Klimathotet
Idag var det så där varmt igen. Eller imorse, när jag åkte till jobbet runt 5-snåret, var det så där varmt igen.. Jag blir så rädd. När man går upp en novembermorgon (eller ska man säga natt?) klockan fyra, det är becksvart ute och alla vanliga människor sover, då är det liksom så att man räknar med att deet ska vara typ ett par minus ute, det brukar det ju vara så här års. Men jag svettades i min höstjacka och halsduk (som jag tidigare mödosamt lindat många varv runt halsen för att inte frysa - helt i onödan) men jag vågade inte riktigt ta det stora steget att ta av mig halsduken helt heller, eftersom förkylningar är den lokala folksjukdomen omkring oss just nu.
Man ska inte vara bitter och klaga på vädret som någon "typisk svensson", men när jag ändå är svensk och i full rulle att skriva om min morgon kan jag väl passa på. För övrigt är det ett ganska bra ämne att diskutera, vädret påverkar oss alla på ett eller annat sätt och alla som man pratar med hänger frikostigt på när man rynkar på näsan och replikerar "Kallt ute idag va?".
Men åter till klimathotet, jag tänker så här, om det är 8 grader varmt på natten den 21 novenmber 2007, hur ska det då sluta? För bara ett par år sen var det ju så där tre, fyra minusgrader och vinterjackorna hade åkt fram flera veckor tidigare vid den här tiden på året. Första snön kanske till och med hade kommit. Jag kommer ihåg ett höstlov 1999, då kom första snön (i slutet av oktober) och låg kvar flera veckor, och bara någon vecka senare var det snöstorm och kom nästan 20 cm snö. Just nu längtar jag till riktig vinter med massa snö och en fröjdefull jul!
Jag är förvånad över reaktionerna på mitt knark-inlägg för övrigt. Trodde faktiskt inte att någon skulle läsa det så ingående, eftersom att den här bloggen är ganska ny.




Man ska inte vara bitter och klaga på vädret som någon "typisk svensson", men när jag ändå är svensk och i full rulle att skriva om min morgon kan jag väl passa på. För övrigt är det ett ganska bra ämne att diskutera, vädret påverkar oss alla på ett eller annat sätt och alla som man pratar med hänger frikostigt på när man rynkar på näsan och replikerar "Kallt ute idag va?".
Men åter till klimathotet, jag tänker så här, om det är 8 grader varmt på natten den 21 novenmber 2007, hur ska det då sluta? För bara ett par år sen var det ju så där tre, fyra minusgrader och vinterjackorna hade åkt fram flera veckor tidigare vid den här tiden på året. Första snön kanske till och med hade kommit. Jag kommer ihåg ett höstlov 1999, då kom första snön (i slutet av oktober) och låg kvar flera veckor, och bara någon vecka senare var det snöstorm och kom nästan 20 cm snö. Just nu längtar jag till riktig vinter med massa snö och en fröjdefull jul!
Jag är förvånad över reaktionerna på mitt knark-inlägg för övrigt. Trodde faktiskt inte att någon skulle läsa det så ingående, eftersom att den här bloggen är ganska ny.




KNARK

Blir du sugen nu va? Ser det gott ut?
Jag hatar knark. Så himla mycket.
Alltså försök inte ens Diskutera saken med mig.
Typ att du bara håller dig till naturliga droger, eller "bara" röker på nån gång ibland, jag köper inte det!
I vårat samhälle idag tycks det vara snarare regel än undantag att röka på ibland i samband med fest.
Detta är för mig helt jävla sjukt.
Jag träffade en kille en gång som var från Colombia, och där nere röker de ju hasch till frukost, lunch, middag och kvällsmål i princip så han förstod ingenting när jag pladdrade på om att han var en knarkare som saknade social kompetens och självinsikt.
"Är du arg på mig? Varför då?" vad det enda han kunde komma med, för att för honom var det inget konstigt.
Jag tror att alla som knarkar saknar en del av sig själva.
De måste liksom ta till drogerna för att de inte tycker att de "presterar" lika bra utan.
Snacka om att inte lita på sig själv.
Så jävla tragiskt.
Alltså alla människor har ansvar för sig själva.
Inte när de är barn, för då har föräldrarna ansvaret för dem och deras uppväxt, inställning och handlingar.
Och jag undrar, om man har ett helt liv att ta vara på, som man bara kan leva en gång, ska man inte ta vara på det då och göra det bästa man kan av sig själv?
Nej, då väljer vissa att istället förstöra sina organ genom att förgifta sig med massa knark.
FY FAN!
Det finns ingen vettig anledning til att knarka.
Inte i min värld och det kommer aldrig finnas.
Är man så svag som individ att man knarkar behöver man hjälp.
Proffesionell och omgående.
Ja finner ingenting attraktivt med droger alls.
Jag menar okej alkohol är också en drog, men den är iallafall socialt accepterad och trevlig att inta.
Att röka på finns inte på min karta eftersom jag aldrig rökt ens en vanlilg cigarett i hela mitt liv och försstår inte vitsen med det heller.
Och vad finns det mer för otrevliga sätt att inta droger?
Snorta?
Ja men fräscht!
Ofta man snortar liksom?
Hur trevligt och snyggt ser det ut?
Eller injicera med spruta?
Jag skulle svimma på stubben, så skraj som jag är för sprutor, och säkert att ta spruta på sig själv?
Det gör man ju bara inte!
(Om man inte är knarkare förstås.)
Eller svälja massa piller?
Vad ska man göra det för?
Är det gott?
Ser de goda ut?
Och framförallt, hjälper det en att få ett lyckligare liv?
Dessutom är det olagligt.
Okej det finns mycket småsaker man gör i sina dagar som är olagliga, men narkotikalagarna finns till för en enda anledning; att skydda människor från något väldigt farligt.
Och visst, de tar inte in alla nerknarkade personer på stan för de har de inte resurser till, men det är inte okej att knarka för det!
Och våga visa sig hög ute på stan är väl varken trevligt för sig själv eller för andra, man vet ju oftast inte vad man gör och varför, saker kan gå riktigt snett, gör man ingenting elakt, våldsamt eller anant oansvarigt så är risken väldigt stor att man råkar ut för en massa man inte har en susning om, typ att bli rånad, misshandlad, våldtagen, utskrattad, utslängd, portad...
Har någon något riktigt starkt argument som knäcker mina för att knarka, försök gärna övertala mig, så ska vi se vem som lever längst respektive får det lyckligaste livet.
Lycka till.
Lev väl.
Jag längtar, ingenting blir som förr
Har just suttit och slösurfat på Blocket. Av en slump hamnade jag på kategorin Hästar & Ridsport och efter att jag sett några annonser om underbara, lättridna halvblod för 75 000 började jag smått tänka på gamla kollo-tider, för på kollo hade de just sådana fina hästar som man fick se på men inte röra. När jag kollade vidare hittade jag en annons om en häst som var till salu, som jag bara kände igen så där jättestarkt men inte kunde placera riktigt, då det var ett par år sen jag höll på med hästar. Nå väl tänkte jag, letade vidare bland hästar-till-salu-djungeln. Efter ett tag upptäcker jag det återkommande mönstret; det är mina gamla kollo-hästar som är ute på annonserna! Ja jag säger då det. Nu var det i och för sig elva år sedan jag var på det här kollot för första gången, men minnena är sig lika starka som om det var igår. Jag går in på deras hemsida, och ingenting är sig likt. De gamla kollorummen, där man bodde fyra stycken hästgalna tjejer, har blivit endast ett par flashiga trerumslägenheter som uthyres till ockerhyra. Ridskoleverksamheten är nedlagd, även om det finns läger och kurser kvar. Allt handlar mest om att tjäna pengar verkar det som, men det klart, så måste man ju vara här i världen. Åh jag vill så gärna slå till på en gammal kollohäst och ha för resten av livet! 
Vi kan ju glädjas åt att det snart är sommar igen iallafall...

Vi kan ju glädjas åt att det snart är sommar igen iallafall...
EGO
Jag har funderat på att kanske rannsaka mig själv lite offentligt: Jag är en 21-årig tjej som bor i Bromma, nära OK/Q8-macken vid Brommaplan, i en mysig gammal rustik tvåa som jag för övrigt försöker köpa inom en snar framtid.
Mina dagar brukar fyllas till mestadels jobb, som avverkas på 7-eleven i Rådhuset, nära det kulturella Stadshuset i vår vackra huvudstad. Mitt jobb jobbar jag på att försöka byta faktiskt till något bättre, men jag sitter ganska djupt i klistret nu känns det som. Nåväl. När jag inte jobbar umgås jag helst med nära vänner (ni vet vilka ni är, LOVE!) och/eller mina vackra, mogna, underbara systrar.
Med mina vänner brukar jag fika, lyssna på bra musik från 60-talet (gäller främst Jenny) dricka vin, gå ut på något spexigt ställe, ibland promenera och i absolut sällsynta fall träna. Mina systrar fyller min tid med goda råd om allt mellan heminredning till ansiktsprodukter till billiga märken på choklad och allt där emellan, och ni kan tro att jag lyssnar med spänning, för jag vill så gärna bli lika klok som dem! (Jag tycker för övrigt att jag är på god väg.) Enligt mina systrar är jag en typisk lillasyster som tar saker för givet, är glupsk, snål och rätt bortskämd i övrigt. Men så vill jag ju inte vara, så det jobbar jag ju på såklart!
När jag är själv, varken utan syster eller vän i min närhet, brukar jag träna i lugn och ro för mig själv på Friskis i på Kungsholmen, eller bara gå hemma i fula kläder och lyssna på radio jättehögt och prata för mig själv. Dessa samtal, som utspelar sig mellan bara mig och min spegelbild, brukar handla om att jag tror att jag är kändis, eller att jag leker att jag är en av singlarna i "Bonde söker fru".
Då kan det låta så här:
Anna: "Det känns bra just nu, ja det gör det, ja det är ju lite ovan situation hela den här grejen, men som jag har sagt så känns det ju inte kul att välja bort någon, det gör det ju inte, men man får försöka se det hela ganska långsiktigt tror jag, att man ska liksom kanske gifta sig med en av de här männen, och då är det ju klart att jag kommer se på dem med helt andra ögon, det kommer jag ju, men han måste ju liksom passa mig och mitt liv, jag tänker ju inte ändra på mina vanor ..." (forts...)
Det är vid sådana tillfällen jag ömsom önskar, ömsom inte önskar, att jag är vidare känd.
Annars så brukar jag drömma rätt mycket tror jag. Drömma om att göra om hemma. Jag har så mycket ideer men så lite pengar. Det är ny soffa, nytt golv, måla om, nya garderober, köksö, säkerhetsdörr, diskmaskin, mosaik, och tusen grejer därtill.
Det var allt om mig, vill du skänka en slant till min renovering, mejla mig... =)
Puss
Mina dagar brukar fyllas till mestadels jobb, som avverkas på 7-eleven i Rådhuset, nära det kulturella Stadshuset i vår vackra huvudstad. Mitt jobb jobbar jag på att försöka byta faktiskt till något bättre, men jag sitter ganska djupt i klistret nu känns det som. Nåväl. När jag inte jobbar umgås jag helst med nära vänner (ni vet vilka ni är, LOVE!) och/eller mina vackra, mogna, underbara systrar.
Med mina vänner brukar jag fika, lyssna på bra musik från 60-talet (gäller främst Jenny) dricka vin, gå ut på något spexigt ställe, ibland promenera och i absolut sällsynta fall träna. Mina systrar fyller min tid med goda råd om allt mellan heminredning till ansiktsprodukter till billiga märken på choklad och allt där emellan, och ni kan tro att jag lyssnar med spänning, för jag vill så gärna bli lika klok som dem! (Jag tycker för övrigt att jag är på god väg.) Enligt mina systrar är jag en typisk lillasyster som tar saker för givet, är glupsk, snål och rätt bortskämd i övrigt. Men så vill jag ju inte vara, så det jobbar jag ju på såklart!
När jag är själv, varken utan syster eller vän i min närhet, brukar jag träna i lugn och ro för mig själv på Friskis i på Kungsholmen, eller bara gå hemma i fula kläder och lyssna på radio jättehögt och prata för mig själv. Dessa samtal, som utspelar sig mellan bara mig och min spegelbild, brukar handla om att jag tror att jag är kändis, eller att jag leker att jag är en av singlarna i "Bonde söker fru".
Då kan det låta så här:
Anna: "Det känns bra just nu, ja det gör det, ja det är ju lite ovan situation hela den här grejen, men som jag har sagt så känns det ju inte kul att välja bort någon, det gör det ju inte, men man får försöka se det hela ganska långsiktigt tror jag, att man ska liksom kanske gifta sig med en av de här männen, och då är det ju klart att jag kommer se på dem med helt andra ögon, det kommer jag ju, men han måste ju liksom passa mig och mitt liv, jag tänker ju inte ändra på mina vanor ..." (forts...)
Det är vid sådana tillfällen jag ömsom önskar, ömsom inte önskar, att jag är vidare känd.
Annars så brukar jag drömma rätt mycket tror jag. Drömma om att göra om hemma. Jag har så mycket ideer men så lite pengar. Det är ny soffa, nytt golv, måla om, nya garderober, köksö, säkerhetsdörr, diskmaskin, mosaik, och tusen grejer därtill.
Det var allt om mig, vill du skänka en slant till min renovering, mejla mig... =)
Puss
Stockholmsyndrom

Så här skönt kan man ha det på Möja en midsommareftermiddag 2006 till exempel...
Nu är det dock vinter och rått väder råder över staden. Ingen snö, men vinterjackan har minsann åkt fram ändå! Läste en artikel i SvD där det stod att SL gjort en undersökning på vilka saker resenärer stör sig mest på i kollektivtrafiken.
1.) Kvarglömda tidningar
2.) Fötter på sätet
3.) Folk som står på fel sida i rulltrappan
Jag säger bara en sak: HÅLL TILL HÖGER I RULLTRAPPAN!
(Välkommen till Stockholm förresten, hoppas du ska trivas.)
Förklaringen till att detta fenomen är så utbrett och påtagligt må vara stressen de flesta stockhomare upplever. De har helt enkelt inte TID att STÅ en hel väg upp för en rulltrappa, för de ska vara så där superflexibla och pålitliga inför arbetsgivaren! Genom att springa hela vägen till jobbet kommer man 5 minuter innan man egentligen börjar, och visar då att man är någon att lita på. Eller nåt åt det hållet...?
Jag och Linda har ätit underbar middag idag igen. Örtkyckling, basmatiris och fanastisk sallad med tusen olika smaker! Och inte ens vin till, tänka sig, för jag och Linda ska ha hälsohelg medan Magnus är nere på kanarias och steker så imorgon bär det iväg till S.A.T.S minsann på ett spexigt och stärkande pass.
PREMIÄR
Nu är det då storslagen premiär för min nya blogg dåra. Välkomna ska ni vara. Har inte så mycket trevligt att berätta, förutom att jag ska vara blomvakt snart och få lite pengar fört! Välbehövligt!
Förutom det så startade jag och min storasyster Linda vår blogg samma dag! Spexigt! :)
Förutom det så startade jag och min storasyster Linda vår blogg samma dag! Spexigt! :)