Anzkisuperbabe

Jag genomgår just nu en smärre livskris. Allt är konstigt. Jag undrar vad jag vill.
Jag som alltid varit Anna med koll på läget. Har just nu ingen koll,
min bästa vänner förfaller.
Min stora kärlek vill aldrig infinna sig, och den kommer inte infinna sig, förrän jag är klar med mig själv. När nu fan det är.
Jag undrar, är jag För stolt och envis ibland. Eller är det rätt, att hålla huvudet över vattenytan, bara köra på, skita i alla som "hindrar" en.
Är det rätt att vara hård och kall.
Jag är rädd. Att förlora de som står mig nära. Man ser ju hur andra mår dåligt när jag sitter här i min fina lägenhet medan andra blir av med sina jobb, lägenheter och andra förstånd.
Jag är rädd att tappa mitt grepp om det jag lyckats uppnå också. Och just nu vet jag inte vem jag kan lita på.
För att jag har ingen bra magkänsla.
Hur blev det såhär?
När reder allt upp sig?
Jag vill ju bara göra roliga saker. Med mina vänner, gamla som nya.
Har ingen ork eller inspiration till nya tag.
Jag vill att någon annan ska hitta på saker. Och när jag får förslag, skyller jag på att jag är trött och inte har lust. Nya bortförklaringar.
Jag vill inte vara så. Jag vill inse mina brister och jobba emot dem. Det går inte ensam.
Är man stolt och envis står man där ensam till slut. Och det vill ju ingen. Man måste våga se sina vänners brister.
Och acceptera dem.
Jag är ju den mogna den kloka. Jag får svårt att förstå ibland varför ingen gör som jag gör. Det är ju så enkelt. FEL FEL FEL TÄNK!!
Folk får göra som de vill, de är deras resor. Min resa kanske upprör en annan, men vem har rätt att döma mig?
Då har ju inte jag rätt att döma någon annan.
Det är synd om mig, att jag inte insett detta tidigare. Jag är så långsam att jag retar gallfeber på mig själv ganska ofta.
Men nu inser jag det.
Jag är ändock förvirrad.
Hur mycket ska man bry sig?
Ska man stå där, se allt och låta folk hållas, lära sig av sina egna misstag, kanske själv bli fett sviken.
Eller ska man bita ifrån, kräva att inte ta skit, och ta avstånd från det avvikande. Med mindra risk att bli sviken. Men risk att bli ensam. Och missförstådd.
Jag vet inte var gränsen går. Jag har ju lite kontrollbehov. Och jag tror att det går lite överstyr ibland.
Jag hoppas detta kommer få en fin och smidig lösning. Eller det gör inget om det blir en stormig lösning heller iochförsig, bara det finns en ände på eländet.
Garnnystan i huvudet är energikrävande till tusen.
Kan man bara sluta vara så jävla klen.
Jag vill umgås med mina pinglor!

Jag har så svårt att få ett hum om vilka som verkligen läser och hänger med i min lilla blogg. Kan alla ni som läser skriva någon form av kommentar? Vore så trevligt att veta att man är läst och varför, liksom.
Det läskigaste är när man stöter på olika människor, som vet allt om mig, men jag inget om dem, typ för att de ba: Men jag läser ju din blogg! JAHA? Hur ska jag kunna veta det då?
Dessutom vill jag såklart ha länkarna till Era bloggar också, så jag också kan skryta nästa gång vi råkar stöta på varandra, att jag också faktiskt vet någonting!

TACK! Och puss o kram

ALLA BARA KLAGAR: över trafiken, för den inte gått som den borde de senaste dagarna. OCH jag ska inte säga att jag heller var den mest gladlynta i söndags när jag stod och väntade i 40 minuter på en ersättningsbuss som aldrid kom, men allt löste sig ändå, tack vare mina kära systrar!
I måndags hände återigen samma sak, klockan var 5.15, man undrade, vad som var PROBLEMET med att få fram En ersättningsbuss den tiden på dygnet, men det var tydligen väldigt svårt, så jag fick åka bussen till Solna och ta tunnelbanan till Kungsträdgården. På så sätt fick jag lite promenad, inte för att det var till så stor glädje just då, med tanke på att jag redan var en timme sen till jobbet.
På eftermiddagen den måndagen tappade jag allt vad ork och tålamod hade. Karin tipsade mig om att passa på att sova hos Linda på söder, så jag fick kortare resväg till jobbet. Jag däckade stenhårt hemma hos Linda, sov som en prinsessa hela kvällen och natten och halva efterföljande morgonen. Utvilad och med lite perspektiv, tog jag en rask promenad till Slussen och blev ändå en halvtimme sen till jobbet, trots att bussen gick i tid och allt.
Men jag passade på att titta på den vackra utsikten, och när jag skulle hem på tisdagen, tog jag blå linjen igen och bussen från Solna som gick på en gång, och det piggade upp, för jag hade räknat med att det skulle ta två timmar att komma hem.

På kvällen kom jag till insikt, att jag håller på att bli en inskränkt tråkig vuxen! SÅ som jag Aldrig ska bli har jag ju lovat mig själv. Hundra gånger. Men nu höll det på att hända. Jag Måste vara positiv, framförallt i detta läge, INTE vara rädd för lite förändringar! Man FÅr inte tappa grepp, bli bitter, över en omständighet man inte rår på själv. Man måste acceptera det, och göra det bästa av situationen. Hålla sken och mod uppe, kämpa på. Vad gör det att ta en annan väg någongång till jobbet? Är det farligt på något sätt? Man blir lite sen, men någon annan gång kanske man blir för tidig.

Idag skulle jag ta bussen igen, vågade inte riktigt lita på gröna linjen, det var strålande solsken, ville helst ta en promenad, men kom ju på att jag måste avsätta lite extra tid till resan nu för tiden till jobbet, som börjar likna dagens äventyr mer och mer, och det var rejäla köer, bussen tog nästan en hel timme till Solna, men jag passade istället på att supa in lite solljus, blicka ut över Lillsjön, filosofera över hur geggigt det kommer bli när snön smälter, dra några djupa andetag, läsa tidningen, och så tänkte jag: Vad ska jag stressa för, det kan lika gärna busschauffören göra, det hjälper inte att jag sitter här otålig det går inte fortare för det.

SÅ plötsligt var jag framme!
När jag klev ut från tunnelbanan i Kungsträdgården mötte det starka solljuset mig och jag passade på att stanna till lite vid Nybrokajen och faktiskt ta mig tid till att NJUTA av det vackra vädret och den vackra stad jag bor i och dess utsikt.

Kom till jobbet, var på lika strålande humör som solen själv, jobbade på med Helt ny låga, och när jag satte på radion fick jag höra att tunnelbanan hade kommit igång igen.
När jag åkte hem nu ikväll var det tillbaka till det gamla, tråkiga, inrutade, nu vet jag vad jag ska göra nästa gång jag behöver pigags upp!

Att en sådan situation som så många svär och spottar över, kan göra så gott egentligen, varför tänker inte fler så?

Har just kommit hem efter en tur i snöyran till Ikea med Björn, som var surare än en rutten citron. Varför vet jag inte, men inte fan var det roligt iallafall. 

Tog en promenad med Sandra tidigare idag när vi skulle mot Vällingby, var fan en riktig nära-döden-upplevelse alltså! Snön YRDE, in under jacka, tröja, stövlar, handleder. Det blåste in snö i ögonen så de tårades varav tårflödena frös till is. Isklumpar i ögonfransarna, ingen sikt, lår som kändes som de skulle gå av vilken sekund som helst.. Riktigt I-landsproblem.

Men nu är jag hemma i värmen med ny matta, ny badkarshylla, nya krokar och annat smått och gott!
Vet inte vad som blir av kvällen. Men Jenny är inte hemma så jag kommer förmodligen plocka med det mesta när jag har fullt utrymme.

Är sugen på söta saker som choklad, bara för att jag INte har någon kexchoklad i skåpet. När jag hade det hemma liggandes i tre veckor var det inte alls lika roligt.
Måste dricka mer kaffe, är trött, sov konstigt i natt hemma hos Sandra.

JAG TROR ATT jag har insett meningen med missödet om brunchen i söndags, nämligen kärleken och uppvaknandet av smoothiens intåg i mitt liv!
Sedan i måndags har det blivit smoothie varje morgon hemma i mitt lilla kök, och det är lika gott varje morgon, och man blir mätt, står sig minst lika länge som på min tidigare morgondiet vaniljyoghurt med linfrön och kanel.

Det är en mulen förmiddag, klockan är tio, ikväll tågar massa främlingar in i mitt hem från Smålands skogar, jag hoppas verkligen att jag är utvilad och mentalt redo, jag kanske får det att låta mycket värre än vad det är, nya människor är alltid kul, och jag kommer alltid vara trevlig och glad och en uppmärksam värdinna, men just nu känns det sådär faktiskt, det är lite stökigt här hemma, jag har tre överfulla IKEA-kassar med smutstvätt för tvättstugan renoveras, så mentalt känns det lite tungt liksom.

PLUS att varken jag eller Jenny är speciellt rika tjejer, och gäster i hemmet innebär ju alltid förtäring av det ena eller andra slaget. Och vi vill ju gärna bjuda på allt vi har och lite till, sen blir det leva på luft och nudlar i två månader...

Känner mig fortfarande lite oinspirerad. Är så trött på denna jävla snö. Okej, kul de första fem veckorna ungefär. Men man tröttnar på att inte kunna Springa till tunnelbanan om man har bråttom, man ledsnar på att ens stövlar dreglar smutsvatten innanför varje dörr, man ledsnar på att riskera kallbrand om man glömt vantarna en dag på hatthyllan, framförallt saknar jag uteserveringarna OCH SOLEN!

Det finns ju mycket trevliga saker man kan göra i snön också, jag och Jenny var ju på en jättestärkande promenad för tre söndagar sen, och vi vill också åka skridskor och pulka, men ingen tar liksom tag i det. Och då plötsligt känns det inte så roligt längre..

JAG HAR MYCKET att se fram emot, lite semester förhoppningsvis och så mitt ridäventyr till hösten.
Saker och ting kommer ju aldrig att flyta på 100% smärtfritt, men nu är jag inte tillräckligt stark för att kunna hantera en större dos oflyt liksom.

Men så fort jag hittar en väg jag vill gå går jag den, men nu känns det som om jag snurrar i en rondell, och inte vet vilken avfart jag ska ta. Av någon konstig anledning känner jag mig lite snurrig av detta tillstånd. Och det är säkert därför jag inte hoppar av glädje inför helgens bravader.
Mina helger har ju den senaste tiden varit lugna och harmoniska, fulla av kaffedrickande, promenader, handlande, pysslande.
Som en liten tant liksom, har jag suttit med min allers och svurit över sophämtningen och plogningen.
Sedan jag halkade på trappan och fick världens största blåmärke på rumpan, har jag nästan indirekt känt mig som en tant...
Instinktivt håller jag nu krampaktigt i ledstänger nerför oplogade trappor i kollektivtrafiken..

Men jag fasthåller vid mitt egna talesätt; det viktigaste är inte att veta vad man vill i alla lägen, utan att veta vad man Inte vill. Så länge man tänker så kan man unna sig stunder av förvirring utan att tappa forfästet. :)

Hon satt i sitt kök med två tända ljus och åt cheescake ohämmat.
Dagen hade mestaldels för ovanlighetens skull tillbringats tolv timmar på jobbet, med överraskande gott reslutat.
Hemma väntade Jenny med lite nytt om hennes jobbsituation, de tog en promenad till kinahaket, som hade bytt ägare, och en sväng till macken.
Det var 6.5 minus ute.
Det var inga roliga nyheter på radion idag heller.
Anna blev arg när hon hörde om sprutbytena som ska införas i landstinget. (Kanske)
Hon tänkte att det är som att ge en mördare en pistol fast det är olagligt att mörda folk.
Dubbelmoral helt enkelt.

I bakgrunden gick Spårlöst på tv. Ett enligt Anna rätt meningslöst program.
Kom i olika verisioner i olika kanaler med olika namn och programledare, fast samma grej jämt.

I övrigt hade Anna tillbringat dagen med att fundera över vilken typ av kille hon ska slå de avbitna klorna i nästa gång.
Men hon tänkte att det visar sig.

Alltså det kan ju vara farligt att leva. Man kan ju faktiskt dö.
Kanske i en hiss, om man inte sett Kalla fakta som tog upp DE LIVSFARLIGA HISSARNA I SVERIGE, om man har otur.

Eller så kan man ta en skitig spruta, eller krocka med ett stort djur. Eller halka på en isfläck. Eller få svinis.
Eller äta något olämpligt från en restaurang som fått anmärkningar av miljö-hälsa. Eller röka för många cigaretter, eller dricka för många groggar om fredagarna.

Finns många faror här i samhället.
Jävla klena Sverige. Är vad Anna tänker just precis nu.

Idag gick jag upp kl 0700 för att preppa min välplanerade brunch. Gjorde bröddeg som började jäsa, knådade ihop miniburgare, skar ananas, gjorde digestivebotten till en cheescake och preppade första fyllningen till den, skar gurka och tomat och rödlök fint, hackade ostbitar och la upp på fat. Sedan fyllde jag två termosar kaffe och sprang i snömodden och mötte Karin fem minuter försent och vi sprang till utbildningen som vi inte hittade till, hade någon sagt till mig att det låg precis vid Lindas jobb hade vi varit i tid. Helt klart.

Sedan, efter några timmars utbildning och typ 4 koppar kaffe, lämnade jag mina kollegor för att snabbt och smidigt åka hemåt och fortskrida med all jäkla mat, vilket jag gjorde, solen sken på utanför fönstret och jag stirrade stressat på klockan på köksväggen.

Fick sms av Madde att hon inte heller kunder komma. Vilket betydde att endast en av mina tre systrar nu återstod. Här hade jag mat för en hel armé, gått upp i ottan, handlat för nära en tusenlapp. Stressat och tackat nej till skridskoåkning med tjejerna från jobbet i solskenet.

Försökte desperat få hit Jenny men utan resultat. Det blev jag, Zarah och maten. Vilket i och för sig inte var helt fel, vi fick en mycket trevlig brunch, vi blev väldigt mätta och belåtna, och fick oss en trevlig pratstund på köpet.
Men klart det kändes lite tråkigt ändå. När man för en gångs skull ansträngt sig och försökt gjort något extra. Något kreativt och roligt och trevligt.

Jag undrar ju ofta vad som är meningen med grejer här i livet. Och om just detta undrar jag nog extra mycket vad som var meningen, för det kändes faktiskt riktigt motigt och onödigt.

Jag ska försöka somna för natten såsmåningom, men först måste jag duscha, och plocka lite.
Har ju en del mat över som jag måste ta hand om, stackars Zarah gick härifrån sprickfärdig med lite mat som jag försökt pracka på henne.

Nu sitter jag och småäter cheescake direkt från springformsbottnen, så himlars gott.

Den blev extra bra för att jag gjorde fyllningen i två lager, tror det är det som är hemligheten bakom ett riktigt lyckat resultat.

Bara creme fraische, florsocker och vaniljsocker är ju en oslagbar dessertsås i sig, enkel och livsfarligt god!

Men nu är det dusch och ett försök till sömn, vilket består av nyaste allers. Jävla Kärring jag är alltså! Men det är det som gör mig unik. =)

Jag håller på att somna ståendes alltså.
Men det är helt okej, har ju trots att det är lördag och man borde bara vara hemma och softa, en hel brunch att preppa, och upp i ottan en helt kristlig söndag för nån slags utbildning, ska inte klaga egentligen, hade kunnat välja eftermiddagstiden ,men det har jag inte tid med för då är mina systrar här och sällskapar!
Är glad att jag sa ifrån om operan jag och Z skulle gå på, hade Aldrig pallat.
Har varit och handlat tunga grejer på Willys och hade knappt krafter att bära upp påsarna för trappen.
Men det var skönt att få det handlat, och att åka bil, så man kunde köpa de där konserverna, det där mjölet, strösockret, juicerna och allt det andra.
Har egentligen inte tid med något eller någon just nu, men hur roligt låter det egentligen? Alltså jag kan inte vara rolig jämt, vet inte vad jag behöver eller vill egentligen, men bara få sova i hundra år vore nåt. Samt att få nya krafter och liksom börja om med något konkret.

Om jag vilar nu är risken att jag somnar för hela kvällen, och det gör i sig inte så mycket, men jag hade tänkt att få så mycket gjort under kvällen istället för att sova. Har ju köpt nyaste finaste allers med massa nya korsord, det är melodifestivalen och jag har hur mycket mat som helst att laga och fixa med.

Men jag orkar inte.