Anzkisuperbabe

JAG SKA SLUTA DRICKA KAFFE.
Ja nu ska jag det. Vi får se hur detta går. Men det måste gå. Är så himla mano när det gäller min sömnkvalitet, känner mig aldrig riktigt utvilad fast jag har sovit i hundra år.
Är stressad jämt. Så fort det kommer upp något, bildar det ett stort berg inom mig av oro o lite ångest.
Jag VET att allt löser sig, men jag stressar upp mig själv, till och med att komma upp på morgonen är ett stressmoment, finns det inget kaffe går jag tvärt och lägger mig igen, om jag inte har något annat för mig. När Jenny är hemma och går upp före mig och pular iordning frukost känner jag ett sug i magen efter att rusa upp o hinna till dagens kaffestund, för jag orkar ju inte göra eget kaffe, när det finns färskt nybryggt..

DET FINNS ETT undantag, och det är den sedvanliga klockan-7-koppen, den man tar med Aida när man öppnar och går ut och "röker" med henne, tittar på vädret och folket som går förbi.

Tycker för övrigt synd om de som kommer jobba med mig de kommande veckorna. Jag hoppas på stöd och pepp, och lite tålamod.
Förhoppningsvis kommer en mer utvilad, mer harmonisk Anna ut på andra sidan.
Sen får vi se hur länge jag kommer hålla mig. Börjar med två till tre veckor.
Jag kommer förmodligen drömma om kaffe, bli stirrig, grinig och allmänt snurrig.
Precis som rökare blir när de ska sluta röka, eller som pundare blir när de slutar punda. (Jag kanske är i mildaste laget där tror jag.)

Så hade det inte varit för att Jenny bodde här, hade jag burit ner kaffebryggaren i källaren. Så illa är det.



SÄG HEJDÅ TILL KAFFETS GLADA DAGAR!