Ensam
Jag är inne i en fas i livet, en mellanperiod, där de gamla vännerna försvinner, de tillfälliga lösningarna antingen består eller tacklas av, alla hittar sig och sitt.
Jag har inte hittat mig själv i den här fasen ännu, och känslan av ovisshet är stundtals extremt obehaglig. Det har ju livet räknat ut åt mig, att så här jobbigt vill ingen ha det så tillsist tar överlevnadsinstinkten över och man nöjer sig med det man har mitt framför sig.
Men eftersom jag inte är där än, och har inte valt nåt jag har mitt framför mig, för just nu känns det väldigt tomt mitt framför mig, så snurrar tankarna på rätt ordentligt. Jag undrar HUR jag kan vara så ensam just nu. Vilka val jag gjort som fått mig dit jag står nu. Vem som känner mig bäst. Varför ingen ser mig och hur jag mår och vad jag behöver. Jag vill bli räddad! Offerkoftan är den enda sanna värmen jag får just nu!
Jag vill ha massa vänner som kommer och fikar och stökar runt hemma hos mig, frågar närgångna frågor om killen jag träffar, spiller på golvet, tar slut på toapappret, röker i fönstret, sätter på en bra låt. När tillvaron är på det viset, är det helt okej med ensamma dagar då och då, då man får sova tills huvudvärken och kurret i magen tar överhand och klockan närmar sig 14.30.
Nu, är 14.30-tillvaron ett bestående faktum, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mina tankar går i banor som:
"Nej, vad ska jag göra uppe?" "Det är inte roligt att dricka kaffe ensam, jag ligger kvar." "Vem ska jag ringa, ingen vill ändå komma hit." "Det är inte roligt att bara laga mat till mig själv, jag köper godis." "Ja det är lite stökigt men jag orkar inte städa och ingen ska ändå komma hit."
På vardagarna, tar jag knappt på mig "riktiga" kläder. Då ska jag ju bara jobba. Då har ingen tid att träffa eller ringa mig. Jag vill inte ha besök på jobbet. Låt mig va!
Att ha sin egen integritet och att vara öppen för nya banor är inte en lätt balans alltid. Jag vill ju bara göra det jag vill. Och har lust till. Ingen ska välja åt mig. Jag måste välja att öppna upp. Men det är förstås också läskigt! Vem vet vad man får? Grisen i säcken? En förebild som går före och väljer så jag ser att det inte är farligt skulle vara lämpligt nu!
Jag har svaren själv. Förstås, det har jag alltid. Till och med nu har jag svaren. Jag vet precis. Positiva tankar. Allt går. Våga och vinn. Vill man så kan man. Man har inte relationer, man bygger dem. Det är ju för fan jag själv som sagt det. Lev som du lär nu då!
Men helt klart, ensam är inte stark. Ensamhet i långa perioder skapar depression helt förståeligt. Jag är en social person och har starka sociala egenskaper jag verkligen kan dra nytta av.
Anna, du kan när du vill. Det är vad de säger.
Jag har inte hittat mig själv i den här fasen ännu, och känslan av ovisshet är stundtals extremt obehaglig. Det har ju livet räknat ut åt mig, att så här jobbigt vill ingen ha det så tillsist tar överlevnadsinstinkten över och man nöjer sig med det man har mitt framför sig.
Men eftersom jag inte är där än, och har inte valt nåt jag har mitt framför mig, för just nu känns det väldigt tomt mitt framför mig, så snurrar tankarna på rätt ordentligt. Jag undrar HUR jag kan vara så ensam just nu. Vilka val jag gjort som fått mig dit jag står nu. Vem som känner mig bäst. Varför ingen ser mig och hur jag mår och vad jag behöver. Jag vill bli räddad! Offerkoftan är den enda sanna värmen jag får just nu!
Jag vill ha massa vänner som kommer och fikar och stökar runt hemma hos mig, frågar närgångna frågor om killen jag träffar, spiller på golvet, tar slut på toapappret, röker i fönstret, sätter på en bra låt. När tillvaron är på det viset, är det helt okej med ensamma dagar då och då, då man får sova tills huvudvärken och kurret i magen tar överhand och klockan närmar sig 14.30.
Nu, är 14.30-tillvaron ett bestående faktum, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mina tankar går i banor som:
"Nej, vad ska jag göra uppe?" "Det är inte roligt att dricka kaffe ensam, jag ligger kvar." "Vem ska jag ringa, ingen vill ändå komma hit." "Det är inte roligt att bara laga mat till mig själv, jag köper godis." "Ja det är lite stökigt men jag orkar inte städa och ingen ska ändå komma hit."
På vardagarna, tar jag knappt på mig "riktiga" kläder. Då ska jag ju bara jobba. Då har ingen tid att träffa eller ringa mig. Jag vill inte ha besök på jobbet. Låt mig va!
Att ha sin egen integritet och att vara öppen för nya banor är inte en lätt balans alltid. Jag vill ju bara göra det jag vill. Och har lust till. Ingen ska välja åt mig. Jag måste välja att öppna upp. Men det är förstås också läskigt! Vem vet vad man får? Grisen i säcken? En förebild som går före och väljer så jag ser att det inte är farligt skulle vara lämpligt nu!
Jag har svaren själv. Förstås, det har jag alltid. Till och med nu har jag svaren. Jag vet precis. Positiva tankar. Allt går. Våga och vinn. Vill man så kan man. Man har inte relationer, man bygger dem. Det är ju för fan jag själv som sagt det. Lev som du lär nu då!
Men helt klart, ensam är inte stark. Ensamhet i långa perioder skapar depression helt förståeligt. Jag är en social person och har starka sociala egenskaper jag verkligen kan dra nytta av.
Anna, du kan när du vill. Det är vad de säger.
Kommentarer
Trackback
