Anzkisuperbabe

Att bli 25 år gammal. Jag var ju 21 ända fram till 25-årsdagen. Nu är det som en andra tonårsperiod. Helt i livets glada ordning förstås. Men att få ihop pusslet, vem man är som man gärna frågar sig, är minsann en rejäl utmaning. Att ens vänner man tytt sig till under de tidigare 10 åren inte längre finns där på samma sätt gör inte utmaningen lättare.
Man blir faktiskt mer och mer ensam i livet. Och det är väl så man ska känna så att driften att skaffa familj kommer över en så att Gud vinner sitt race.
Det är inget fel med att vara ensam, tycker inte jag. Jag vet att den självinsikt jag fick mig för ett par år sen när jag började dansa är väl värd att använda sig av nu.
Men det som är svårt är att identifiera sig med någon. När man är lite av nollställd och ska börja söka sig bekanta i nivå 2, 25-plus.
Sedan kommer nog nästa "kris" vid 30. De 5 åren kommer passera på hälften så kort tid i sinnet, 2,5 år. För tiden går ju snabbare och snabbare. Tror det beror på att man blir mer avstängd för sina känslor. Man bara kör på.
Men jag känner mig ganska öppen för nya vägar och ser det som en spännande resa. Det händer grejer hela tiden och det blir mer och mer uppenbart att det är rätt att satsa extra mycket på sig själv och ens reaktioner i olika sammanhang. Varje dag prövas livet. Och det kommer fortsätta livet ut.
Svårt med balansen ibland. Hur mycket ska man stänga av för att slippa dras med i andras problem utan att bli åsidosatt och uthängd som en kall och obrydd människa?
Nu kanske jag ska skriva lite oftare i bloggen om hur det känns när balansen kärvar.