Ett år av dans
För ett år sedan började jag dansa. Mycket har hänt sen dess. Men en sak är säker, jag hade inte tänkt sitta här och blogga om det här för ett år sen.
Ibland undrar jag vad som är medvetna val och vad som bara kommer till en. Av en slump följde jag med Erica den där kvällen till Fruängen och alla de skräckslagna männen och om det var dansen i sig, eller det varma mottagandet som gjorde att jag kom tillbaka vet jag inte. Jag kände någonstans en prestationsångest och ville komma och gå som jag ville, ingen skulle tro något om mig. Jag hade mycket annat omkring mig och det här var bara en engångsgrej.
A tjena!
Var det feedbacken jag fick av alla, att jag lärde mig fort eller dansbandsmusiken som fick mig att fortsätta? Eller bara att ha något roligt att göra med Erri? Jag bara åkte med, tog in det som jag tydligen då var öppen för, gick ut och dansade istället för att gå ut och supa och där någonstans kände jag att jag var fast på något sätt.
Första gången jag stod där på Nackswinget och tittade på alla som dansade.
"Jag kommer aldrig lära mig detta." tänkte jag och fortsatte titta med hakan i golvet.
Så gick vi en foxtrotkurs, och efter det blev det sommarlov. Då började det riktiga danslivet ta fart. Det måste ha varit den bästa sommaren i mitt lilla liv. Jag växte som människa. Fick feedback och beröm nästan jämt. Folk var faktiskt snälla! Och det var inte kl fem i tre en lördagskväll för att få ligga, utan kl 19 en onsdagskväll på grönan. Jag fick faktiskt nya vänner och lärde mig att släppa alla fördomar och våga lära mig av de äldre och att även dansa med någon lite sämre kunde vara utvecklande. Jag reste till nya platser och dansade på som bara den. Gick ner 6 kg. Jag och Erri var som två barn, nyfikna och öppna för allt, ville lära oss allt om alla och tog in tips och råd från alla som ville väl.
Sen kom hösten. Kurserna började ta fart. Vissa kurser gick jag bara för att jag hade hört att de "skulle vara bra" för mig. Andra kurser verkade roliga. Folk var inte lika öppna längre men nu började jag få riktig koll på mig själv och vad jag egentligen gjorde. Jag började bli riktig ambitiös, bara för min egna skull. Stod hemma och tränade. Gick och tränade och dansade ensam utan att tycka det vara konstigt. Självförtroendet var på topp. Jag ville inte bara bli bättre, jag ville bli bäst. Som jag alltid vill. Men den här gången visste jag att jag hade en bra chans att lyckas också. Folk undrade om jag tävlade. Om det berodde på att de såg min ambition eller att de tyckte jag dansade bra vet jag inte. Jag förstod att det tyvärr stack i ögonen på folk också, speciellt de som inte sa någonting. Men jag var fokuserad så jag hade inte tid att lägga tid på dem. Jag kände mig lycklig faktiskt varje dag. Snygg, stark, duktig och växande.
I december blev det dansstopp. Det var nära att jag blev deprimerad. Av alla endorfiner jag fått av dansen under hösten hade jag blivit en smula beroende. Som en drog faktiskt. En väldigt ofarlig drog, men ändå samma effekt.
Jag tröståt och bara längtade till att kurserna skulle börja igen. De var nog de 2 längsta månaderna på länge. Gick upp i vikt igen. Återfick celluliterna på låren.
Kurserna började. Min chans till tävlingsträning försvann av olika anledningar. Jag försökte inte visa bitterhet utan storhet och inte deppa ner mig för det. Började några andra kurser. Men det kändes som det gick för långsamt. Dansen kändes inte lika glädjefylld längre. Jag fick tala till mig själv att dansen VAR rolig för att ens vilja åka dit. Jag fick inte samma bemötande av folk längre. Jag kanske såg bitter ut.... Men jag stretade på och kände hopp, att precis när det har känts som tyngst brukar det vända.
Jag har lärt mig nu, att det kanske är mot tävling jag vill. Inte för att tävla för tävlandets skull. Utan för att få utvecklas i dansen. Få konkret feedback och personlig utveckling. Jag vet att jag är duktig på vissa saker och behöver massa träning på annat. Det är OKEJ, jag kan TA det. Jag vet att vissa är avundsjuka och inte vill dela med sig av sina tips gratis. Det kallas jantelag och är tyvärr en folksjukdom i detta samhälle. Det är inte roligt för mig att behöva se det heller faktiskt. Jag hade som mål att inte låta någon eller något begränsa mig. Men många vill begränsa mig och min framfart. Jag är inte farlig alls, jag vill bara bli bäst på det jag gör. Sån är jag och sån kommer jag alltid att vara. Jag blir ledsen för folks skull.
Men nu längtar jag efter sommaren och all dess dans.
Ibland undrar jag vad som är medvetna val och vad som bara kommer till en. Av en slump följde jag med Erica den där kvällen till Fruängen och alla de skräckslagna männen och om det var dansen i sig, eller det varma mottagandet som gjorde att jag kom tillbaka vet jag inte. Jag kände någonstans en prestationsångest och ville komma och gå som jag ville, ingen skulle tro något om mig. Jag hade mycket annat omkring mig och det här var bara en engångsgrej.
A tjena!
Var det feedbacken jag fick av alla, att jag lärde mig fort eller dansbandsmusiken som fick mig att fortsätta? Eller bara att ha något roligt att göra med Erri? Jag bara åkte med, tog in det som jag tydligen då var öppen för, gick ut och dansade istället för att gå ut och supa och där någonstans kände jag att jag var fast på något sätt.
Första gången jag stod där på Nackswinget och tittade på alla som dansade.
"Jag kommer aldrig lära mig detta." tänkte jag och fortsatte titta med hakan i golvet.
Så gick vi en foxtrotkurs, och efter det blev det sommarlov. Då började det riktiga danslivet ta fart. Det måste ha varit den bästa sommaren i mitt lilla liv. Jag växte som människa. Fick feedback och beröm nästan jämt. Folk var faktiskt snälla! Och det var inte kl fem i tre en lördagskväll för att få ligga, utan kl 19 en onsdagskväll på grönan. Jag fick faktiskt nya vänner och lärde mig att släppa alla fördomar och våga lära mig av de äldre och att även dansa med någon lite sämre kunde vara utvecklande. Jag reste till nya platser och dansade på som bara den. Gick ner 6 kg. Jag och Erri var som två barn, nyfikna och öppna för allt, ville lära oss allt om alla och tog in tips och råd från alla som ville väl.
Sen kom hösten. Kurserna började ta fart. Vissa kurser gick jag bara för att jag hade hört att de "skulle vara bra" för mig. Andra kurser verkade roliga. Folk var inte lika öppna längre men nu började jag få riktig koll på mig själv och vad jag egentligen gjorde. Jag började bli riktig ambitiös, bara för min egna skull. Stod hemma och tränade. Gick och tränade och dansade ensam utan att tycka det vara konstigt. Självförtroendet var på topp. Jag ville inte bara bli bättre, jag ville bli bäst. Som jag alltid vill. Men den här gången visste jag att jag hade en bra chans att lyckas också. Folk undrade om jag tävlade. Om det berodde på att de såg min ambition eller att de tyckte jag dansade bra vet jag inte. Jag förstod att det tyvärr stack i ögonen på folk också, speciellt de som inte sa någonting. Men jag var fokuserad så jag hade inte tid att lägga tid på dem. Jag kände mig lycklig faktiskt varje dag. Snygg, stark, duktig och växande.
I december blev det dansstopp. Det var nära att jag blev deprimerad. Av alla endorfiner jag fått av dansen under hösten hade jag blivit en smula beroende. Som en drog faktiskt. En väldigt ofarlig drog, men ändå samma effekt.
Jag tröståt och bara längtade till att kurserna skulle börja igen. De var nog de 2 längsta månaderna på länge. Gick upp i vikt igen. Återfick celluliterna på låren.
Kurserna började. Min chans till tävlingsträning försvann av olika anledningar. Jag försökte inte visa bitterhet utan storhet och inte deppa ner mig för det. Började några andra kurser. Men det kändes som det gick för långsamt. Dansen kändes inte lika glädjefylld längre. Jag fick tala till mig själv att dansen VAR rolig för att ens vilja åka dit. Jag fick inte samma bemötande av folk längre. Jag kanske såg bitter ut.... Men jag stretade på och kände hopp, att precis när det har känts som tyngst brukar det vända.
Jag har lärt mig nu, att det kanske är mot tävling jag vill. Inte för att tävla för tävlandets skull. Utan för att få utvecklas i dansen. Få konkret feedback och personlig utveckling. Jag vet att jag är duktig på vissa saker och behöver massa träning på annat. Det är OKEJ, jag kan TA det. Jag vet att vissa är avundsjuka och inte vill dela med sig av sina tips gratis. Det kallas jantelag och är tyvärr en folksjukdom i detta samhälle. Det är inte roligt för mig att behöva se det heller faktiskt. Jag hade som mål att inte låta någon eller något begränsa mig. Men många vill begränsa mig och min framfart. Jag är inte farlig alls, jag vill bara bli bäst på det jag gör. Sån är jag och sån kommer jag alltid att vara. Jag blir ledsen för folks skull.
Men nu längtar jag efter sommaren och all dess dans.
Tjejmiddag!
Det var längesen nu alla glada flickor samlades hemma hos mig för en bit mat och gott sällskap, så av någon anledning blev det av igår! Jättelyckad mat och nöjda tjejer, mest prat om appar och i-Phones överlag som det lätt blir i såhär moderna tider.
Nästa gång blir det ett App-party. :)
Jag gjorde ett stort fat med ris och rödkål, morötter, coctailtomater, fetaost och avocado. Ställde mitt på bordet och för att det tog så stor plats fick jag ta de små tallrikarna att äta från men det gjorde ingenting. Sen gjorde jag kycklingfile med lite diverse kryddor. Drack mineralvatten och pepsimax till, i vinglas. När alla ätit till bristningsgränsen gjorde jag kaffe och dessert bestående av strimlad mango, mangosorbet, hackade pistagenötter och varma hallon. Alla inklusive mig själv var mycket nöjda!
Det är höjden av tillfredställelse för mig, när jag går och tänker en illusionstanke i huvudet, jag såg framför mig det stora fatet i mitten av bordet som alla samlas kring, och med enkla relativt billiga grönsaker kan man göra så mycket, bara man är kreativ och hackar de på lite olika sätt så gör se resten själva! Det blir så vackra färger med lila-vit rödkål, oranga morötter, ljusgrön avocado, vit fetaost, röda tomater. Kryddor och annat tjafs behövs liksom inte! Fast det är inte roligt om inte kompisarna äter av det, men det gjorde dem! SÅÅ KUL!
Jag har ingen telefon fast jag ringt jävla Tele2 tre gånger under samma dag och frågat om det kommer stängas av när jag ber om att få behålla samma nummer när jag går över till i-Phone. Jag känner mig låst och hämmad på gränsen till socialt handikappad. Jag har aldrig väntat så spänt på att en apparat ska börja fungera som vanligt! Nu när det är helg och allt då man behöver telefonen som mest. Jag hoppas verkligen att det är värt väntan, men jag är beredd på många fler problem, som självklart kommer lösa sig!
Tack Karin, Erri och Sandra för en trevlig kväll!
Nästa gång blir det ett App-party. :)
Jag gjorde ett stort fat med ris och rödkål, morötter, coctailtomater, fetaost och avocado. Ställde mitt på bordet och för att det tog så stor plats fick jag ta de små tallrikarna att äta från men det gjorde ingenting. Sen gjorde jag kycklingfile med lite diverse kryddor. Drack mineralvatten och pepsimax till, i vinglas. När alla ätit till bristningsgränsen gjorde jag kaffe och dessert bestående av strimlad mango, mangosorbet, hackade pistagenötter och varma hallon. Alla inklusive mig själv var mycket nöjda!
Det är höjden av tillfredställelse för mig, när jag går och tänker en illusionstanke i huvudet, jag såg framför mig det stora fatet i mitten av bordet som alla samlas kring, och med enkla relativt billiga grönsaker kan man göra så mycket, bara man är kreativ och hackar de på lite olika sätt så gör se resten själva! Det blir så vackra färger med lila-vit rödkål, oranga morötter, ljusgrön avocado, vit fetaost, röda tomater. Kryddor och annat tjafs behövs liksom inte! Fast det är inte roligt om inte kompisarna äter av det, men det gjorde dem! SÅÅ KUL!
Jag har ingen telefon fast jag ringt jävla Tele2 tre gånger under samma dag och frågat om det kommer stängas av när jag ber om att få behålla samma nummer när jag går över till i-Phone. Jag känner mig låst och hämmad på gränsen till socialt handikappad. Jag har aldrig väntat så spänt på att en apparat ska börja fungera som vanligt! Nu när det är helg och allt då man behöver telefonen som mest. Jag hoppas verkligen att det är värt väntan, men jag är beredd på många fler problem, som självklart kommer lösa sig!
Tack Karin, Erri och Sandra för en trevlig kväll!
depptankar...
Till frukost åt hon två halvstekta ägg med grillkrydda,
fet vaniljyoghurt med musli och hennes fina Queen-mugg till bredden fylld med kaffe. Hela veckan hade varit lite tung, svår och jobbig.
Idag var det onsdag, och hon bestämde redan när hon gick upp att det var dags att skriva i bloggen.
Det finns bara 2 sätt att komma på lösningar, att promenera eller att skriva.
Hon funderade på om de som läste bloggen skulle finna det intressant att läsa om hennes problem jämt och ständigt. Så hon valde att omformulera sig litegrann, för att göra det lite mer läsvärt.
Allt kändes hopplöst och tröttsamt. Dansen var inte längre vad den hade varit. Onsdagskursen som hon skulle gå ikväll kändes bara jobbig. Hon visste egentligen inte varför. Det var en bra kurs och det var trevliga kurskompisar. Hon visste inte om hon skulle orka mobilisera alla sina krafter, tala positivt till sig själv och köra järnet, eller bara låta allt vara och någonstans veta att det skulle lösa sig ändå.
Hon hade tappat sig själv och sina egna mål och ideer. Av någon anledning hade det blivit så, och hon var arg på sig själv över det. Just nu visste hon inte vart hon skulle börja. Men hon behövde något.
fet vaniljyoghurt med musli och hennes fina Queen-mugg till bredden fylld med kaffe. Hela veckan hade varit lite tung, svår och jobbig.
Idag var det onsdag, och hon bestämde redan när hon gick upp att det var dags att skriva i bloggen.
Det finns bara 2 sätt att komma på lösningar, att promenera eller att skriva.
Hon funderade på om de som läste bloggen skulle finna det intressant att läsa om hennes problem jämt och ständigt. Så hon valde att omformulera sig litegrann, för att göra det lite mer läsvärt.
Allt kändes hopplöst och tröttsamt. Dansen var inte längre vad den hade varit. Onsdagskursen som hon skulle gå ikväll kändes bara jobbig. Hon visste egentligen inte varför. Det var en bra kurs och det var trevliga kurskompisar. Hon visste inte om hon skulle orka mobilisera alla sina krafter, tala positivt till sig själv och köra järnet, eller bara låta allt vara och någonstans veta att det skulle lösa sig ändå.
Hon hade tappat sig själv och sina egna mål och ideer. Av någon anledning hade det blivit så, och hon var arg på sig själv över det. Just nu visste hon inte vart hon skulle börja. Men hon behövde något.
Dans är ju som värsta drogen,
lyckoruset man får av att dansa kan säkert liknas vid ett lyckorus av kemiskt påverkande substanser. När man tappar dansen är det som att få abstinens eller någon slags liknande effekt av deprission. Det visste hon, och ändå lät hon det ske. Benen värkte, var svullna, magen började puta ut alldeles för mycket igen, låren ökade i volym. Ryggen bidrog med lite ofarlig smärta i ryggraden. Hennes bästa toppform hon hade innan jul var som bortblåst. Hon saknade socialdansen på onsdagarna. Tisdagarna var inte bra, det kändes helt meningslöst. Hon visste att om hon går och tänker på det här aktivt varje dag kommer hon göra något åt det. Så hon skrev och pratade högt för sig själv. Man har bara sitt eget ansvar och vem kan man skylla på om man mår dåligt? Är det på grund av en annan människa måste man lösa det eller ta bort den personen från sitt liv. Är det på grund av en själv får man bli arg på sig själv, men sig själv kan man ju inte ta bort så då måste man lösa det! Byta tankar!
lyckoruset man får av att dansa kan säkert liknas vid ett lyckorus av kemiskt påverkande substanser. När man tappar dansen är det som att få abstinens eller någon slags liknande effekt av deprission. Det visste hon, och ändå lät hon det ske. Benen värkte, var svullna, magen började puta ut alldeles för mycket igen, låren ökade i volym. Ryggen bidrog med lite ofarlig smärta i ryggraden. Hennes bästa toppform hon hade innan jul var som bortblåst. Hon saknade socialdansen på onsdagarna. Tisdagarna var inte bra, det kändes helt meningslöst. Hon visste att om hon går och tänker på det här aktivt varje dag kommer hon göra något åt det. Så hon skrev och pratade högt för sig själv. Man har bara sitt eget ansvar och vem kan man skylla på om man mår dåligt? Är det på grund av en annan människa måste man lösa det eller ta bort den personen från sitt liv. Är det på grund av en själv får man bli arg på sig själv, men sig själv kan man ju inte ta bort så då måste man lösa det! Byta tankar!
Förbannad
Jag är lite förbannad på mig själv. Att jag är så långsam. Att jag är så envis och tjurskallig ibland. Att jag får för mig att saker och ting ska fastna i ett läge för resten av livet. Att jag inte ser till vad som faktiskt är bäst för mig för att jag är så Jävla lat och bekväm, och TRÖÖÖÖG.
När halva dansterminen gått, DÅ hittar jag en kurs som jag egentligen velat gå! Den hade varit Såå bra för mig. VARFÖR såg jag inte den innan? VAd var meningen med det här? VArför är jag så trög och varför låter jag saker och ting bara glida förbi och varför påverkar jag inte min egna situation? NÄR tappade jag gnistan jag hade innan jul? Jag som skulle bli värsta dansdrottningen till sommaren. Det hände fan INGENTING. Jag har länge undrat varför. Nu vet jag. Jag har lagt fokus på Helt Fel saker, inte varit tillräckligt aktiv och inte fått sån feedback att jag trott på mig själv.
Ursäkta utbrottet. Men inte konstigt att jag mått som jag mått. Skönt, nu har jag svaren. TAck.
När halva dansterminen gått, DÅ hittar jag en kurs som jag egentligen velat gå! Den hade varit Såå bra för mig. VARFÖR såg jag inte den innan? VAd var meningen med det här? VArför är jag så trög och varför låter jag saker och ting bara glida förbi och varför påverkar jag inte min egna situation? NÄR tappade jag gnistan jag hade innan jul? Jag som skulle bli värsta dansdrottningen till sommaren. Det hände fan INGENTING. Jag har länge undrat varför. Nu vet jag. Jag har lagt fokus på Helt Fel saker, inte varit tillräckligt aktiv och inte fått sån feedback att jag trott på mig själv.
Ursäkta utbrottet. Men inte konstigt att jag mått som jag mått. Skönt, nu har jag svaren. TAck.
Nya utsikter
Min nya grej nu när det börjar bli lite ljust på morgnarna är att sitta vid köksfönstret och titta ut på alla roilga djur i skogen. Nyss var det en snabb ekorre. Häromdagen en rådjursfamilj. Massor med glada blåmesar runt min talgboll som jag satt upp med presentsnöre lite i krigstider. Jag märker själv hur vuxenpoängen bara höjs och snart slår i taket. Men jag trivs faktiskt! Man observerar små saker hela tiden. En dag satt det en jättekonstig fågel i ett träd. Han lyste upp hela grenen, eftersom det är vitt på marken men kala grenar, var det som om han var ditmålad på ett vitt papper. Han kunde vrida nästan ett helt varv på sitt huvud när han putsade fjädrarna. Man får vara glad att man ändå har en skog full med vilda djur när man bor tio minuter från stan. Jag skulle nog aldrig stå ut med att bo i stan utan att få se ett levande träd när man vaknar. Jag skulle så gärna vilja ha en balkong. MEN, man kan väl inte få allt...
Fredagskväll i Karins bil
Varför spelar grannen så osmaklig musik kl 01.10, dunkar i golvet och sjunger falskt?
Jobb jobb jobb. Jag bara tänker på kaffemaskinen. Jag ser mig själv stå och skumma mjölk och spegla mig i den blänkande kanten. Jag gillar verkligen att göra kaffe. Jag ska verkligen jobba på att få till en bra vardag igen.
Idag kom jag hem 15.30. Somnade med alla kläder under dubbla täcken. Drömde skumma drömmar om brandbomber och annat. Jag är väldigt stressad och orolig just nu. Samt trött. Fick några sms medan jag sov. Nu vet jag inte vilka jag svarat på. Eller vilka jag läst.
Vaknade till vid 22. Tänkte att nu ska jag sova på riktigt. Då ringde Karin och behövde mig en stund. Så istället för att sova vidare tog vi en tur i bilen. Först till Max och sen en tur ut på Mälaröarna. Det var ett litet äventyr, men vi fick mycket genompratat. Nu är det mitt i natten och jag ska egentligen hjälpa Sandra att flytta morgon men hon är sjuk så vi får se hur det går. Jag vill inte gnälla jag vill vara positiv men just nu krävs det stora krafttag i mitt liv för att få rätsida på det igen.
Vilken jobbig vecka jag har haft. Det har gett mig möjlighet att tänka över min situation men också lite frågetecken hur jag ska ta mig vidare. Det är mycket och det kommer bli mer. Allt handlar bara om att hantera det på rätt sätt. Vilket sätt det nu må vara. Det är lätt att känna att man har stöd när man tagit ett beslut, där tvivlar jag inte på mina nära och kära, men nu ska det tas ett beslut. Det är en svårare del. Tid har alla lika mycket av men min tid måste disponeras på ett nytt sätt.
Jobb jobb jobb. Jag bara tänker på kaffemaskinen. Jag ser mig själv stå och skumma mjölk och spegla mig i den blänkande kanten. Jag gillar verkligen att göra kaffe. Jag ska verkligen jobba på att få till en bra vardag igen.
Idag kom jag hem 15.30. Somnade med alla kläder under dubbla täcken. Drömde skumma drömmar om brandbomber och annat. Jag är väldigt stressad och orolig just nu. Samt trött. Fick några sms medan jag sov. Nu vet jag inte vilka jag svarat på. Eller vilka jag läst.
Vaknade till vid 22. Tänkte att nu ska jag sova på riktigt. Då ringde Karin och behövde mig en stund. Så istället för att sova vidare tog vi en tur i bilen. Först till Max och sen en tur ut på Mälaröarna. Det var ett litet äventyr, men vi fick mycket genompratat. Nu är det mitt i natten och jag ska egentligen hjälpa Sandra att flytta morgon men hon är sjuk så vi får se hur det går. Jag vill inte gnälla jag vill vara positiv men just nu krävs det stora krafttag i mitt liv för att få rätsida på det igen.
Vilken jobbig vecka jag har haft. Det har gett mig möjlighet att tänka över min situation men också lite frågetecken hur jag ska ta mig vidare. Det är mycket och det kommer bli mer. Allt handlar bara om att hantera det på rätt sätt. Vilket sätt det nu må vara. Det är lätt att känna att man har stöd när man tagit ett beslut, där tvivlar jag inte på mina nära och kära, men nu ska det tas ett beslut. Det är en svårare del. Tid har alla lika mycket av men min tid måste disponeras på ett nytt sätt.
