Anzkisuperbabe

Idag är det en solig dag utanför fönstret, jag känner på mig att våren är på väg, fast det ligger mycket snö kvar, och förmodligen kommer det komma mer snö, men ljuset, det är nog det som gör våren, det blir så himla ljust, när solen skiner som den bara gör när det är vår-sol som lyser.
Idag har jag sovit lite för länge igen, men det är också sista vardagen på min semester, så lika bra att passa på. Är ganska laddad för nästa vecka på jobbet, ska bli intressant på många sätt. Sen blir man ju i längden ganska rastlös när man inte har gjort ett någorlunda vettigt handtag på en vecka.
Har idéer om att fjällvandra, tror det skulle vara riktigt roligt!
Sen vill jag också åka till Grekland, får se om jag får med mig någon på dessa äventyr.
Jag och Jenny boorde även åka till Nashville, bo på ranch, dansa line-dance på puben, rida western och lyssna hejdlöst på country.
Men det känns skönt, som om lite ideer börjar spira inom mig igen!
Ljuset i tunneln liksom.

Det bästa är att känna att man är på väg, man sitter återigen på tåget, även om man inte riktigt vet än var tåget går. Men bara att veta, att man vill framåt, och inte står stilla, är ganska tillfredställande.
Jag känner mig inte alls orolig när det gäller var jag är på väg, jag tror och hoppas att mina medpassagerare följer med hela vägen, även om vissa just nu sitter längst bak medan jag längst fram, men bara de är med så känner jag mig någorlunda trygg.
Det här med att tänka att livet är en resa, och tänka sig att det är som en tågresa, är det bästa sättet att få perspektiv på tillvaron tycker jag.
Ibland hoppar man på andras tåg, när man är lite rastlös och inte riktigt vet var man vill. Ibland får man lite ofrivilligt en massa gratispassagerare, som tar plats utan att riktigt betala för sig. Ibland är man helt säker på vilket tåg man ska med, precis hur mycket man ska betala, och vet precis vart man ska. Då är det inte så noga med resesällskap, då klarar man sig ofta själv ett tag. En annan gång kan man få en passagerare som kommer på efter halva vägen att han sitter på HELT fel tåg...
När man är lite utanför sin area, kommer till den nya staden och ska anpassa sig efter det lokala systemet, behöver man någon trygg resekamrat som visar vad som gäller och har koll på läget.
Och när man är färdig med sitt uppdrag i den lilla staden, är man redo för nya tag, och börjar leta ett nytt tåg att hoppa på, kanske återvänder man hem, eller åker lite längre ut.
Visar det sig, att den nya staden är alldeles fantastisk, blir man fast, lär sig det mesta om den och dess befolkning, och kanske börjar känna att här kan man bo ett tag.
En sån stad, som gör att varje ny tur med lokala spårvagnen är ett nytt äventyr, det finns alltid mer runt knuten.

Men, sitter man i lugn och ro på sitt tåg, som kanske stannar ibland lite för länge vid en station, men iallafall vet var tåget går, kan det dyka upp mycket trevliga resekamrater under färden. De kanske inte sitter där just bredvid en när tåget avgår från Stockholm Central, men kanske kommer på i Uppsala, och man kanske får sig en trevlig pratstund under färden till slutdestinationen, så man kan alltså inte på förhand veta, vad som kommer under resan, utan det är sånt man märker, och är man bara lite öppen, trevlig och glad, kan man få ut riktigt mycket av livets resa.
Sen kan det vara kaos också. Tågen går inte, bussarna går inte, man står där, förbannad, utelämnad, ensam, bitter, frusen.
Men en ersättningsbuss, kan ge en lite perspektiv på ens vanliga resa, en påminnelse om att man inte ska ta saker för givet, och att man inte ska vara så kräsen, utan glad för det som finns, och vara glad att det finns alternativ när ens sedvanliga rutiner rubbas.
Möjligheten, till en givande resa, kanske med den trevliga medpassageraren som kommer på i Uppsala, minimeras inte av att man åker buss en sträcka istället för tåg, det ska man komma ihåg.

Ikväll ska vi ha en trevlig kväll med tjejerna, för Ewe fyllde år häromdagen, och jag längtar faktiskt efter lite skitsnack hela kvällen och massa god mat!
Puss o hej