Anzkisuperbabe

För ett år sedan började jag dansa. Mycket har hänt sen dess. Men en sak är säker, jag hade inte tänkt sitta här och blogga om det här för ett år sen.
Ibland undrar jag vad som är medvetna val och vad som bara kommer till en. Av en slump följde jag med Erica den där kvällen till Fruängen och alla de skräckslagna männen och om det var dansen i sig, eller det varma mottagandet som gjorde att jag kom tillbaka vet jag inte. Jag kände någonstans en prestationsångest och ville komma och gå som jag ville, ingen skulle tro något om mig. Jag hade mycket annat omkring mig och det här var bara en engångsgrej.
A tjena!
Var det feedbacken jag fick av alla, att jag lärde mig fort eller dansbandsmusiken som fick mig att fortsätta? Eller bara att ha något roligt att göra med Erri? Jag bara åkte med, tog in det som jag tydligen då var öppen för, gick ut och dansade istället för att gå ut och supa och där någonstans kände jag att jag var fast på något sätt.
Första gången jag stod där på Nackswinget och tittade på alla som dansade.
"Jag kommer aldrig lära mig detta." tänkte jag och fortsatte titta med hakan i golvet.

Så gick vi en foxtrotkurs, och efter det blev det sommarlov. Då började det riktiga danslivet ta fart. Det måste ha varit den bästa sommaren i mitt lilla liv. Jag växte som människa. Fick feedback och beröm nästan jämt. Folk var faktiskt snälla! Och det var inte kl fem i tre en lördagskväll för att få ligga, utan kl 19 en onsdagskväll på grönan. Jag fick faktiskt nya vänner och lärde mig att släppa alla fördomar och våga lära mig av de äldre och att även dansa med någon lite sämre kunde vara utvecklande. Jag reste till nya platser och dansade på som bara den. Gick ner 6 kg. Jag och Erri var som två barn, nyfikna och öppna för allt, ville lära oss allt om alla och tog in tips och råd från alla som ville väl.

Sen kom hösten. Kurserna började ta fart. Vissa kurser gick jag bara för att jag hade hört att de "skulle vara bra" för mig. Andra kurser verkade roliga. Folk var inte lika öppna längre men nu började jag få riktig koll på mig själv och vad jag egentligen gjorde. Jag började bli riktig ambitiös, bara för min egna skull. Stod hemma och tränade. Gick och tränade och dansade ensam utan att tycka det vara konstigt. Självförtroendet var på topp. Jag ville inte bara bli bättre, jag ville bli bäst. Som jag alltid vill. Men den här gången visste jag att jag hade en bra chans att lyckas också. Folk undrade om jag tävlade. Om det berodde på att de såg min ambition eller att de tyckte jag dansade bra vet jag inte. Jag förstod att det tyvärr stack i ögonen på folk också, speciellt de som inte sa någonting. Men jag var fokuserad så jag hade inte tid att lägga tid på dem. Jag kände mig lycklig faktiskt varje dag. Snygg, stark, duktig och växande.

I december blev det dansstopp. Det var nära att jag blev deprimerad. Av alla endorfiner jag fått av dansen under hösten hade jag blivit en smula beroende. Som en drog faktiskt. En väldigt ofarlig drog, men ändå samma effekt.
Jag tröståt och bara längtade till att kurserna skulle börja igen. De var nog de 2 längsta månaderna på länge. Gick upp i vikt igen. Återfick celluliterna på låren.
Kurserna började. Min chans till tävlingsträning försvann av olika anledningar. Jag försökte inte visa bitterhet utan storhet och inte deppa ner mig för det. Började några andra kurser. Men det kändes som det gick för långsamt. Dansen kändes inte lika glädjefylld längre. Jag fick tala till mig själv att dansen VAR rolig för att ens vilja åka dit. Jag fick inte samma bemötande av folk längre. Jag kanske såg bitter ut.... Men jag stretade på och kände hopp, att precis när det har känts som tyngst brukar det vända.

Jag har lärt mig nu, att det kanske är mot tävling jag vill. Inte för att tävla för tävlandets skull. Utan för att få utvecklas i dansen. Få konkret feedback och personlig utveckling. Jag vet att jag är duktig på vissa saker och behöver massa träning på annat. Det är OKEJ, jag kan TA det. Jag vet att vissa är avundsjuka och inte vill dela med sig av sina tips gratis. Det kallas jantelag och är tyvärr en folksjukdom i detta samhälle. Det är inte roligt för mig att behöva se det heller faktiskt. Jag hade som mål att inte låta någon eller något begränsa mig. Men många vill begränsa mig och min framfart. Jag är inte farlig alls, jag vill bara bli bäst på det jag gör. Sån är jag och sån kommer jag alltid att vara. Jag blir ledsen för folks skull.
Men nu längtar jag efter sommaren och all dess dans.