In i väggen!!
Solen skiner åter, det är en klar och underbart vacker fredagsmorgon, folk får lön idag, det borde för de flesta bli en bra dag!
Själv har jag legat sömnlös HELA natten, funderat över ditt o datt, många olika saker i mitt lilla huvudkontor, men för första gången på ett par år är jag överens med MIG SJÄLV.
Och det var ju bra, tänker ni då, trodde Anna alltid var det, när det gäller privatliv försöker jag alltid vara det, men med arbetet är det sämre!
Där är jag så SJUKT envis, fokuserad, insnöad, hemmablind, you name it liksom, inte ens en hel armé elefanter kan få mig att sluta jobba en dag ens. Helst.
Men så fick jag denna bedrövliga smärta i kroppen i tisdags, pang, motorstopp, gick inte att röra sig en meter liksom, äcsh va fan tänker jag, fortsätter köra på i 190, knaprar ett par Ipren, antiimflammatoriskt, borde lugna lite tycker man, bäljar i sig sin 7 kopp kaffe, men fortfarande tvärstopp i tanken, kroppen vill BARA ligga i sängen och få kärlek, tigerbalsam, lugn och ro, sömn, reparation.
Och i min djupa sömndvala vilken infann sig under ca 2 hela dygn, kom jag på vad det var, som om en fågel hade kommit med budskapet och parkerat det på balkonglådan under natten,
JAG HADE GÅTT IN I VÄGGEN.
Ju mer jag tänkte på det, desto mer rimligt blev det för mig.
Många bäckar små leder till en FET å, min liknas vid en rejäl FORS nu, gärna med en rejäl vattensluss också, för att röra till det lite mer.
Men ingenting är omöjligt, nu börjar arbetet med att lugna vattnet, dvs mig själv, vidta de årgärder som anses rimliga och sunda för fortsatt lyckligt leverne.
Att ta massa jävla ansvar är en grej, men ansvaret över sig själv, det får fan gå först alltså.
Så nu har jag lärt mig det. Måste erkänna att det tar emot litegranna, min yrkesstolthet är ändå lite hotad, men jag måste göra det, ingen gör det åt mig.
Det kommer bli bra till slut, man måste inse sina begränsningar. Jag var naiv och trodde jag skulle fixa allt, men kroppen min var inte riktigt överens.
Jag har gjort en fantatisk insats, vågat försöka, med de vaga hjälpmedel jag blivit tilldelad.
Och gjort det med flaggan i topp, trots att jag inte ens kommer få ett tack.
Jag kan bara tacka mig själv i slutändan!
Själv har jag legat sömnlös HELA natten, funderat över ditt o datt, många olika saker i mitt lilla huvudkontor, men för första gången på ett par år är jag överens med MIG SJÄLV.
Och det var ju bra, tänker ni då, trodde Anna alltid var det, när det gäller privatliv försöker jag alltid vara det, men med arbetet är det sämre!
Där är jag så SJUKT envis, fokuserad, insnöad, hemmablind, you name it liksom, inte ens en hel armé elefanter kan få mig att sluta jobba en dag ens. Helst.
Men så fick jag denna bedrövliga smärta i kroppen i tisdags, pang, motorstopp, gick inte att röra sig en meter liksom, äcsh va fan tänker jag, fortsätter köra på i 190, knaprar ett par Ipren, antiimflammatoriskt, borde lugna lite tycker man, bäljar i sig sin 7 kopp kaffe, men fortfarande tvärstopp i tanken, kroppen vill BARA ligga i sängen och få kärlek, tigerbalsam, lugn och ro, sömn, reparation.
Och i min djupa sömndvala vilken infann sig under ca 2 hela dygn, kom jag på vad det var, som om en fågel hade kommit med budskapet och parkerat det på balkonglådan under natten,
JAG HADE GÅTT IN I VÄGGEN.
Ju mer jag tänkte på det, desto mer rimligt blev det för mig.
Många bäckar små leder till en FET å, min liknas vid en rejäl FORS nu, gärna med en rejäl vattensluss också, för att röra till det lite mer.
Men ingenting är omöjligt, nu börjar arbetet med att lugna vattnet, dvs mig själv, vidta de årgärder som anses rimliga och sunda för fortsatt lyckligt leverne.
Att ta massa jävla ansvar är en grej, men ansvaret över sig själv, det får fan gå först alltså.
Så nu har jag lärt mig det. Måste erkänna att det tar emot litegranna, min yrkesstolthet är ändå lite hotad, men jag måste göra det, ingen gör det åt mig.
Det kommer bli bra till slut, man måste inse sina begränsningar. Jag var naiv och trodde jag skulle fixa allt, men kroppen min var inte riktigt överens.
Jag har gjort en fantatisk insats, vågat försöka, med de vaga hjälpmedel jag blivit tilldelad.
Och gjort det med flaggan i topp, trots att jag inte ens kommer få ett tack.
Jag kan bara tacka mig själv i slutändan!
Kommentarer
Trackback
