Dansbandskampen..
Det är dags för en resa, en dansresa! Långt bort i Sverige, med dragväska packad med dansskor, fin klänning, våffeltång och smink.
Ensam eller inte, spelar ingen roll. Den som vill, får följa med på min resa. Jag tvingar ingen, och förväntar mig inte att någon ska följa med. De bästa resorna har jag gjort på egen hand. Det vore skitkul att vara ett gäng med diverse folk som trycker sig in i en bil och drar iväg. Men jag ser heller inget probelm med att ta tåget, eller bussen, en fredagseftermiddag, med lite matsäck och termos fylld med kaffe.
Väl där, kommer man varandra närmare, om man reser tillsammans, man får veta saker om varandra och se nya egenskaper uppenbara sig. Man sätter lite trygghet till sin reskompis, man har alltid nån att äta med, borsta tänderna med, dansa med, eller stå och prata med när man inte får dansa.
Reser man ensam, är man själv med sina tankar och upplevelser. Det man upptäcker hos sig själv, har man all tid att reflektera över och begrunda. Man tvingas sätta all trygghet i sig själv och i de främmande människor man träffar. Det är fantastiskt, fördomar hjälper en inte i sådana lägen. Vill man dansa, ser man fanimej till att bjuda upp nån, för man har ingen bekväm kompis att stå och prata med. Skogen som öppnar sig har förmodligen helt andra sorters träd än vad man är van vid hemifrån, men det betyder inte att det är nåt fel på träden för det!
