Anzkisuperbabe

JAG TROR ATT jag har insett meningen med missödet om brunchen i söndags, nämligen kärleken och uppvaknandet av smoothiens intåg i mitt liv!
Sedan i måndags har det blivit smoothie varje morgon hemma i mitt lilla kök, och det är lika gott varje morgon, och man blir mätt, står sig minst lika länge som på min tidigare morgondiet vaniljyoghurt med linfrön och kanel.

Det är en mulen förmiddag, klockan är tio, ikväll tågar massa främlingar in i mitt hem från Smålands skogar, jag hoppas verkligen att jag är utvilad och mentalt redo, jag kanske får det att låta mycket värre än vad det är, nya människor är alltid kul, och jag kommer alltid vara trevlig och glad och en uppmärksam värdinna, men just nu känns det sådär faktiskt, det är lite stökigt här hemma, jag har tre överfulla IKEA-kassar med smutstvätt för tvättstugan renoveras, så mentalt känns det lite tungt liksom.

PLUS att varken jag eller Jenny är speciellt rika tjejer, och gäster i hemmet innebär ju alltid förtäring av det ena eller andra slaget. Och vi vill ju gärna bjuda på allt vi har och lite till, sen blir det leva på luft och nudlar i två månader...

Känner mig fortfarande lite oinspirerad. Är så trött på denna jävla snö. Okej, kul de första fem veckorna ungefär. Men man tröttnar på att inte kunna Springa till tunnelbanan om man har bråttom, man ledsnar på att ens stövlar dreglar smutsvatten innanför varje dörr, man ledsnar på att riskera kallbrand om man glömt vantarna en dag på hatthyllan, framförallt saknar jag uteserveringarna OCH SOLEN!

Det finns ju mycket trevliga saker man kan göra i snön också, jag och Jenny var ju på en jättestärkande promenad för tre söndagar sen, och vi vill också åka skridskor och pulka, men ingen tar liksom tag i det. Och då plötsligt känns det inte så roligt längre..

JAG HAR MYCKET att se fram emot, lite semester förhoppningsvis och så mitt ridäventyr till hösten.
Saker och ting kommer ju aldrig att flyta på 100% smärtfritt, men nu är jag inte tillräckligt stark för att kunna hantera en större dos oflyt liksom.

Men så fort jag hittar en väg jag vill gå går jag den, men nu känns det som om jag snurrar i en rondell, och inte vet vilken avfart jag ska ta. Av någon konstig anledning känner jag mig lite snurrig av detta tillstånd. Och det är säkert därför jag inte hoppar av glädje inför helgens bravader.
Mina helger har ju den senaste tiden varit lugna och harmoniska, fulla av kaffedrickande, promenader, handlande, pysslande.
Som en liten tant liksom, har jag suttit med min allers och svurit över sophämtningen och plogningen.
Sedan jag halkade på trappan och fick världens största blåmärke på rumpan, har jag nästan indirekt känt mig som en tant...
Instinktivt håller jag nu krampaktigt i ledstänger nerför oplogade trappor i kollektivtrafiken..

Men jag fasthåller vid mitt egna talesätt; det viktigaste är inte att veta vad man vill i alla lägen, utan att veta vad man Inte vill. Så länge man tänker så kan man unna sig stunder av förvirring utan att tappa forfästet. :)