Anzkisuperbabe

Jag genomgår just nu en smärre livskris. Allt är konstigt. Jag undrar vad jag vill.
Jag som alltid varit Anna med koll på läget. Har just nu ingen koll,
min bästa vänner förfaller.
Min stora kärlek vill aldrig infinna sig, och den kommer inte infinna sig, förrän jag är klar med mig själv. När nu fan det är.
Jag undrar, är jag För stolt och envis ibland. Eller är det rätt, att hålla huvudet över vattenytan, bara köra på, skita i alla som "hindrar" en.
Är det rätt att vara hård och kall.
Jag är rädd. Att förlora de som står mig nära. Man ser ju hur andra mår dåligt när jag sitter här i min fina lägenhet medan andra blir av med sina jobb, lägenheter och andra förstånd.
Jag är rädd att tappa mitt grepp om det jag lyckats uppnå också. Och just nu vet jag inte vem jag kan lita på.
För att jag har ingen bra magkänsla.
Hur blev det såhär?
När reder allt upp sig?
Jag vill ju bara göra roliga saker. Med mina vänner, gamla som nya.
Har ingen ork eller inspiration till nya tag.
Jag vill att någon annan ska hitta på saker. Och när jag får förslag, skyller jag på att jag är trött och inte har lust. Nya bortförklaringar.
Jag vill inte vara så. Jag vill inse mina brister och jobba emot dem. Det går inte ensam.
Är man stolt och envis står man där ensam till slut. Och det vill ju ingen. Man måste våga se sina vänners brister.
Och acceptera dem.
Jag är ju den mogna den kloka. Jag får svårt att förstå ibland varför ingen gör som jag gör. Det är ju så enkelt. FEL FEL FEL TÄNK!!
Folk får göra som de vill, de är deras resor. Min resa kanske upprör en annan, men vem har rätt att döma mig?
Då har ju inte jag rätt att döma någon annan.
Det är synd om mig, att jag inte insett detta tidigare. Jag är så långsam att jag retar gallfeber på mig själv ganska ofta.
Men nu inser jag det.
Jag är ändock förvirrad.
Hur mycket ska man bry sig?
Ska man stå där, se allt och låta folk hållas, lära sig av sina egna misstag, kanske själv bli fett sviken.
Eller ska man bita ifrån, kräva att inte ta skit, och ta avstånd från det avvikande. Med mindra risk att bli sviken. Men risk att bli ensam. Och missförstådd.
Jag vet inte var gränsen går. Jag har ju lite kontrollbehov. Och jag tror att det går lite överstyr ibland.
Jag hoppas detta kommer få en fin och smidig lösning. Eller det gör inget om det blir en stormig lösning heller iochförsig, bara det finns en ände på eländet.
Garnnystan i huvudet är energikrävande till tusen.
Kan man bara sluta vara så jävla klen.
Jag vill umgås med mina pinglor!