Anzkisuperbabe

Jag är en sån som gillar att köpa kläder, som jag tycker om, som är snygga men framförallt sköna. De behöver inte kosta mycket, de bästa fynden har jag gjort på rea. Jag blir arg när jag behöver betala mycket pengar för kläder. Jag bryr mig inte om trender eller mode. Jag vill se bra ut, i det jag tycker jag passar i.
Det ska vara rent, skönt, snyggt, förhoppningsvis värmande och lukta gott.

Min bästa klänning är min sk kallade tangoklänning, och den passar bara jag i. Den köpte jag för 50 kronor i en utförsäljning när jag var 16 år. Den använder jag inte så ofta, men jag tänker spontant på den varje gång jag undrar vad jag ska ha på mig nästa gång jag går ut. Det är inte alla gånger den passar i sammanhanget, men jävlar vad den har räddat vissa kvällar!

Mina vänner och jag har alltid haft en öppen relation gällande varandras kläder. Jag har väl varit den som har varit "hård" och velat ha mina kläder för mig själv, eller om jag har lånat något så har jag varit noga med att fråga om jag fick låna det plagget, varit aktsam om det och lämnat tillbaka det tvättat på rätt sätt i tid.
Jag är rädd om mina kläder, trots att jag kanske inte betalat mycket pengar för dem. Jag är rädd om allt som är mitt.
Jag har märkt vissa skillnader i vårt beteende mellan detta, att alla inte anser det viktiga med att lämna tillbaka, fråga, tvätta och lägga tillbaka plaggen på rätt plats.

Jag blir jätteledsen om någon lånar något utan att fråga. Eller inte lämnar tillbaka det man lånat.

Det är inget fel att bete sig på olika sätt, jag har alltid uppskattat dynamiska olikheter och egenskaper, det gör allt mycket mer spännande. Jag försöker förstå mig på dessa och anpassa mig därefter.
Ibland tänker jag bara om det verkligen funkar att man är så olika genom allt i livet.
Kanske är det meningen att man ska byta alla plagg i sin garderob någon gång ibland? Och riktigt bra vänner kan ju faktiskt bara komma och säga åt en att VA fan ny tar du och köper NYA tröjor!

Nu orkar jag inte mer om klädmetaforer.