Anzkisuperbabe

Anna hade varit hemma och legat sjuk i influensa en hel vecka. Med feber och frossa hade hon lidit igenom dagar och nätter, hade inte ens förmåga att ta sig till doktorn eller handla själv.
"Ingen idé." hade hon iallafall tänkt, för de kan ändå inte göra något åt virus.
Hon hade stundtals känt sig ensam och dödssjuk och utlämnad. Det var ändå spirande högvår utanför fönstret och på jobbet var det kaos. Alla friska normala människor fick vara ute och äta glass i solen.
Dessutom var det den veckan då det var Massor med bra danskvällar, både i Fruängen, på Grönan och alla andra braiga ställen.
Och den veckan då torsdagen var röd dag och alla hon kände skulle resa bort till roliga gemytliga ställen utanför den fyrkantiga huvudstaden.
Det var helt enkelt inte en bra vecka för Anna att vara sjuk på, men det tyckte hennes kropp och immunförsvar tydligen, eftersom de protesterat så markant.
Hur som helst, blev det till sist fredag och Anna vaknade upp Utan feber. Med tveksamma steg stapplade hon ur sängen och kände efter om hon hade någon yrsel. Men nej, den verkade också vara borta.
Hon vågade knappt tänka tanken, men skulle hon kanske till och med våga sig utanför ytterdörren idag? Kunde det vara så pass?
Hon åt lite frukost och öppnade köksfönstret där fåglarna kvittrade instämmande. En stor geting och en tvestjärt tog sig in i hemmet, men hon kände det, idag skulle hon klara av att gå ut och handla! Det var ett stort och mycket efterlängtat framsteg för den som legat i flera dagar.
Det fanns ingen mening med att stressa, hon hade hela långa dagen framför sig och ingen speciell tid att passa. Anna softade riktigt länge, pulade med lite grejer hemma så lugnt hon förmådde, och sen tog hon på sig rena fina kläder, sminkade upp sitt bleka ansikte, borstade det toviga håret, blev nästan som en ny människa!
Och så packade hon sin handväska med 2 hundralappar och en inköpslista, sen begav hon sig ut i allmänheten.
På lite skakiga ben i lite för stora skor drog hon in vårdoften i näsborrarna och gick i sakta mak mot Brommaplan.
När hon närmade sig Ica skyndade hon dock på stegen lite. Anna gillade nämligen inte varken den dragspelande gumman från det främmande landet som alltid satt där och kollade snett på henne när hon inte gav några pengar, inte heller killen som delade ut lappar om sushi för 50 kr fast hon sagt nej tack de senaste 100 gångerna han försökt gett henne en till.
Hon gick igenom sin inköpslista grundligt men skippade det kolsyrade vattnet, med risk för att överbelasta kroppen i förtid, hon ville ju inte bli dålig igen nu.
Sedan gick hon vidare till torget där hon hoppades på att hitta fina persikor, men det fanns det inga. Men lite päron och paprika blev det iallafall, sedan återvände hon hem.
Det kändes lite vemodigt att återvända hem bara, hon hade gärna tagit en glass med en vän i solen, men alla hon kände, och verkligen Alla, var bortresta över helgen.
Inte hade hon så mycket pengar, och inte var hon tillräckligt frisk, för att riktigt orka åka långväga heller.
Hon fick allt sitta där hon satt, tur att hon hade moderna kommunikationsmedel som mobiltelefon och msn ändå.
Hon åt lite soppa och drack veckans första kopp kaffe.
Kollade på lite grejer på datorn, sedan lite skräp på tvn. Funderade på hur mycket skit det går på tv.
Skrev ner lite livsplaner. Kände sig lite mer beslutsam.
Sedan tittade hon på Så ska det låta och åt lite pistagenötter, klappade händerna i sin ensamhet när hon satte låtarna, svor åt deltagarna när de inte kunde texten, grät till de mer lugna och allvarliga låtarna.
Men hon var faktiskt litegrann på nytt spår, och det kändes bra!
De gamla mönstrena var brutna, de som hade kunnat kosta henne en hel bit av hälsan.
Hon var tvungen att säga det till sig själv några gånger om dagen för att inte tappa fokus, det gör ingenting att det kanske inte finns så mycket att göra nu, kom ihåg hur det var när det var tvärtom.

Nu hade hon bestämt sig för att ta tag i sitt eget sällskap. Varför ska man ha en vän att ta en glass med, när man kan gå själv?
Morgondagen planerade hon därför i sin ensamhet, att ta en picknick och en god bok och en filt och gå ut i solen.
Hon längtade till Liljekonvaljeholmen i Uppsala till dansen. Men det fick hon ta nåågon annan gång.

Hon hade kommit långt med sig själv de här dagarna ändå. Det var inte bara dåligt att vara sjuk, inte bara det att magen hade sjunkit in ett par centimeter, utan också att sömnen hade stabiliserats, tankarna hade fått tid och plats, och planerna hade kunnat rotats och grundats i lugn och ro.
Hon tänkte också på dem som gillade hennes blogg, att den var så klockren och tydlig fick hon ofta höra, och blev lite varm i hjärtat.

"Ja livet var inte så illa pinkat ändå, ibland måste en mindre bra grej hända för att öppna för en ny och bättre. Så är det bara." tänkte Anna och tog sitt elektriska vapen och började jaga tvestjärten.
Återigen härjade grannen ovanpå för fullt. Anna kunde inte förstå vilka ljud man överhuvudtaget och framförallt varför kunde framkalla vareviga natt, men dem lyckades ändå, hon hade gjort sitt genom att maila föreningen, mer kunde hon inte göra nu. Var lite som en sport att lyssna på dem. Helt okej när man satt uppe som hon ändå gjorde nu, mindre kul de dagar man hade öppning på jobbet men dem fick för sig att festa.

Hon trodde sig veta ganska exakt vilka val hon skulle göra framöver. Dessutom kändes de realistiska och vettiga, vilket gav extra hopp och glöd till tankarna. Men de ville hon hålla för sig själv ett litet tag till, och inte avslöja något förrän något var säkert. Det fanns en som visste. Som hon visste inte skulle skvallra, bedra. En äkta vän helt enkelt.