, aldrig fått vara för oss själva och få kvalitetstid med varandra. Jag visste inte att han redan då längtade bort - från mig...
-Jag tycker alltid vi har haft bra kommunikation, och även om hans sidor har förvånat mig, har jag anpassat mig och han anpassat sig så gott det går, men lite för mycket till lags för den andra, tills bubblan sprack.
-Jag hävdade från första början att det var för tidigt att bli ihop efter en vecka, och sen i princip sitta ihop med varandra. Visserligen, vi var kära och allt var nytt och jättespännande, och klart man är naiv ens första förhållande i sitt liv (jag) , men han förstod inte vikten av att ha sin egen tid, vilket jag försökte förklara tusen gånger, nej, då var jag med honom bara för att vara snäll, och kände mig lite instängd av det, och sen sprack min bubbla. Eller bådas bubblor litegrann, han kom också på sig själv efter några månader, att han ville vara med sina vänner, grattis liksom det är det jag har sagt hela tiden, man ska alltid lyssna på Anna jag är klok och jag bits inte.
- Succesivt har vårat förhållande blivit rutinmässigt, tråkigt, han har velat supa ner sig med sina vänner varje helg medan jag har velat sitta hemma och baka kakor med mina pinglor, sen i bästa fall har vi iallafall sovit med varandra, inte tagit tag i dagen dagen efter, utan bara legat hemma, jag har mått dåligt över det, finns så mycket annat kul man kan göra om dagarna, i början var det inga problem, då var det promenader, picknickar, middagar, hälsa på folk, handla, tusen saker, men på slutet hände ingenting. Och ni kan ju läsa er till varför det inte hände någonting trots mina förslag. För han hade redan bestämt sig för att gnistan var borta. Han ville redan då bort från mig.
- Så här i efterhand kommer man på tusen grejer man skulle ha gjort annorlunda. Men till det roliga; jag hade en stooor plan redo i bakfickan, men den brändes ju upp i samband med dumpningen, så den kommer vi aldrig få ta del av. Men den hade kunnat rädda allt - om han fortfarande ville.
Tråkigt bara att jag inte tänkte till tidigare. Men han gav sånt sken av att vara så stabil, så trogen, och med en envis inställning att vi ska leva hela livet tillsammans, så vi behöver inte stressa. Men det borde vi kanske ha gjort, mer på vissa plan, mindre på andra.
Jag tackar trots denna fasansfulla dumping inte nej till en chans till. För han har sån potential, jag var bara såå långsam med att fatta vinkarna.
Men detta kan man ju gräma sig över i hundra år.
Okej till detaljerna om hur denna bestialiska dumping gick till:
Lördag 24/1: Jag vaknar av sms: Jag vill göra slut. Jag slänger på mig kläderna, ilar till Haninge för att få en bild, en förklaring och förhoppningsvis en lösning. Vi pratar i flera timmar, gråter, kramas. Jag lyckas övertala honom att göra ett försök till. Hela veckan planerar jag saker för oss, för jag är så glad att han ville stanna. (Inte för att han märkte av något om det, jag har ju blivit tystad av honom förr, så nuförtiden planerar jag allt i min ensamhet, och skrider till verket när allt är klart, och då först då skulle han förstå.) Ringer alla jag känner och samlar råd, samlar mina pinglor för att få tjejiga tips om hur man tillfredställer sin man så han stannar livet ut. Allt känns bra (för mig dåra) jag har planer och räknar iskallt med att han är med planerna, han har ju gått med på att fortsätta vara tillsammans med mig ju. Jag börjar se ljuset i tunneln, en lösning på den gråa vardagen, en början på en nytändning.
Lördag 31/1: En bakfull nervös Daniel kör båda oss till Globen. Min plan har han inte fått ta del av ännu, för igår kväll var han för full, nu för bakfull, och stereon är på högsta volym, stör inte den Daniel som kör, har jag fått lära mig. Men jag är så spänd på att få berätta, så förväntansfull, så jag märker inte ens att han är helt sval, totalt ointresserad, för nu har han egentligen redan bestämt sig. Men för husfridens skull lovar han att höra av sig på kvällen (när jag har min tjejmiddag, och han är på fest på Ekerö) vilket han alltid gjort och alltid troget hållt. Vi pussar varandra hejdå och jag tar tunnelbanan hem. Jag sms-ar att allt kommer bli bra nu, jag ska berätta sen vad jag har tänkt, men vi ses i natt eller imorgon, ha så kul med killarna.
Min otroligt lyckade trerätters-bjudning går således av stapeln (typiskt att den skulle vara lyckad), min längtan efter min underbara man växer sig starkare, medan han å andra sidan kämpar med att supa sig så full han bara kan för att :a) kunna ragga upp nån ny tjej utan att få ångest, b) kunna göra slut med mig utan att få ångest, c) bara tro att han kan fly från alla problem det innebär att dumpa sig älskade fruga efter ett år, eller d) alla ovanstående. Här har jag ju inte riktigt fått något bra svar ännu, och lever nog utan det också faktiskt..
Åter till min sida, jag är glad och har så trevligt, får så mycket tips att det kliar i fingrarna. Sms-ar och säger att här är det så trevligt och står du inte ut med fulla karlar där borta så är du välkommen hit, ungefär. (Han har ju alltid hävdat att han tycker det är trevligare att umgås med tjejer än med killar.) Men hör och häpna, för första gången på 1 år svarar han inte på mitt sms. Och inte på nästa, och inte på nästa, och inte på nästa. Så jag ringer upp honom. DÅ KOPPLAR HAN BORT MIG.
Men naiva Anna 23 år dricker mer vin, blir lite orolig att han kanske blivit av med telefonen, ringer 118118 (skickar räkningen sen) för att få tag i hans vänner, då kommer den stora smällen, ett sms där det står:
Jag är på Rickards kompis landställe. Blev fett full, däckade, vaknade nyss. Jag kan inte vara tillsammans med dig längre. Det är slut. //Daniel.
Ba HALLLLLÅÅÅÅÅ??
A ingen mer förklaring på hela dagen, han har avstängd mobil, finns inget att prata om säger han.
Så så ser det ut. Lita aldrig på din karl. Lita bara på dig själv. Alltid. Det är det enda rätta.
(sen att jag älskar honom fortfarande och förmodligen ett jävligt bra tag till gör ju inte saken lättare direkt)
