Anzkisuperbabe

Alla mina proppar går. Snart har jag ingen energi alls kvar.

Är det inte röret på jobbet som går av och översvämmar hela lagret två stressiga morgonar i rad så är det ens gamla vänner som går i kras eller bara helt försvinner ur ens liv med omedelbar verkan. Är det jag som är för stabil, eller de andra som är för labila?

Är detta vad jag förtjänar? Jag som kämpat och slitit för den jag är idag och vad jag har idag, borde man inte få ha kvar det som man gillar och mår bra av? Vilka är egentligen ens vänner efter allt?
När kan man sluta kämpa och ta semester från slitet och bara glida av farten man fått upp?
När kan man våga hoppa och lita på att någon tar emot en där nere?

Är det detta väder, mitt kalla kök, mina gamla tråkiga kläder, mitt urarbetade jobb, brist på action i mitt liv, är det gamla mönster eller de nya, som gör att det känns så här?

Jag vet varken ut eller in längre.
Allt är en stor röra.
 Späckat schema hela våren, med massa egentligen kul grejer, massa kryssningar, London-resa, fester, firanden, nytt jobb, träning, eventuellt köp av lägenheten, jo men visst.
Ingenting känns spännande och kul just nu.
Bara jobbigt, som att jag måste, det är min plikt.
Att umgås och fira och festa och hänga med bara för att jag borde.
För att mina andra vänner vill det. För att de är fina människor som bryr sig.
Vill umgås med mig, tycker jag är rolig och snäll. Men jag vill egentligen inte, inte just nu.
Men vad ska jag göra annars då. Blir det bättre av att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv?
Förmodligen inte.

Jag vet inte vad jag har gett mig in på gällande nya jobbet.
Kommer förmodligen också  bli ett helvete.
Visst, de tycker jag är duktig och så.
Men jag håller ju min fasad, mitt trevliga jag, positiva andan, som alltid jag på arbete gör.
När ska jag ha tid att reflektera över det?
Och vem tar emot mina reflektioner?
 Mitt jobb är mitt allt tyvärr.
För jag har inget annat.
Inga husdjur, ingen kille, ingen som orkar lyssna jämt.
Har sån lust att klaga och gnälla ihjäl nån snäll lyssnare.
Kanske ska ringa jourhavande kompis?
Och hur kommer det sig att vissa människor inte ens söker jobb?
Inte lyckas hitta jobb? De hittar kärlek istället.
Spelar roll vem de blir kära med.
Jag stöter bort alla känslor och jobbar som en tok, stenhård! Är det Stockholmssyndrom, eller bara Anna-skada? Är jag överdrivet ambitiös? Eller ska jag verkligen känna efter varje gång? Vill folk se mig reagera varje gång?

Helvete! De senaste dagarna har jag verkligen reflekterat över folk jag inte gillar. Vet inte varför. Det är kunder, killar, vänner, kändisar, allmänna folk. Vad kommer detta hateri ifrån?
Har jag varit så naivt positiv till allt senaste tiden att allt nu bara rasar över mig i våldsamma hateri- och snacka-skit-attacker?

Vad skulle göra saken bättre? Vissa gånger har jag känt att bara kasta mig rakt ut, som förra sommaren, då jag reste med tre idioter och några knarkande västkustkillar genom halva Sverige i en rostig bil.
Resultatet: Panikångestattack i bilen, bakfull varannan onsdag och torsdag på jobbet, svimmade på jobbet en dag. Typ. Kändes ju inte bättre, även om jag fick action i mitt liv.

"Det är bara du som bestämmer om det ska vara action i ditt liv." säger en bok jag hade en gång. (Sex och singel heter den, borta nu, som allt annat.)
 
Ja men vad vill jag då? Alla mina planer?

Nån bara liksom, drog ur proppen!

HELVETE!