Främlingsfientlig och snäll?
Jag tror så många i det här landet har svårt för var gränsen går mellan att vara vänlig, mottaglig samtidigt som man är rädd om sitt eget. Sverige vill ju framstå som ett icke främlingsfientligt land.
Men vad är det att vara främlingsfientlig? Om en främmande person låtsas ha trasig bil, och står vid vägkanten, och ber mig stanna, och jag hjälper hen, och hen erbjuder mig "guld" och jag tar emot det med blåa ögon, är jag icke-främlingsfientlig då? Om jag inte stannat, om min magkänsla sagt att det var nåt fuffens, är jag främlingsfientlig då?
Man ska hjälpa dem som har det svårt.
Det är många som har det svårt. Nära, kära och främlingar. När jag åker tunnelbana brukar runt fyra olika främmande personer ta kontakt med mig på olika sätt i syfte att få lite av mina pengar. Jag har några gånger erbjudit främmande personer annat än pengar; mat, kaffe, kläder. Det har de inte velat ha. Bland mina nära och kära som vill ha min hjälp kan det handla om allt ifrån att prata till att skruva möbler, eller sällskapa vid en promenad. Om mina nära och kära bara skulle be mig om pengar skulle jag nog inte vilja umgås med dem. Är jag främlingsfientlig?
Om jag går på cafe, och sitter med en kopp kaffe och en kompis. Har telefonen för flera tusen framför mig på bordet. Det kommer fram en främmande person och frågar om vägen på ett buffligt sätt. Jag har ju läst om karttricket och lapptricket men jag vill ju inte vara främlingsfientlig och man ska hjälpa dem som har det svårt, det klart den här hen:en inte vill mig nåt illa? ....
Att lita på sin magkänsla och att vara rädd om sig och sitt, att välja vilka man vill hjälpa och inte. Jag skulle inte kalla det att vara främlingsfientlig, utan vettig. Att vara naiv och tro att alla är snälla och vänliga i en storstad som Stockholm är att bara förstöra för sig själv. Människor är flockdjur och av naturen dras vi till de som delar våra sociala referensramar och koder. Vi ska inte förstå alla och vi ska inte göra allt för alla. Det är helt okej!
Det finns inga supermänniskor någonstans som hjälper alla. Man får ta sitt eget ansvar och vara rädd om sitt eget.
Men vad är det att vara främlingsfientlig? Om en främmande person låtsas ha trasig bil, och står vid vägkanten, och ber mig stanna, och jag hjälper hen, och hen erbjuder mig "guld" och jag tar emot det med blåa ögon, är jag icke-främlingsfientlig då? Om jag inte stannat, om min magkänsla sagt att det var nåt fuffens, är jag främlingsfientlig då?
Man ska hjälpa dem som har det svårt.
Det är många som har det svårt. Nära, kära och främlingar. När jag åker tunnelbana brukar runt fyra olika främmande personer ta kontakt med mig på olika sätt i syfte att få lite av mina pengar. Jag har några gånger erbjudit främmande personer annat än pengar; mat, kaffe, kläder. Det har de inte velat ha. Bland mina nära och kära som vill ha min hjälp kan det handla om allt ifrån att prata till att skruva möbler, eller sällskapa vid en promenad. Om mina nära och kära bara skulle be mig om pengar skulle jag nog inte vilja umgås med dem. Är jag främlingsfientlig?
Om jag går på cafe, och sitter med en kopp kaffe och en kompis. Har telefonen för flera tusen framför mig på bordet. Det kommer fram en främmande person och frågar om vägen på ett buffligt sätt. Jag har ju läst om karttricket och lapptricket men jag vill ju inte vara främlingsfientlig och man ska hjälpa dem som har det svårt, det klart den här hen:en inte vill mig nåt illa? ....
Att lita på sin magkänsla och att vara rädd om sig och sitt, att välja vilka man vill hjälpa och inte. Jag skulle inte kalla det att vara främlingsfientlig, utan vettig. Att vara naiv och tro att alla är snälla och vänliga i en storstad som Stockholm är att bara förstöra för sig själv. Människor är flockdjur och av naturen dras vi till de som delar våra sociala referensramar och koder. Vi ska inte förstå alla och vi ska inte göra allt för alla. Det är helt okej!
Det finns inga supermänniskor någonstans som hjälper alla. Man får ta sitt eget ansvar och vara rädd om sitt eget.
