Anzkisuperbabe

ALLA BARA KLAGAR: över trafiken, för den inte gått som den borde de senaste dagarna. OCH jag ska inte säga att jag heller var den mest gladlynta i söndags när jag stod och väntade i 40 minuter på en ersättningsbuss som aldrid kom, men allt löste sig ändå, tack vare mina kära systrar!
I måndags hände återigen samma sak, klockan var 5.15, man undrade, vad som var PROBLEMET med att få fram En ersättningsbuss den tiden på dygnet, men det var tydligen väldigt svårt, så jag fick åka bussen till Solna och ta tunnelbanan till Kungsträdgården. På så sätt fick jag lite promenad, inte för att det var till så stor glädje just då, med tanke på att jag redan var en timme sen till jobbet.
På eftermiddagen den måndagen tappade jag allt vad ork och tålamod hade. Karin tipsade mig om att passa på att sova hos Linda på söder, så jag fick kortare resväg till jobbet. Jag däckade stenhårt hemma hos Linda, sov som en prinsessa hela kvällen och natten och halva efterföljande morgonen. Utvilad och med lite perspektiv, tog jag en rask promenad till Slussen och blev ändå en halvtimme sen till jobbet, trots att bussen gick i tid och allt.
Men jag passade på att titta på den vackra utsikten, och när jag skulle hem på tisdagen, tog jag blå linjen igen och bussen från Solna som gick på en gång, och det piggade upp, för jag hade räknat med att det skulle ta två timmar att komma hem.

På kvällen kom jag till insikt, att jag håller på att bli en inskränkt tråkig vuxen! SÅ som jag Aldrig ska bli har jag ju lovat mig själv. Hundra gånger. Men nu höll det på att hända. Jag Måste vara positiv, framförallt i detta läge, INTE vara rädd för lite förändringar! Man FÅr inte tappa grepp, bli bitter, över en omständighet man inte rår på själv. Man måste acceptera det, och göra det bästa av situationen. Hålla sken och mod uppe, kämpa på. Vad gör det att ta en annan väg någongång till jobbet? Är det farligt på något sätt? Man blir lite sen, men någon annan gång kanske man blir för tidig.

Idag skulle jag ta bussen igen, vågade inte riktigt lita på gröna linjen, det var strålande solsken, ville helst ta en promenad, men kom ju på att jag måste avsätta lite extra tid till resan nu för tiden till jobbet, som börjar likna dagens äventyr mer och mer, och det var rejäla köer, bussen tog nästan en hel timme till Solna, men jag passade istället på att supa in lite solljus, blicka ut över Lillsjön, filosofera över hur geggigt det kommer bli när snön smälter, dra några djupa andetag, läsa tidningen, och så tänkte jag: Vad ska jag stressa för, det kan lika gärna busschauffören göra, det hjälper inte att jag sitter här otålig det går inte fortare för det.

SÅ plötsligt var jag framme!
När jag klev ut från tunnelbanan i Kungsträdgården mötte det starka solljuset mig och jag passade på att stanna till lite vid Nybrokajen och faktiskt ta mig tid till att NJUTA av det vackra vädret och den vackra stad jag bor i och dess utsikt.

Kom till jobbet, var på lika strålande humör som solen själv, jobbade på med Helt ny låga, och när jag satte på radion fick jag höra att tunnelbanan hade kommit igång igen.
När jag åkte hem nu ikväll var det tillbaka till det gamla, tråkiga, inrutade, nu vet jag vad jag ska göra nästa gång jag behöver pigags upp!

Att en sådan situation som så många svär och spottar över, kan göra så gott egentligen, varför tänker inte fler så?